Ny här, Anton m. en 5dagar gammal diagnos

Ny här, Anton m. en 5dagar gammal diagnos
Skrivet av	memim
Nu har vi permis från sjukhuset, kom just hem. Vi åkte in i söndags efter det vanliga?? 3-4dagars sängvätande, ofantliga drickmängder, aptitlöshet, trötthet.. Anton (7år)har tagit veckan bra, men verkar nu smått irriterad och idag ville han prompt hem. Imorgon ska vi försöka vara hemma på dan men han ska sova på sjukhuset över helgen. Hans blodvärden svänger ganska mycket ännu men har iaf jämnat ut sig en heldel sen han kom in i söndags. 2kg har han fått tillbaka av vikten han tappa förra veckan (4kg). I övrigt har vi idag köpt en ny telefon (fast) samt en gsm åt Anton och en våg att väga mat på, får se hur mycket vi använder den, tror jag nöjer mig med att räkna kolhydrater "på högt" Mitt humör är inte av denna världen. Skulle vilken minut som helst sätta mitt huvud i pant om det fick min son att bli frisk igen, men naturligtvis kan man inte välja. Jag retar upp mig på ALLT!!! När vi kommer hem jag o. Anton sitter en av grannens ungar i vår gunga och Anton visar sina sprutor o. grejer osv. Då kläcker ungen att han har maginfluensa och att han kräktes hela dan igår. Till saken hör att jag igår tog en tung promenad o. prata med grannarna här runtom o. berätta om vad vi råkat ut för o. bad dem att lite försiktigt hålla ett öga på honom när han kommer hem nu i helgen. Och att absolut inte bjuda honom på nåt i matväg. Ja redan idag sitter en hos oss m. maginfluensa och nu är just en infektion det sista vi vill ha. 5åringen skriker just nu om att vi glömt godisdagen, just som vi kommer hem med Anton som inte får äta nåt godis överhuvudtaget innan vi fått allt under kontroll. Hur ska jag orka igenom detta med åtminstone lite av förståndet i behåll? Vi har mycket mycket att tänka på. Anton har två yngre bröder. Sander fyller 3 om några månader och Kasper fyller 6. Min man o. jag springer omlott med jobben. Nu är jag sjukskriven tre vecjor framöver. Sen vet jag inte hur vi ska reda upp vardagen, det var ju tänkt att Anton skulle klara sig själv nån timme på morgonen o. på kvällen. Ja om nån orkat läsa ända hit tar jag gärna emot era bästa råd om vad som helst. Antons mamma
Svar på tråden: Ny här, Anton m. en 5dagar gammal diagnos

En sak
Skrivet av Lena med samuel
Se till att din man med blir sjuckskriven.De har han rätt att vara Å godiset kan ni ju säga att han får en grej som han önskat sig OM han klarar att vara utan godis tills ni fått lite ordning på allt

