glad och ledsen

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

glad och ledsen
Skrivet av	en trött men kämpalysten mamma
Jag är en mamma till två killar, 12 och 14 år gamla. Jag fick nyligen tips om föräldranätet och blir både glad och ledsen när jag läser alla inlägg. Glad för att jag känner igen mig och ledsen för att jag inte hittat er alla tidigare, när mina pojkar var små. Båda mina killar var alltid otroligt aktiva och glada när de var små - ett måste att vara ute mycket och låta dem göra av med överloppsenergi. När min äldre son var i 2-årsåldern och började på dagis fick vi signaler om att han hade svårt med det sociala samspelet, kunde inte leka som de andra. Efter mycket tjat från mig fick vi göra en hörseltest vilken visade att an var döv på ett öra och hörde dåligt på det andra. Han fick operarera in ett rör på "hör-örat" och fick bra hörsel på det. Han var dock fortfarande väldigt aktiv och egensinnig på dagis. Ofta fick jag höra hur han "ställt till det" stökat och inte kunnat lyssna. Flera olika tester har gjorts hos BUP under åren vilka visat på perceptionsstörningar, stor kreativitet, dålig tidsuppfattning och koncentrationsproblem. Vi ville att han skulle få slippa börja skolan vid 7 år, sammankallade rektor , förskolepersonal - men det blev nobben. Han skulle få all hjälp han behövde. Började i skolan- en 1,2,3:a med 51(!) barn. Den första läxan var att skriva en berättelse om något man gjort på sommaren. När jag tyckte det verkade vara för svårt - han kunde ju inte ens bokstäverna, sa skolan att jag fick väl skriva åt honom. Så var det hela året. Jag gjorde alla läxor och han förstod inte varför jag ville att han skulle vara med. Någon hjälp fick han inte- först sa dom att han måste komma in i gruppen, sedan att det snart var jul. Efter jul fortsatte det på samma sätt. På utvecklingssamtalen fick jag höra att det gick framåt. När jag sa att jag upplevde det som om han inte lärde sig något, att alla uppgifter var för svåra sa de att jag inte skulle vara så orolig. Efter en månad i åk 2 sa plötsligt hans fröken en fredagmorgon när jag var och lämnade honom,att "tror du inte vore bättre om han börjar om i ettan - han har ju inte lärt sig något under hela förra året !" Jag sa att det ville jag prata med min pojke och min sambo om. När jag kom för att hämta honom efter skolan hade han redan fått byta klass - utan att vi hunnit prata med honom. Eleverna förväntades själva ta ansvar för sin utveckling, vilket jag tyckte var för mycket begärt av en kille som inte ens kunde veckodagarna eller klockan. Skolan har varit en enda lång radda med misslyckanden. Jag har varje år fått bråka för att han ska få hjälp. Jag upplever det som om han blivit lämnad i sticket. Under några år var han väldigt stökig i skolan. Vi sökte stöd hos BUP. De menade att han behövde lugn och ro och tydlig struktur. Skolan lät honom sitta ute i korridoren där förskoleklasserna sprang omkring, för att han inte skulle störa klasskamraterna. Han var ledsen och håglös och hamnade ofta i konflikter i skolan. BUP bedömde att han var deprimerad p.g.a. skolsituationen. Till slut fick han en assistent som skulle se till att han inte hamnade i bråk.Hans självkänsla var usel. Han sa att "fröken säger att alla är bra på något - men det är inte sant - för jag är dålig på allt!" Somrarna och loven var vår räddning. Vi åkte också på en resa varje vår, för att han skulle stå ut hela terminen. Med resan som morot jobbade han alltid jättebra hemma under någon månad innan vi skulle iväg. I åk 5 började det vända. Han fick en bra hörsellärare som kunde stötta honom så att han kände att han kunde lyckas med något. I åk 5 fick han äntligen göra ett dyslexitest, efter över tre år i kö. Han har fått en diagnos som säger att han har läs- och skrivsvårigheter av dyslektisk karaktär.Man visste inte vilka svårigheter som berodde på annan problematik - perceptionsstörning t.ex. Det skulle göras ett uppföljande test under åk 6. Vi fick i förra veckan höra att det testet är uppskjutet till våren 2005 - alltså när han går i åk 9!. Ibland känns det så hopplöst! Under de år som vår stora kille hade det som jobbigast började vår yngre pojke också skolan. Vi upplevde att det gick bättre för honom. Han har alltid varit en väldigt social och glad kille med många kompisar - han hade inte samma problem att anpassa sig till nya miljöer och andra barn som den större haft. Så det gick ända till åk 3 innan han fick en ny fröken som slog larm redan efter att hon haft honom ett par veckor. Hon undrade om vi inte funderat på om han kunde vara dyslektiker? Han har gjort flera psykologiska tester bl.a. ITPA och WISK. Slutledningen var att han har svåra läs- och skrivsvårigheter och koncentrationsproblem. Han har fått lite extra hjälp, men långt ifrån tillräckligt. Jag har fått bråka för varenda timme. Så fort det börjar gå lite bättre, dras timmarna in. Han har också ofta fått sitta i korridoren ensam för att jobba. Under våren i åk 5 råkade vi få reda på att han aldrig fick vara med på SO-timmarna eftrsom han ändå inte kunde läsa boken! Jag har föreslagit att han ska få annat material att jobba med - band, filmer eller dataspel - men utan resultat. Han har nästan inte gjort någonting i skolan. Istället har vi använt sommarloven till att komma ikapp litegrann. Jag tycker han varit jätteduktig och kämpat. Som tur är fungerar han jättebra socialt utanför skolan. Han håller på med idrott och har många vänner från andra skolor. Han tycker det är skönt att dom inte vet hur svårt han har det i skolan. Han går nu i 6:an och kan fortfarande inte läsa textremsorna på TV:n. Så jag känner igen det där med problemen med bio. Han undviker att gå på bio med sina kompisar eftersom han skäms när han bara kan gå på svenska filmer eller filmer med svenkt tal. Båda killarna skriver oerhört bakvänt - formar bokstäverna liksom nerifrån och upp. De blandar stora och små bokstäver. Den yngre skriver ofta bokstäverna felvända. När han gjorde ett test kom man fram till att han även läste bättre upponer! Det har kostat mycket tid och ork under alla dessa år. Alla möten och tester har jag fått ta initiativ till själv. Så fort jag inte orkar rinner allt ut i sanden. Ibland undrar jag om det varit en större anledning än vad jag först upplevde det som, till att jag råkade ut för en utmattningsdepression förra året. Men jag har redan fått flera uppslag hur jag ska kunna kämpa vidare genom att läsa dessa sidor. Först och främst ska jag ligga på hårdare för att dom ska få anpassade läromedel. Skulle gärna vilja få konkreta tips på detta! Sedan ska jag ta nya tag och se till att den större killen inte behöver vänta till åk 9 för att få sitt uppföljande test! Nu får det vara nog för idag. det var oerhört skönt att få skriva dessa rader. Många hälsningar till er alla!
Svar på tråden: glad och ledsen

