Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

En ny fråga. Stort problem.

Skrivet av Louise med William f. 040213
Min pojkvän har diabetes typ 1 och struntar helt i det. Han äter godis varje dag och hans värden pendlar ständigt upp och ner. En gång låg han på 29 och kände knappt av det. Han tycker att han ligger lågt om han ligger på 15. Är det inte skadligt att ligga på 15, 20 jämt och ständigt? Jag har hört något om tekoner eller vad det heter. Något som kan ha sönder njurarna. Vad är det?

Han är så van vid att ha höga värden så han tar ju en massa insulin. De gångerna han äter typ sallad eller soppa så minskar han knappt på dosen och får känning istället. Sedan vräkar han i sig socker så han ligger högt igen. Det verkar som om han gör så för att han är så rädd för insulinkänningarna.

På nätterna kan han få känning i sömnen utan att vakna. Sedan ligger han skyhögt på morgonen igen eftersom han får rekyler. Kan det bli så att han inte får rekyler? I så fall kan han ju dö? Jag vill inte ens tänka på det.

Jag är arg på honom för att han inte sköter sig. Nu har han fått ett sår på benet som aldrig läker. Men säger jag någonting så blir han jättearg. Han struntar helt i att ta blodvärden ibland, det kan gå flera dagar. Jag vet hur mycket han hatar sin diabetes men hur gärna han än vill så kan han ju inte leva som vi andra. Hur i allsin dar ska jag få honom att insé det? Tjata, skrämselpropaganda? Ibland tänker jag att han är vuxen och kan sköta sig själv, att han vet mera om diabetes än jag. Ååååå, jag är så orolig. Han fattar inte vad han utsätter mig för. Dessutom är han trött och arg jämt. Jag tror vi måste söka hjälp, tror jag måste tvinga honom till skärpning innan det händer något. Men jag är inget proffs. Hur ska jag få honom att bryta mönstret? Vart vänder man sig? Finns det något nummer att ringa? Något annhörignummer? Själv så är han mycket förtegen.

/Förtvivlad, orolig, ledsen...
Svar på tråden: En ny fråga. Stort problem.

Förlåt...

Skrivet av  Louise med William f. 040213
...det handlar om barn och diabetes men jag var tvungen att fråga. Krama alla era barn från mig.
 

Men...

Skrivet av  Milla
...man skulle ju nästan kunna tro att det är ett barn du skriver om, åtminstone en tjurig tonåring.

Om det är nyligen han fått diabetes är detta säkert en del av sorgeprocessen, men han måste ju inse att det går inte att leva loppan med diabetes.

Jag har tyvärr inga råd att komma med, mer än att du nog har rätt i att ni behöver hjälp. Någon på sjukhuset borde kunna hjälpa dig. Och prata med honom, förklara att du är orolig och att han måste tänka på vad han utsätter dig för, både med oro och med hans humörsvängningar. Det är ju inte ditt fel!

Lycka till!
Kram
Milla
 

Skriv gärna ditt inlägg

Skrivet av  Maggan
på den här diabetesdebatten för vuxna!
Kanske får du några kloka råd:

http://www.diabetes.se/fsg/forum/forumthreads.asp?forumid=36
 

jobbigt

Skrivet av  mian
Jag har själv typ 1 diabetes (så det här är inte rätt snack för mig heller). Det är svårt att påverka en annan människa som inte vill ha hjälp. Hans värden är inte alls bra man ska ligga mellan 4-8, det vet du kanske? Vad gör hans läkare åt saken? För han går väl till läkaren ibland? Det är vanligt att man går 3 ggr om året. Din pojkvän skulle nog behöva läggas in på sjukhus för att få grepp om sitt blodsocker, alt. gå varje dag till läkare/sköterska ett tag för att göra blodsocker kurvor och ställa in insulin doserna. Du kanske kan följa med till läkaren? Maten som ni äter kanske du kan påverka om ni bor ihop. Man kan äta något sött varje dag om man vill, men inte vräka i sig. Det låter inte bra att han har ett sår som inte vill läka, det kan vara en komplikation pga de höga värdena, då är det ännu viktigare att få bra värden. Hoppas att det löser sig för er, lycka till!
Hälsningar
 

Tack för era svar! *imt*

Skrivet av  Louise med William f. 040213
l
 

Dessvärre

Skrivet av  Jenny U med Victor 14/8-03
finns det nog inget du kan göra. Såna här saker måste personen det handlar om komma till insikt om själv. Jag har själv diabetes sedan över 20 år tillbaka och levde som du beskriver att din kille gör under min tonår (vilket de flesta tonårsdiabetiker mer eller mindre gör).
Det finns inget värre än de som lägger sig i när man "fuskar". Man vet att man gör fel och känner sig nästan kränkt när någon då kommer med stora pekfingret och säger ajabaja. Att han är förtegen förstår jag mycket väl, han vill inte ändra sig och han skäms förmodligen också. Och dessvärre är det ju så att du kan inte tvinga honom. Om du försöker kommer han säkert sköta sig när du ser, men när du inte ser...
Har din kille haft diabetes länge? Hur gammal är han? Som jag skrev ovan brukar det oftast vara såhär i tonåren. För mig vände det när jag var 21. Och jag sköter mig oftast nuförtiden. Men sedan kommer dagar när man bara skiter i allt. Man orkar inte vara duktig. Att leva med en kronisk sjukdom är oerhört påfrestande mentalt, speciellt när man vet att man oftast bara har sig själv att skylla för hur man mår.

