Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Galaxen

Skrivet av Mie
Idag har sonen varit på akuten tillsammans med en kille från ungdomsgruppen. Han är dömd till något som kallas galaxen. Där ingår bla besök på polisen och på akuten, med "moralpredikningar". Igår gick det inte att ha med sonen att göra. Jag fick hem honom efter mycket om och men klockan ett i natt, skitsur! I morse ringde jag för att påminna honom om mötet och han var fortfarande lika skitsur. Och då menar jag verkligen jätte arg. Som en bomb. För en stund sen kom han in på mitt jobb och lämnade en flaska olja som jag skulle ta hem. Han bara vägrade prata med mig. Jag hade kunder i butiken och kunde inte precis tjata. Vi får se när vi kommer hem i kväll. Han sa till pappan att han var trött. Inte konstigt, han tycker allt som är nytt och osäkert är jättejobbigt. Hoppas bara jag kan hålla mig, för jag tycker det är jobbigt när han inte mår bra, jag vill bara be honom rycka upp sig. Dumt va?? Men just nu är han så deppig att jag är glad bara jag får hem honom till maten och till kvällen. Det känns som om jag håller på att tappa greppet. VAD ska jag ta till om han mister respekten för mig och ber mig dra...??? Hu, hemska tanke!!
Svar på tråden: Galaxen

Många

Skrivet av  Ayo
styrke tankar till dig/er. Vet precis hur du/ni har det. Hoppas din kväll/natt blir lugn.
Många cyber kramar
 

Underligt

Skrivet av  Mie
att man inte lär sig. Jag har bävat för kvällen hela dan och när middan är på plats vid 7 kommer sonen hem som en annan person. Inga tecken på den tidigare deppigheten. Glad och som vanligt. Jag borde vara van. Men jag lär mig aldrig, jag rycks med i hans deppighet varje gång, och tror att nu går det inte längre, nu ger han upp. Sen när han har kommit igenom vad det nu än är så är han som vanligt igen. Han konstaterade bara att han tyckte mötet var bortkastat. Han som höll i mötet trodde M hade åkt fast för misshandel och pratade mest om det. Och det tog 1 1/2 timma fast dom lovat att dra ner det till 45 minuter pga hans kuncentrationsbekymmer. När han på akuten frågade vad M hade gjort blev han förvånad. Jasså sa han, jag trodde du misshandlat nån som dom flesta har som hamnar här... (för er som inte vet, åkte han fast för att ha kastat sten ner på en motortrafikled för att se vad som hände när bilarna körde på dom) Nu är han sitt vanliga jag igen. (Jag tänkte skriva pigg och glad igen, men det är han sällan eller aldrig) Hur ska man göra för att underlätta för honom när man vet att nya saker ska ske? När han var liten sa jag ingenting utan tog honom bara med mig. Då behövde han inte "ballar ur" av oro innan. Men nu när han är 16 kan man ju inte göra så. Och att förbereda helt fullt ut på vad som kommer att hända är inte lätt alla gånger, jag vet ju inte heller.
 

Artiklar från Familjeliv