Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Hur pratar jag med dagispersonalen?

Skrivet av Anja
mMin femåriga pojke har ingen diagnos och jag vet inte om han kommer att få någon heller, tror inte hans symtom räcker, men det spelar mindre roll. Han har iallafall vissa problem med impulskontroll och empati om det är för stökigt omkring honom, Han har (delvis pga dessa svårigheter, gissar jag) ganska svårt att ta sig in i en lek och kan ta till barnsliga "knep" för att få uppmärksamhet och då går det ju så klart dåligt (han förstör för de andra och är allmänt klumpig alternativt tar sig plats som de andra inte berett för honom).

Han är inte aggressiv speciellt men han kan bli ganska oregerlig om man som vuxen förväntar sig att han ska skärpa till sig av en skarp tillsägelse; av dessa blir det oftast värre. DEt som funkar är avledning och att man tar det lugnt omkring honom och visar honom hur han ska göra för att det ska bli rätt och bra. Han VILL så gärna göra rätt men har dåligt eget initiativ och verkar lätt fastna i att inte ha en aning om hur han ska bryta en dålig situation.

Han är mycket beroende av tydliga gränser och stabil vuxenkontakt och den vuxna måste vara positiv och glad och visa att han är omtyckt, bara auktoritet når inte lika långt, även om han fungerar bra eller tom mycket bra bara han blir "vägledd" av en tydlig vuxen. Han får lätt förtroende för vuxna men känner sig osäker bland andra barn, alternativt att han känner sig FÖR säker och råkar vara klumpig eftersom han inte lyssnar in hur de andra barnen fungerar och vad de vill utan lätt vill bestämma själv - han är dock ingen bossig typ utan glider lätt undan eller försöker anpassa sig. Fick ofta vara hund när han fick vara med när han var lite mindre, nu går det lite bättre även om han fortfarande har lätt att känna sig utanför och blir väldigt ledsen av det.

Fungerar bäst som sagt vid vuxenledd aktivitet och tydliga ramar, och är då en mycket positiv och bra kraft i gruppen som kan entusiasmera de andra.

Nu är det så att vi bytt dagis från ett jättebra dagis där han hade flera vuxna som hjälpte honom och hindrade honom från att "misslyckas" så värst mycket och de hade mcyket tålamod med honom och när han slutade där fungerade han mycket bra i gruppen och totalt sett.

På det nya dagiset har man en annan inställlning till barn med sonens begränsningar. Först och främst förösker man att inte gripa in så mycket, utan låta barnen själva hitta vägar att ta sig in i leken, varpå min son såklart misslyckas ofta, både till egen besvikelse och det blir ju väldigt märksbart för de andra barnen att han inte riktigt klarar de sociala koderna vilket i sig gör honom än mer utanför!

Nu blöder mitt hjärta för sonen som våndas med magont inför dagisstarten imorgon....

På utvecklingssamtalet för ett par månader sedan tog jag upp att sonen upplever sig som utanför och att han inte får stöd av personalen men de verkar tycka att problemen inte är så stora. De tillstår visserligen att sonen har vissa problem med att ta sig in i leken men att han ju är ny i gruppen och att de inte tyckert att han är onormsal utan att de sett barn som han förut och att det brukar ge med sig om man ger det lite tid.

Nu har jag eldat upp mig under jullovet och ser ju hyur sonen helst vill vara hemma, och vill prata med personalen igen. Men hur? Vad ska jag använda för argument för att få dem att förstå att sonen faktiskt inte har det bra och att de måste göra något?

Sonens pappa har samma beteende som sonen och fick inte mycket stöd som barn vilket gjort att han lätt gör sig omöjlig socialt. Jag är av uppfattningen att barn med dessa problem behöver mycket stöd och vuxennärvaro ocvh att det är helt fek att vänta och se och ge det lite mera tid osv. Barnet hinner ju misslyckas + skapa sig en dålig identitet i gruppen om inget stöd ges!

Ihans grupp finns dessutom tre barn till med liknande sätt, men dessa barn klarar sig bättre socialt, gissningsvis för att de är lite kaxigare, vilket kan bero på att de har gått i samma grupp sedan de var 1-2 år.

Kan jag få feedback på hur jag får personalen att hjälpa? Vad är nästa steg, annars? Byta dagis? Ge upp? Ta hem barnet?(inte praktiskt möjligt). Sonen har ett yngre syskon i samma grupp som enligt personalen fungerar mycket bra, och syskonet vill jag ju då inte flytta på - men de bör ju vara tillsammans.
Svar
Hm...

Jag tycker att det är jättebra att du är öppen gentemot personalen och berättar vad din son har för svårigheter och att han är i behov av stöd.
Däremot tycker jag det är konstigt att personalen inte kan stötta din pojke nu när du ber om den hjälpen.
om man är ny i en grupp behöver man ännu mer stöd att få hjälp att komma in i gemenskapen. Det finns ju hur mycket lekar som helst man kan använda sig av.
Att personalen inte tar sonen på allvar tycker jag också är beklämmande. Även om han kanske inte visar det så tydligt där berättar han ju för dig hemma och du är hans mamma och känner ju honom bäst.
Mitt råd är att du pratar med dom igen och att du känner dig inte tillfreds med att din son själv ska klara av de bitar som han tycker är jobbigt.
kram och lycka till.
Skrivet av  Bittan
Tycker att du ska
skriva ut det du skrivit här och ta med dig!
Varför bytte ni dagis?
Sen ska du kanske försöka få personalen att förstå att just den _här_ pojken har de faktiskt inte erfarenhet av och att du förväntar dig att de behandlar barn som de individer de är och att han får det stöd han behöver.
Det ska ju inte behöva vara så att när de upptäcker hans behov så är det i senaste laget!
Stå på dig, du har så djup insikt i det här och du är det bästa stöd din son kan ha!
Skrivet av  tanten
Vilket bra tips!
Att skriva ut och ta med dig detta inlägg.
Om det känns känsligt att ta det direkt med personalen på din avdelning, så kan du ju ta upp det med föreståndaren, som känner sin personal och kanske vet hur man bäst pratar med dem...
Är de professionella så ska de kunna ta din kritik och göra någonting av den...antingen förändra sig-eller förklara för dig varför de anser att det sätt de behandlar din son på är det bästa.

Varför anser du att din son inte har så stora problem.
Barn med bokstavsdiagnos behöver inte alls vara aggresiva! Aggresiviteten kommer ofta av att omgivningen inte fungerar optimalt för dessa barn.
Har man personal som hjälper barnet i kontakterna med kamrater och sina egna dagliga behov...så bör det inte alls märkas så stor frustration.
Skrivet av  Trebarnsmor