Jag har som sagt inga gyllene knep att ge dig, och som du kanske förstår tvivlar jag på att du kan göra någonting alls, mer än att finnas där den dagen han bestämmer sig för att hans liv (och hans son?) är värt mer än det där godiset eller vad det nu är han stoppar i sig.

Lycka till!
 

Hej!

Skrivet av  Louise med William f. 040213
Han har haft diabetes i 9år, han är 27 år nu så det beror inte på okunnighet. Jag tror inte heller det beror på trots. Jag tror han är så förbaskat trött på sin sjukdom helt enkkelt. Att han tycker det är jobbigt när jag lägger mig i förstår jag mycket väl och jag förstår att han inte kan sköta sig jämt och ständigt, att han inte kan leva på morötter.

Men det är jobbigt när han riskerar sitt liv, det låter allvarligt men det är faktiskt det han håller på med. Han utsätter sig för fara och inte kan jag bara se på. Jag får försöka motviera honom på något sätt. Klart jag kommer finnas för honom...

Tack för ditt svar!
 

Hej Louise! (långt)

Skrivet av  Helen
Det låter inte som någon rolig sits ni befinnner er i!

Du är orolig och mån om att din pojkvän ska må bra, och han tycker kanske att du vaktar över honom och försöker låsa in honom...

Du ställer en del frågor i ditt inlägg som jag tänkte att jag kan börja med att svara på:
Jo, det är skadligt och farligt för kroppen att ständigt ligga på blodsocker 15-20mmol/l.
(Jag började skriva allt man kan drabbas av, men det är faktiskt mycket sorglig läsning så det har jag tagit bort igen.)
Det tar ofta en 20 år att utveckla farliga följdsjukdomar om man ligger för högt i blodsocker. Ketoner heter det du frågade om, och man kan bli akut sjuk av dem (kräkningar, svaghet, medvetslöshet). De bildas när fett bryts ned om det inte finns tillräckligt med insulin i kroppen.
Det är jätteobehagligt att ha för lågt blodsocker, insulinkänning. Och är man van vid att alltid ligga högt i blodsocker så känns det som om man har känning vid värden som är "normala".
Det kan kännas otacksamt att "sköta sig", jag menar äta nyttig mat, motionera och kolla blodsocker ofta, för man får ofta känningar då, i synnerhet om man slarvat innan. Man kan få jobbigt med humöret när man ligger pressat(=bra) i blodsocker, man blir lättare arg eller ledsen.

Jag tror inte att du behöver vara så himla orolig över att det skulle kunna gå illa för honom vid en känning nattetid. Du sover väl för det mesta med honom, och man brukar låta konstigt och svettas kopiöst om man har jättelågt blodsocker, du vaknar garanterat! Och som sagt, kroppen gör ju sitt genom att kompensera det låga blodsocket med rekyler! Om man är mycket full/berusad kan det vara så att kroppen inte klarar av att höja blodsockret som den brukar. Så det är ju bra att äta en extra macka om man festat innan man lägger sig.

Du har rätt i att det är omöjligt för dig att få honom att bryta mönstret. Han måste vilja själv. Ofta på diabetesmottagningarna har de "diabetesskola", då blir diabetikern och anhörig sjukskrivna en vecka och tillsammans med andra diabetiker i samma ålder och livssituation får man lära sig en himla massa.

Du kan ringa till ert sjukhus diabetesmottagning och tala med diabetessköterskan om er situation, givetvis bör din kille få veta innan att du ringer dit. Kanske kunde ni tillsammans gå till dietist och tala om hur ni kan laga god mat som passar hela familjen? Sluta rök tillsammans! Det vet jag ju inte om ni gör, men det är mycket vanligare att rökande diabetiker drabbas av njursjukdom etc...
Det finns en bok som heter "Leva med diabetes hela livet" av William Polonsky som kanske skulle kunna vara jättebra både för dig och pojkvännen.

Det blev långt detta. Om du vill kan du maila mig (adress finns i inforutan),kanske jag kan ge fler tips eller ge mer info, jag är 35 år och jag har haft diabetes sen jag var 4 år. Jag låter inte min diabetes hindra mig i mitt liv, jag gör, äter och dricker vad jag vill... men jag har väl haft en lättskött diabetes och jag gör vad jag kan för att hålla den i schack.
 

Jag förstår hur du har det Louise.

Skrivet av  MM
Min sambo sköter inte sin diabetes och jag är ofta orolig för honom och hans hälsa. Jag har fått magkattar av att ständigt vara orolig och stänger mig inne på grund av att jag blir så orolig och stressad när vi är ute på något. Skittråkigt liv !!
 

Jag förstår

Skrivet av  Stockholm
din oro och den är inte obefogad.
Jag är ssk och jobbar på en medicinavdelning som specialiserar sig på diabetes. Om han har ett sår på benet som inte vill läka tycker jag absolut att han ska gå till ngn diabetesmottagning så de får titta på det och ev ge honom någon behandling/omläggnings direktiv.
På min avdelning ligger många pat inne med fula sår som i vissa fall tyvärr leder till aputation av tex tår eller ben.
Nu är din sambos sår säkert inte alls lika fult men det är oerhört viktigt i dagsläget att han försöker hålla en bra sockerkurva för att såret ska kunna läka ordentligt.

 

Artiklar från Familjeliv