Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

besviken på sonens far

Skrivet av mamma till Snurre Sprätt
när sonen börjar närma sig tonåren och jag hoppats att vi skulle kunna ha vv boende för sonen så FLYTTAR han!!! Jag har haft sonen på heltid i 5 år nu och med hans ADHD så är det ganska jobbigt. Jag hade hoppats att pappan skulle ta större del i vardagen när sonen blivit äldre. Men icke!! Suck hur tänker man som pappa när man väljer att dra sig ur barnets liv. Speciellt ett barn med stort behov av stöd..
Svar på tråden: besviken på sonens far

Har han flyttat långt?

Skrivet av  Andrés mamma
Finns det någon möjlighet att pendla eller är det för långt?
Vi bor ca 3 mil från min sambos pojk och han är nu 13 år och har AD/HD. Vi har haft varanan helg + en dag mitt i veckan. SS har nu på senare tid själv valt att inte komma mitt i veckan de veckor då vi inte har han på helgen men i stället har vi nu torsdag EM-måndag morgon jämna veckor. Det fungerar bra trots att vi bor en bit från hans skola men det tack vare att vi jobbar på hans hem ort så jag tar med honom hem efter jobbet på torsdagen och han åker med pappa till skolan på fredag morgon och måndag morgon.

Detta fungerar ju bara om man jobbar i närheten av barnets skola eller om barnet är såpass stort att han/hon kan ta buss till skolan.

Hoppas att det löser sig för er på det bästa sättet!
Lycka till!
 

problemet är inte geografiskt

Skrivet av  mamma till Snurre Sprätt
utan snarare brist på engagemang. Jag kan inte förstå hur man kan vara så oengagerad i sitt barn speciellt inte när barnet behöver stöd. Hur tänker man? Räknar han med att jag alltid ska ta rätt beslut och orka med att ge allt det som sonen behöver?
Jag gråter ofta efter de utbrott sonen får där han skriker att han vill dö mm. Jag känner mig så ensam i föräldraskapet. Hur ska jag veta vad jag ska göra i alla lägen? Hur kan det vara tillåtet att strunta i sitt barn? Förlåt mitt gnäll jag kände mig bara så uppgiven. Som tur är har kommunen tagit sitt förnuft tillfånga. Jag blev tidigare nekad avlastning för att pappan bodde i kommunen. Vad hjälper det när han inte ställer upp? Men nu har jag i alla fall blivit lovad att få det. Men det känns ju så dumt att lämna sonen till en "främling" när det finns en pappa som bevisligen är en duglig pappa åt sonen utan diagnos samt sin nya son i det nya förhållandet.
 

Det kunde nästan varit jag....

Skrivet av  Bittan
du beskrev. Nästan samma dilemma har jag haft under alla år.
Vi skildes när sonen var 7. Han har varit "jobbig" sen i princip födseln. Fick sin Adhd-diagnos vid 14. Har aldrig haft något stöd eller kännt något engagemang från pappan. Fick ofta höra när han och systern blev lämnade hos mig efter helg hos pappan att han kände ingen "unge" som var så elak.
Ringde jag och bad om hjälp när det blev kaos hade han den ena ursäkten efter den andra för att inte komma.
Strax efter sonen fick sin diagnos var det sonen som fick nog.
Han orkade inte åka till sin pappa längre. Han kände själv att han inte var älskad och att han var välkommen dit.
Jag var helt plötsligt aldrig ledig nån helg längre. Jag fick aldrig något andrum. Jag sjönk till botten och fick börja äta cipramil.
Ansökte om stödfamilj. Pappan blev kallad till möte om att han måste ställa upp. Svarade med ett fnys och gjorde inget för att "vinna" tillbaka sonen.
Fick beviljat stödfamilj en helg i månaden. Sonen valde själv ut familjen. Han kände deras äldste son och de var villiga att avlasta. Det var GULD värt. Under 1½ år hade vi stödfamiljen och pappan har fortfarande inte gjort något försök att försöka stödja sonen eller avlasta mig.
Numera går det bra för min 19-åring. Han har vuxit till sig och hans intensitet går inte att jämföra med hur det var för några år sen.
Du ska se att går bra med stödfamiljen.
Kram och lycka till
 

tack för de tröstande orden

Skrivet av  mamma till Snurre Sprätt
det känns skönt att höra att det kan bli bättre!! Jag väntar på besked du efter mellandagarna. Det är alltid jobbigt under loven. Det är bäst när det är vardag och livet går sin gilla gång.
Jag blir så glad för din skull att det gått bra för sonen!
 

Artiklar från Familjeliv