sorgsen

sorgsen
Skrivet av	memim
är jag. Ibland går det så bra och ibland inte alls. Jag kan börja gråta när jag tänker på saker som häromdagen när jag skulle ta Antons blodsocker. Han tar det själv för det mesta men är han inte på humör el så kan jag hjälpa.. Han stack fram ett sönderstucket finger o. jag bad om ett annat- som inte såg bättre ut. "Jamen mina fingrar ska se ut såhär" svara han obekymrat. Tillika är han redan helt inne i dethär, som om han alltid hade haft det. Visst har han leda ibland men det går bra. Själv blir jag ledsen när jag ser hans redan prickiga o. småblåa mage och sönderstuckna fingrar. Ledsen när jag tänker, ledsen att det blev såhär. Tänker tillbaka några månagder när vi var på resa och Anton köpte en stor påse godis på båten som han fick äta så mycket han ville av. Som han sett så fram emot. Och nu detta, för all framtid. Det är ju inte jag som är sjuk, men jag sörjer. Tillika säger folk att man ska vara glad att det inte var nåt allvarligare. Och visst är jag glad över det. Men varför ska man jämföra med nåt värre? Folk slätar över- det finns ju så bra mediciner, det går ju att leva normalt.. För hur man än vänder och vrider på saken, så var det bättre förr. Och förr var ju så nyligt. Och tiden får man ju inte igen. Jag sörjer mitt friska barn. Och jag är så ledsen för hans skull.
Svar på tråden: sorgsen

KLart man blir ledsen
Skrivet av Nina m. Fabian-98 & Matilda-01
Vi har också fått höra att man ska vara glad att det inte var något värre men det är ju så fel och ändå så rätt. När ens barn får diabetes så är det ju något som går förlorat och då måste man få sörja. Men även sorgen går över och det måste den också göra. Var bara noga med att förklara för Anton att det inte är han som gör dig ledsen (för barnen märker mer än vi tror) att det inte är hans fel. I mitt fall följdes sorgen av ilska. Vi vill ju skydda våra barn från allt ont men varför skulle just mitt barn drabbas, det var ju inte rättvist. ÄVen ilskan gick över. vad jag vill säga är att du har all rätt i världen att sörja och sedan bli arg men att det även måste gå över efter ett tag. Ibland blommar så sorgen eller ilskan upp igen. det går över efter ett tag.

Känner igen mig
Skrivet av ingrid
och känner med dig! Min dotter har varit sjuk i 1,5 år och jag känner fortfarande stor sorg ibland. Ofta när jag tänker på begränsningar i hennes frihet i framtiden men även som du säger när man ser sänderstuckna fingrar, tår och blåprickiga magar.. Att något så enkelt som att ta en mysig fika på stan blir ett projekt, att man måste säga nej till glass och begränsa mat. Blä säger jag! Här får man dock pysa och må dåligt utan hurtiga tillrop att "det kunde varit värre". Visst, det kan det nästan alltid men när ens eget barn blir sjukt så är det en sorg, så är det bara.


Samma här
Skrivet av Charlotte
Det ni går igenom just nu är ett sorgearbete som måste få ha sin gång. Jag minns tillbaka ett år och hur mycket vi grät över att få beskedet att ens barn är allvarligt sjukt - och det går inte över heller. Jag önskade varje dag att det var jag istället för Rebecca som fick diabetes. Diabetes är ingen enkel sjukdom och tyvärr måste jag förbereda dig på omgivningens ofta korkade kommentarer och fullständiga okunskap, typ "har hon ätit för mycket sött och därför blivit sjuk?" eller "jamen det växer väl bort"... Sådant gör att man också blir ledsen. Ge dig själv tid att sörja. Det är en livsomställning som behöver tid. Kommer inte sorgen nu så kommer den förmodligen senare. Vår Rebecca sörjde mycket och länge. Vi lät henne gråta ut gråten över att livet inte längre skulle vara som förrut, över att ständigt måsta välja bort saker som tidigare var självklara. Vi är många härinne som känner med dig.... Styrkekramar till dig

Sorgen går aldrig över..
Skrivet av AnnaS
...men den blir lindrigare med tiden. Jag började nästan gråta när jag läste ditt inlägg, för precis så känner jag fortfarande, och det är nästan 4 år sedan Louise fick diabetes. Jag tröstar mig med att jag sörjer mer än vad hon gör...

Förstår
Skrivet av Lina
hur du känner, man har ju faktiskt förlorat sitt friska barn.... Dock har jag aldrig riktigt känt mig riktigt ledsen, bara stressad, oförstående, arg, frustrerad och allt annat som kommer med att försöka hålla värdena på en acceptabel nivå...men jag har nog aldrig sörjt på det viset. Kanske beror det på att samma vecka som min son insjuknade i diabetes så drabbades en arbetskamrats lille son av leukemi och i jämförelsen kan jag ärligt säga att jag är glad att det inte var något värre. Jag har ju min son här hos mig, han mår bra är glad och gör precis allt som alla andra barn gör, det är bara jag som måste göra lite mer än vad alla andra mammor gör. Jag kan ju tillägga att jag själv är diabetiker också och visst är det ett heltidsjobb när man har två barn men som sagt...det kunde vara värre.....


Samma här.
Skrivet av mammaL
Hej Min tjej har haft diabetes i 3år. Första tiden var man ju fruktansvärt ledsen. Nu går det lite upp och ner. Man tänker ju mycket på det att hon ska behöva ha den här sjukdomen hela sitt liv, att alltid behöva tänka på detta med blodsocer mm. Men konstigt nog har hon tagit detta ganska bra själv man hör nästan aldrig henne klaga. Det som jag tror att hon tycker är jobbigast är väl att inte kunna äta hur mycket godis som helst.Hon är snart 13 år så vi får väl se nu hur det blir när hon kommer upp i tonåren. Det som blir svårt är väl att släppa taget när hon vill vara ute med kompisar på kvällarna, man kommer väl att vara fruktansvärt orolig. Är det någon med tonårs barn här?

sorgsen

KLart man blir ledsen

Känner igen mig

Samma här

Sorgen går aldrig över..

Förstår

Samma här.

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information