Vet hur det känns (långt)
Skrivet av Charlotte med Rebecca, snart 9 år
Som sagt så är det nu precis ett år sedan vi i vår familj fick chockbeskedet att Rebecca fått diabetes. Livet blev över en natt helt annorlunda....kaos skulle man kunna säga. Vi var inlagda på sjukhuset i över två veckor och fick en par permisar på slutet. Åååå, vad jag grät mycket och tyckte att livet var orättvist. Rebecca grät hon också och gick igenom en riktig sorgefas. Man behöver faktiskt få sörja.... Väl hemma svängde bl.s.värdena mest hela tiden och det kändes som att det var helt omöjligt att få ett vanligt liv igen. Jag minns så väl att jag tänkte att "nu är livet helt begränsat och vi kommer knappt kunna göra någonting alls. Jag kommer inte våga släppa iväg Rebecca själv på någonting förrän hon är vuxen. Vi får vara glada om vi överhuvudtaget klarar av det här...." När vi låg inne på sjukhuset frågade dibetesteamet om vi ville ha kontakt med en familj som också har en 8-årig tjej med diabetes och som skulle kunna fungera som en fadderfamilj. Det ville vi gärna. De kom och hälsade på oss på sjukhuset och tjejerna blev kompisar direkt. Jag har under det här året haft så mycket hjälp och stöd ifrån dem. Flickorna har blivit som själsfränder. Det betyder mycket för Rebecca att hon inte är ensam om sin sjukdom, att hon har någon som är "likadan". Det här med att ha en typ av fadderfamilj är verkligen någonting jag kan rekomendera. Vet inte om det är bara Örnsköldsviks sjukhus som har det så...? Jag var sjukskriven i 2 månader och min man var också sjukskriven i ca två veckor efter hemkomsten från sjukhuset. Och det behövdes VERKLIGEN. Jag håller med Lena här ovan att din man också bör bli sjukskriven. Ni behöver nämligen tid för att lära er att handskas med er nya situation tillsammans. Jag var alltså sjukskriven hela augusti-september, bl.a för att skolan skulle fungera. För det kan jag säga, att just skolan blev nästa kaos för vår del. Innan all personal som har med Rebecca att göra fattade vad diabetes handlar om och innan jag överhuvudtaget kunde lämna henne på skolan utan att vara ett nervvrak hela dagen så tog det i princip två månaders "inskolning". Just nu känns förmodligen er värld liten och begränsad men du ska veta att det efter en tids omställning och lärande kommer att ordna sig. Vi har nu levt med Rebeccas diabetes i ett år och livet fungerar mest hur bra som helst. Rebecca kan mycket själv om sin sjukdom, skolan fungerar bra och personalen vet vad man gör om Rebecca blir låg osv. Det mesta är faktiskt möjligt. Rebecca har precis kommet hem ifrån ett tvådygns-läger och det gick jättebra! Det går också att ibland festa på godis, glass och annat sött. När man kommit in i insulindoseringen så går det jättebra att anpassa den efter vad man äter. Rebecca har dessutom pump och då går det ännu lättare att finlira med doseringarna. Det är vikigt att inte tillvaron med diabetes fylls av en massa förbud. Det är bättre att välja ut tillfällen då man unnar barnet saker än att sjukdomen bara blir ett enda trist liv. Men....jag förstår det där med att man vill att man vill ha någorlunda kontroll på tillvaron med diabetes först innan man börjar tänja på gränser.... Vi är många här inne som är beredda att ge dig alla tips och råd som du och din familj kan behöva. Lycka till, många kramar


Tack för era svar!!
Skrivet av memim
q

Tid
Skrivet av Teresa
Daniel är snart åtta år och har haft diabetes i ett år nu. Början var katastfrofal, men efterhand fungerar allt bättre. I början var en av oss hemma för vård av barn, den andra sjukskriven, så båda var hemma. Det behövdes, dels för att vi skulle lära oss om allt det nya och dels för att vi själva skulle få tid att anpassa oss efter chocken. För det var det. Det är ett sorgearbete att ta sig igenom ett sådant besked. Man kan leva ett bra, normalt liv med diabetes, så länge man sköter det bra. Men, det är en del jobb som krävs till det. Låt de andra barnen ha sin godisdag, förklara för Anton varför och kanske kan han få pengarna instället för godis. Kanske vill han ha en studsboll ur automaten el dyl istället. De andra barnen hamnar lätt i skymundan i början. Ta med dem alla till sjukhuset, låt alla få tid att lära sig vad diabetes innebär. Men, ge (och ta) all den tid ni behöver. Här finns många som kan svara på frågor, jag börjar få en hel del erfarenhet nu också. Barnen här hemma äter lördagsgodis, vi kan äta på Mcdonalds eller köpa hem pizza ibland utan att Daniel får problem med det. Det vi udviker är söt saft (finns sockerfria alternativ), isglass och stora mängder av allt sött. Daniel kan till stor del sköta allt själv, men vi har alltid någon vuxen som övervakar insulindoser mm. Jag kräver inte att han ska ta det ansvaret eller komma ihåg ännu. Ge er själva den tid ni behöver. Ni har ett sorgearbete att ta er igenom mitt i allt detta nya. Inte får man paus från familjelivet heller. Vi såg massor av filmer förra hösten, tror det var ett sätt för oss att vila. Ett par timmars annan verklighet på kvällen när barnen sov, det passade oss. Lycka till och återkom med frågor och funderingar!

Ny här, Anton m. en 5dagar gammal diagnos

En sak

Vet hur det känns (långt)

Tack för era svar!!

Tid

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information