Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Ny här...

Skrivet av Lotta med Liam som ligger på sjukhus
... och jag förstår ingenting av vad som händer runt omkring min lillprins. Liam är tre år och här är vår historia;

Liam har under en period matvägrat, druckit mycket och kissat mycket. Blöjeksem har han också haft, åtminstone vad vi trott. Vi kopplade samman allting på olika sätt; Han äter inte för han dricker sig mätt, han kissar för att han dricker så mycket, han får blöjeksem för att han kissar så mycket. Punkt. Vi försökte följdaktligen få honom att inte dricka, att äta istället och det var mycket bråk och gnäll som jag nu har extremt dåligt samvete över... Tänk så lite man vet.

Vi åkte in i tisdags, efter att Liam spytt hela natten (utan att ha ätit något på dagen). Han hade varit hos sin pappa (vi är separerade) och jag mötte upp på sjukhuset i Halmstad, barnavdelningen. Doktorn tittade på honom, mumlade något om "på väg in i diabeteskoma" och försvann. Systern kom och en ren kamp för att få i slangarna i hans lilla kropp tog sin början, även om han var näst intill medvetslös kände han ju smärtan och blev förtvivlad. Samtidigt var kroppen så uttorkad så det fanns inte så mycket att sticka i.

Alla världen låg på topp, bs låg på HHH och salthalterna låg extremt högt.

Nästan ett dygn följde då Liam låg i sin säng, gud vad han såg liten ut där han låg, utmärglad och stundom förtvivlad. Han grät, jag grät, familjen grät. Droppställningen stod bredvid sängen och blinkade som ett monument över alltings jävlighet. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv... En gång i timmen hela natten sprang sköterskorna in och tog lite blod från knappen på vänster arm. Droppkanylerna satt i höger arm.

På onsdagen kring middag började Liam kvickna till i alla fall. Han började äta, en REJÄL portion (en vuxenportion) tryckte han i sig, och sedan smörgåsar. De följande dygnen har han fått äta nästan när han ville, och mycket har gått ner. Han har ätit och vätskat upp sig nästan fyra kilon sedan i tisdags morse, när vi kom in vägde han 10.9 kg och igår vägde han 13.7!

Vi har börjat med sprutorna nu, och Liam är en tapper liten man; han säger själv att han vill ha medicinen för då vet han att han får äta sen. Hjälper till att trycka på knappen och har till och med stuckit in nålen själv. Är så stolt mitt i allt elände. Pumpen har han haft i ett par dagar nu och det går bra, det är Liams plånbok säger han.

Men nu börjar den här djungeln... Kolhydrater, sockerarter, snabba, långsamma, får inte äta vad som helst... Jag förstår INGENTING! Är så rädd att göra fel och göra honom sjuk. Beräkna insulin - HUR?

Någon annan nybörjare här som förstår lika lite som jag, eller har liknande upplevelser?

Om två veckor får Liam förhoppningsvis komma hem, men det återstår mycket att lära sig tills dess...

Svar på tråden: Ny här...

Oj vad jag

Skrivet av  Lena med Samuel
Känner igen mig:(Men jag lovar attt de blir bättre å man lär sig leva med de.Ibland går allt jätte bra sen kommer de dagar då INGETT stämmer.

Mina tips är

Se till att ni bli sjuckskrivana båda förälddrana Så ni kan vara där båda (även tiden när ni kommer hem)

Boken Matilda får diabbetes (tror den heter så hittade inte igen den)

Sen tog vi en hel del bilder på Samuel(digital kamera) som han nu kan titta på å se hur dåligt han mådde å därmed förstå hur vicktigt att han tar sina sprutor
 

Hej Lotta

Skrivet av  memim
Nu fick jag läsa din berättelse. Vad tapper han verkar vara Liam!

Detdär med kolhydrater o. snabba o. långsamma- det kommer så småningom- lite i taget. Insulindoseringen hjälper de er med på sjukhuset. Och vi ringde in värden nån vecka efter att vi kommit hem o. fick dosering av läkare.

Du lär dig- lite åt gången. Men jag förstår att det känns som en djungel. Det ÄR en djungel men man hittar så småningom sin egen stig att trampa på.

P:S har mejlat dig!
 

Hej memim...

Skrivet av  Lotta med Liam som ligger på sjukhus
... och tack för ditt långa mejl!

Grät massor och kände igen mig... Jag ska svara dej vid tillfälle, måste tillbaka till jobbet imorgon och jag mår så dåligt så jag kan bara hoppas att jag gör någon nytta. Gråter hela tiden, om inte utåt så inombords, smärtan är helt enorm och jag känner mig så ensam!

Vill bara skälla ut någon för att detta hänt, detta hemska, MIN son, min älskade älskade son! Varför?
 

Svaret lär vi aldrig få

Skrivet av  memim
men vreden lugnar sig så småningom. Jag är inte längre så arg, men jag har också varit vansinnigt arg.

Får du inte ledigt från jobbet? Det måste du få. Har du fått prata med nån psykolog? Jag gick två ggr. Fick inget ut av det utom att jag fick spy galla över allt o. inget.

Kramar,
 

Känner igen mig!

Skrivet av  Pernilla m Ella & Eddie
Vi var där för snart 5 mån sedan men det känns redan väldigt avlägset konstig nog. Jag vet att jag var helt knäckt i början och tänkte att det här händer inte, men man kommer in i det otroligt snabbt. Det blir till en del av vardagen, en lite omständigare vardag men ändå helt okej.

Min sambo och jag var båda hemma med Ella i tre mån. Det var väldigt bra för då lärde vi oss båda i lugn och ro hur man hanterar en liten diabetiker.

Jag vet att allt känns jobbigt nu, men det blir bättre jag lovar.

Kram!
 

Vid närmare

Skrivet av  Pernilla m Ella & Eddie
eftertanke måste jag nog rätta mig själv. Att vi lärde oss i lugn och ro var nog att överdriva lite eftersom vi fick en son en månad efter att Ella fått sin diagnos.
 

Det är jobbigt

Skrivet av  Teresa
Världen kommer att vara ett kaos ett tag framöver. Ni kommer kanske inte att orka träffa vänner, såvida de inte tar initiativet och kommer hem o fixar mat o städar. Tårarna kommer när det gör ont i barnet, när man sticker på en nerv, när kvällen blir lugn, när man ser hur tapper killen är. Mina tårar kan fortfarande komma, mer än ett år efter att Daniel fick diabetes.

Du kommer att få så mycket hjälp du vill, både från alla här och från sjukvården. Ingen kräver att du ska förstå allt på en gång. Vi har en bra diabetesvård i Sverige. Se till att få den hjälp du behöver. För du kommer att bli trött, stressad, orkeslös. Det är normalt, det hör till läkningen av sorgen i ditt hjärta. För det är en sorgeprocess du ska igenom nu. Det tar lång tid och det får det göra. Mitt i allt annat ska du tillåta dig att sörja.

Men, skippa det dåliga samvetet, det är faktiskt inte ditt fel. Visst kan man efteråt se alla tecken på diabetes, men det visste man inte då. Ingen förväntas kunna alla symptom på diabetes som bryter ut. Du kunde inte göra något för att förhindra detta, ta inte på dig skulden på något sätt. Livet är orättvist och ni har drabbats hårt.

Det är orättvist, men det är inte hopplöst. Steg för steg kommer du att lära dig allt, om ett år kommer du att kunna mer om ditt barns diabetes än vad en vanlig allmänläkare kan. Om ett år är livet lättare, då har ni rutin på det mesta. Då har ni upplevt jul, kalas, vinterdagar, sommarbad. Det blir lite annorlunda, man behöver ha mer koll på sitt barn än annars. Men, det kommer att vara kul att gå på kalas, att fira jul, att åka pulka och bada. Diabetesen kommer inte att ta över allt i livet, även om den blir en följeslagare. Diabetesen kommer att följa er som en skugga i allt ni gör, men den kommer inte att överskugga allt, även om det kanske känns så just nu.

Ta dig tid, säg till läkaren att sjukskriva dig (och pappan) så länge du känner att du behöver. Ansök om vårdnadsbidrag, det ger en liten ekonomisk hjälp. Gråt och skrik ut smärtan hos någon, du behöver också få reagera. Om du vill gå till en kurator eller en vän som kan hjälpa dig väljer du själv. Skriv här, vi ger dig stöd och hjälp i den mån vi kan.

Din prins kommer att må bättre för varje dag nu. Snart kommer ni hem till vardagen igen, även om vardagen kommer att vara lite annorlunda. Jag hoppas att Liam mår ännu bättre redan idag!
 

Vilekt otroligt bra svar...

Skrivet av  Cecilia
...önskar att jag också hade fått det när livet verkade gå under.

Men det var skönt att läsa nu med, så här efteråt. Det fick mig att gå tillbaka och minnas. Jag kommer nog aldrig sörja färdigt.

Mina små älskade pluttar. Varför just vi?
 

Tack

Skrivet av  Teresa
Det värmer mig att mina ord kunde trösta dig på något sätt, även nu efteråt.
 

Artiklar från Familjeliv