En stor kram till dig och dina duktiga killar
Skrivet av Annelie bf 26/2
jag blir väldigt upprörd och ledsen för eran skull när jag läser eran berättelse. Jag önskar att ni hade fått hjälp tidigare och jag tycker att dina pojkar har blivit behandlade på ett hemskt sätt. Jag tycker att jag har fått kämpa för min son men det är inget mot vad ni har fått göra. Jag trodde inte att något sådant här kunde få ske i skolan. Jag hoppas att det ska gå bättre för er och att ni får undersökningen för eran äldsta son innan han börjar nian. Här kan du dela med dig och få tröst. Jag är ganska ny här också och jag tycker det är skönt att hitta hit. Jag vet inte om du har hittat till denna sida: http://www.fob.se/ på den finns material hur barnen ska behandlas och vilken rätt de har i skolan när de har dyslexi. (LÄSK-projektet) Gå in på den om du inte har gjort det. Kramar till dig och dina söner

usch så jobbigt för er alla!!!
Skrivet av Lillemys
Jag blir illa berörd när jag läser om hur ni har haft det och har fortfarande!!! Så ska det inte få gå till!! Jag förstår att ni mår dåligt. Jag tycker jag kan ha det kämpigt ibland med skolan angående sonens läxor/lektioner mm. Men det är ingenting mot er situation!!! Pojkarna dina är ju i en ganska känslig ålder 12,14, behöver ju stöd, behöver få ha ett bra självförtroende mm. Skolan borde få upp ögonen!!!! Har de gått på samma skola alla åren eller bytt efter de olika stadieindelningarna? Mina tips är följande: Ta kontakt med skolpsykologen för samtal för kommande test/diagnoser.... kontakta logoped för samtal om hur du kan gå tillväga på skolan. Jag vet inte var du bor, men i Skåne finns SKED, skånes kunskapscentrum för elever med dyslexi, där man kan be om hjälp. De besöker även skolorna för att prata/ge råd vid en elevvårdskonferans ang hjälpmedel, läxornas storlek mm. Som förälder har du rätt till utvecklingssamtal, åtgärdsprogram, handlingsplan mm som ska följas upp regelbundet. Om du har fått diagnoser på dina söner har du automatiskt rätt till konferans och diskussion om hjälpmedel, resurser, timmar hos speciallärarer osv. Kräv ett samtal med rektorn, begär att det händer något. Dina söner ska inte behöva sitta i korridoren!!! Vi lever på 2000-talet inte 1800!!!! De ska ju ha material/lektioner som är anpassade efter deras förmåga..... Som Annelie skrev i sitt inlägg så läs LÄSK-pärms materialet. Det går att printa ut. Du kan även gå in på www.fmls.se www.skane.se/sked www.blom.just.nu www.dyslexi.info och läsa om dyslexi, ställa frågor, läsa inlägg mm. Biblioteket har hyfsat bra utbud med litteratur för vuxna i ämnet. Själv läste jag massor för att söka information. Jag hoppas att du har fått lite nytta av mitt svar och stå på dig, kämpa vidare för dina söners rätt i skolan! Jag skickar styrkekramar till er alla! Hör gärna av dig om hur det går! Och glöm inte bort att vi finns här på denna sida, redo för att stötta! Många häsln. Lillemys


om du vill läsa om
Skrivet av Britt
sacro kranial behandling så titta på www.ringblomman.nu . Vet också några barn med läs- o skriv- samt koncentrationssvårigheter som upplevt förbättring med metamorfostekniken. En del barn/ungdomar gillar det mkt, andra inte - fördelen är att man gör det själv hemma när man har lust.

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv