Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Ett år och lite till

Skrivet av Teresa
Nu har det gått ett år och lite till sen Daniel fick diabetes. Många tårarna har runnit, många tankar har stört nattron. Men, trots allt så har det gått bra.

Skolan har tagit till sig all information, där fungerar allt utmärkt. Familj, släkt och vänner har lärt sig och lär sig. Daniel själv är så otroligt klok, förståndig och tålmodig. Visst har han tryckt in sprutan i köksbordet i ren ilska någon gång. Eller börjat vifta med armen just när jag ska fånga bloddroppen bara för att han inte vill vara till lags jämt. Men, han får protestera. Han är sju år och måste ställa upp så mycket för att vi ska kunna kotrollera hans hälsa. Det vore underligt om han aldrig protesterade.

Trots allt kan jag känna mig tacksam över mycket som hänt sedan dess. Vi har hittat nya vänner, vi har lärt oss mycket och framförallt så har vi en fantastisk sjukvård. Utan all hjälp från sjukvården skulle Daniel inte må så bra. Förmodligen inte leva ett friskt liv heller. För jag ser honom som frisk för det mesta. Någonstans lever hoppet om att forskningen en dag hjälper honom ännu mer. Men, till den dagen kommer så ska jag göra mitt yttersta för att hjälpa honom.

Nu är första året förbi, nu är detta vardag för oss. Ibland är vardagen jobbig, men för det mesta är den mycket lycklig.

Tack alla för allt stöd och all uppmuntran så här långt! Det är skönt att veta att här finns andra som kan och förstår!
Svar på tråden: Ett år och lite till

Samma här....

Skrivet av  Charlotte
I dag är det på dagen ett år sedan vi åkte in med vår nu 9-åriga tjej och vi fick beskedet att hon fått diabetes. Här har också många tårar runnit men jag känner som du, att trots en stor omställning och ett första halvår av mer eller mindre kaos så fungerar nu allt väl. Tillvaron med diabetes har blivit vardag. Vi upplever också att diabetesteamet på sjukhuset har varit ett enastående stöd. Och skatt...ja, det betalar vi med glädje i och med all utrustning och medicin som vi hämtar ut gratis på apoteket i tid och otid. I bland ägnar jag mig en tanke åt vad vi människor faktiskt klarar av i tider av kris. Det som från början känns oövervinnerligt och jättesvårt känns efter en tids omställning och bearbetning möjligt. Man klarar av det..... Rebecca började med sprutor och det fungerade okej men i mars fick hon pump och det blev ett lyft för tillvaron.

Rebecca är mycket väl insatt i sin sjukdom och hon kan redan väldigt mycket. Hon har gjort det såååå bra!

Jag är ofta inne och läser på denna sida. Ett jättebra forum där man VET att man kan få kloka råd från andra i samma situation.

 

Snart tre år

Skrivet av  Gunilla
Här närmar det sig tre år sedan Arvid, snart 4, fick diabetes. Han har ju haft det större delen av sitt liv, så det är liksom normaltillståndet och vardag. Även om det är en vardag som innebär att man lägger ner massor av tid, både dag och natt, på att fundera och klura på hur man ska få det att funka så bra som möjligt. Arvid har en rätt svårinställd diabetes och det svänger rejält i blodsockret emellanåt. Det känns som om vi aldrig kommer att komma till ett stadium där sockret är stabilt och att vi här läget under kontroll. Ändå kan jag inte tänka mig Arvid annat än som en ovanligt frisk och välmående unge. Det insåg jag särskilt när jag var på inskrivning på mödravården när jag väntade Arvids lillebror. När barnmorskan frågade om förra barnet och om han hade några sjukdomar svarade jag instinktivt; "Nej, han är ovanligt frisk" och efter en stund kom jag på att jag kanske borde tillägga att…"ja, han har ju i och för sig diabetes".

Visst blir man lessen ibland när man inser hur tappra ens barn måste vara och att de märker att de är annorlunda än andra. Men på det stora hela är det ju ändå ett nästan vanligt liv de lever, och det är ju inte orimligt att hoppas på att forskningen kan hitta lösningen. Som du säger så har man ett stort stöd i sjukvården, men nästan det största tycker jag nog att det här forumet och liknande är. Jag skriver inte så ofta på den här sidan, men jag är nästan dagligen inne och läser och det ger mig massor med hjälp och stöd. Jag är verkligen tacksam för att ni finns, alla ni som skriver och delar med er av era erfarenheter här.
 

Vad lustigt..

Skrivet av  L
att du skrev att du betraktade din son som frisk för det gör jag likadant med min son. Särskilt när folk frågar om allergier och sånt. Då brukar jag glatt konstatera att, nä, han är inte allergisk mot nåt....ja förutom socker då!

Jag tycker som du att mitt barn är ovanligt frisk. Kanske är det för att diabetesbarn oftast har en bättre kosthållning än andra barn....
Vi har gjort så att vår pojke får äta nyttig mat och mycket grönsaker till "vardags" så att säga, men så fort det bjuds kakor eller är kalas (om det inte är det för ofta) så får han också äta som alla andra barn. Därför att jag tror att om man nekar barnen det så kan de liksom bli besatta av det istället och kanske börja äta "i smyg" när de får möjlighet. Dessutom, om man doserar rätt och kontrollerar lite extra så behöver det ju inte ens innebära att de får för högt blodsocker av det....

Hmm, vet inte varför jag skriver allt det här till dig, det var nog bara för att jag kände igen mig så otroligt i din berättelse, särskilt det där om klurandet dag och natt och att man aldrig hittar någon stabilitet utan ständigt måste kolla värdet. Men det är väl den ständiga strävan att alltid vilja att han ska ligga bättre som gör att han faktiskt ligger så bra som han gör.....Jag tycker alltid att man har en ny teori om varför värdena uppför sig si eller så men alltid spricker teorierna, hur klurig man än tror att man är.
 

Hej!

Skrivet av  Gunilla
Det där med nya teorier är något jag känner mer än väl igen. Jag börjar bli så trött på att höra mig själv när jag lanserar nya teorier om varför det blir som det blir. Min man drar mest på ena mungipan när han hör mig. Hittills har de flesta teorier spruckit, men man ger ju inte upp för det. Som du säger så är det en ständig strävan, och faktiskt så blir det bättre resultat än man kan tro många gånger.