Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

marib!

Skrivet av mumrik
jag har sett dig både här och på styvis..kanske du har liknande situation som mig det verkar så när jag läst dina inlägg.
Kanske du har erfarenheter att dela med dig? Jag har en pojke mad ADHD och bor i en ny familj. Det är ofta konflikter och det är SÅÅ jobbigt. Jag kan aldrig koppla av utan går på helspänn för ev hejda utbrott så att styvisarna inte ska tycka att det är jobbigt. Det är egentligen en ohållbar situation. Vi väntar på kontaktperson och avlastningsfamilj men det får mig bara att känna mig jättevärdelös. Jag hatar känslan av att inte orka med mitt barn. Känslan av att jag tycker att det är skönt när han inte är här får mig så ledsen. Men jag vet samtidigt att det är viktigt att jag får chansen att koppla av för att orka vidare.
Svar
Jag har också lagt märke till det :-)
likheten mellan våra situationer.
I bland känns det som om jag skulle kunnat skriva dina inlägg själv.
Vi HAR haft extremt jobbigt med att hantera situatioen ADHD utbrott kontra bonusar som aldrig varit med om dess like och inte längre velat komma till oss.
Bit för bit har vi fått prova nya lösningar för att de ska slippa se eländet och när det var som värst så var bonusarna bara hos oss när LillaMonstret var hos sin pappa.
Men det är bara en enda gång han faktiskt "gett sig på" nån av bonusarna, och då _bara_ verbalt och det ångrade han djupt i flera timmar.
Men jag känner som du, man går på helspänn och bara väntar, blev medveten om det ordentligt förra sommaren när LillaMonstret varit hos sin pappa i hela fyra dagar. När de ringde och var på väg hem med honom kände jag hur jag stelnade till och det var så uppenbart att tom barnen märkte det.
MEN det HAR blivit bättre han äter Concerta sedan 1,5 år och går till en psykolog 1gg/vecka och utbrotten har successivt minskat.
Det ÄR mycket kvara att jobba med men att slippa de värsta krigen är guld värt.
Skrivet av  marib
vad har ni för älder på barnen? IMT
-
Skrivet av  mumrik
Oj! HAR du en timme *s*
2,10,11,13,13,14,15 och 17, tror jag fick med alla :-)
Skrivet av  marib
oj du har ju fler än vad vi har!! :-)
Hur många är dina och hur många är din sambos och hur många är gemensamma?
Skrivet av  mumrik
Jag har 4
sambon 3 och minstingen gamensam :-)
Skrivet av  marib
hur är fördelningen
pojkar flickor?

Vi har en tjej på 1 och en på 16
Pojkarna är 10, 12, 13,14
Skrivet av  mumrik
Välblandad
2(p),10(f),11(f),13(f),13(p),14(p),15(p),17(f)
Vi har fulla huset när alla är på plats :-) ni då? Hur får ni plats?
Skrivet av  marib
ja du marib
vi har köpt ett hus där vi bygger rum för fulla muggar. :-) Vi är väl klara med det när de har flyttat *ler* Problemet är ju att det ändras hela tiden hur de bor så vem ska ha vilket rum och vem ska dela osv osv. Vårt mål är att de ska ha varsitt rum oavsett hur de bor här. Men det blir ju dyrt och det innebär att vi som bor här jämt har det sämsta rummet då vårt rum kommer i sista hand. Hur bor era barn?
Skrivet av  mumrik
Det här med avlastning, vänd lite
på det: se det som att det är _barnet_ som ska ha avlastning.....
Kan det kännas bättre då? Hoppas det!
Skrivet av  tanten
en bra tanke
som jag verkligen ska ta till mig. Tack! Jag har haft så dåligt samvete då det känns som jag lämnar bort honom för att jag inte orkar med honom. Jag vet ju att det är därför men jag vill ju inte att det ska vara därför. Knepigt men du förstår kanske vad jag menar.
Skrivet av  mumrik
Jajamen, jag förstår precis, men
så är det ju inte. Alla barn behöver få uppleva andra världar och andras sätt att leva, få chansen att s a s socialiseras i fler än en miljö.
Ock´h det kan vara svårare för ett barn med npf att få göra det.
Därför är avlastning av olika slag nästan ännu mer till för barnet än för resten av familjen.
De flesta jag hört talas om har det varit väldigt positivt för. Det är ju absolut värt att prova!
Det behöver ju inte vara bara avlastningsfamilj, det kan ju vara kollo, läger eller annat, det finns ju särskilda sådana för barn med npf, och efterhand kan det bli kontakperson, ledsagare eller andra lösningar som ger barnet nya erfarenheter och ett eget liv, och er andrum. Det är nämligen inte alls normalt att barn vistas i sitt hem 24 tim om dygnet varje dygn, när de kommit en bit upp i åldrarna, då behöver de komma ut i andra miljöer. Och inte bara skolan!
Skrivet av  tanten
visst är det så!
problemet är ju bara det att det finns ingen annan än jag som kan tänka sig att göra något med honom. En pappa som struntar sonens problem och farmor och farfar långt borta morfar sjuk. Håller tummarna nu för att en person jag frågat ska tacka ja till att bli kontaktperson. Han vore toppen!
Skrivet av  mumrik