Dysfasi OCH dyskalkyli!

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Dysfasi OCH dyskalkyli!
Skrivet av	Tim o Nicos mamma
Hej alla, jag är ny här. Jag har en son på 9 år, och han har jätte problem med matte,månader, veckor och klockan etc etc. Jag antar att han har dyskalkyli(jag har nog det jag med, räknar forfarande på fingrarna:o) Men han har även stora problem med hör förståelse, eller vad det heter. Som ex, om jag ber honom gå in i köket och hämta en plastpåse, vilket jag gjorde förra året, ja då frågar han mig -Vad är en plastpåse? Eller -vad är köket? Härom dagen bröt han ihop och berättade att han kände sig så dum eftersom han inte alltid förstod vad kompisarna pratade om:o(( Jag vet att jag måste ta tag i det här nu, men jag mår inte heller bra, är väldigt deprimerad, och min man skulle aldrig kunna tänka sig gå till skolan för att prata med någon. Kan man verkligen ha dyskalkyli och dysfasi på samma gång?? Till saken hör att vi bor i en liten håla där de inte ens hört talas om dyskalkyli, knappast dysfasi då heller kan jag tänka mig. Men jag kan alltså vända mig till barnpsykiatrin??
Svar på tråden: Dysfasi OCH dyskalkyli!

HEJ!
Skrivet av Lillemys
Dysfasi eller dyskalkyli eller kanske dyslexi är inte lätt att veta eller råda i, men helt klart är att din pojke har vissa problem med saker och ting. Min son, nu 11 i januari, har dyslexi. Han har problem med klockan, veckodagar, datum, minne, instuktioner, information mm. Ibörjan hade han problem med matte, han blandade + och -, fattade inte budskapet i uppgifterna, framförallt läsetalen. Logopeden sa till oss att dyslektiker har problem med tid, kl, dagar mm. men jag har läst mycket och då hamnar jag ofta på förklaringen dyskalkyli.... inget lätt faktiskt. Mitt tips är att du förhör dig med skolans psykolog/eller skolläkare, tar kontakt med logoped för ett test/utredning... Har din son någon diagnos eller är det egna teorier du har? Om han har diagnos nu så ska skolan hjälpa till med rätt hjälpmedel och undervisning. Om inte så har han rätt till stöd oavsett diagnos eller inte. Själv hade du kanske mått bra av att få prata med någon efter som du känner dig deprimerad. Kurator, terapuet finns, se telekatalogen om du inte känner till någon där du bor. Jag var själv deprimerad i fjol, man har behov av att prata av sig, få hjälp, kanske medicin. Jag hoppas att det ordnar sig för er och att ni kan vila upp er under julen för att ta nya tag på det nya året. Men vänta inte med att ringa psykolog eller logoped, köerna brukar vara långa. Lycka till och god jul på er! hälsn. Lillemys

tackar...
Skrivet av Tim o Nicos mamma
Tyvärr är det mina egna teorier, eftersom alla andra bara tror att han är "trög". Jag antar att jag vill att han ska få det bättre än jag hade då jag gick i skolan. Nico och jag gjorde upp om att jag skulle köpa en svensk ordlista, så att han skulle få ett ord i veckan att lära sig. Ord som han själv inte förstår ska han försöka komma ihåg och sedan slår vi upp det etc. Han har tyvärr väldigt dåligt kort tids minne och långtids minne, men jag tror att det beror på att det han inte förstår kan han inte komma ihåg, eller hur... Han äääääälskar att läsa och engelska är jätte kul(precis som jag!), det är bra att vissa saker fungerar, annars skulle nog även han bli deprimerad till slut. Nä, jag ska försöka få tag på dem på BUP så vi hamnar på en väntelista i alla fall. Tack för svaret :o)


Hej, vi är en "språkstörningsfamilj"
Skrivet av Carin, önskar välkommen till språkstörningssidan med!
Ja, jag tror visst man kan ha båda delar. Hjärnan är så komplex. Mina tre barn har/har haft grav språkstörning. De har haft väldigt svårt med munmotoriken, att forma ljud... med själva meningsbyggandet... att böja ord... att förstå enbart genom att höra... att förstå enbart genom att läsa... Min äldste pojk, 10 år och går i 4:an, har fortfarande svårt att hitta rätt ord. Jag misstänker att han har dåligt arbetsminne, för han har svårt att komma ihåg om det är flera led i matten, och svårt att binda ihop mening med två satser. Vi tränar/tävlar/leker ibland hemma med vardagsord. De där man brukar snappa upp automatiskt när man är 3-4 år. Nu har han också märkt att det finns "tomma luckor" i hans ordförråd. Det gör ont i mig när han skall beskriva ngt, och tappar lusten och blir arg när jag inte hänger med. Och jag blir tveksam till om jag skall pressa honom, eller hjälpa honom med följdfrågor. När han talar med kompisar, eller andra vuxna, så blir han ofta tysst, och liksom bleknar bort. Biter på naglarna, och ser plötsligt tre år yngre ut... Det är svårt. Men han har en bra lärare, som har en tydlig struktur, tack och lov. Min oro har sista året fokuserats på mellantösen, 8 år. Hon har en bra språkförståelse, bra ordförråd... men svårt att få grepp om HUR man kommuniserar. Hon misstolkar blickar och beröring. Om ngn hejar glatt på henne, så är hon ofta helt tysst, och tittar ned. Inte för att hon är blyg, utan för att hon är "för trött". Hon förstår liksom inte att hälsningar i GLAD ton binder människor samman. Denna tös har haft svårt för att automatisera matematiken. Nu har hon förstått det här med "tiokompisarna" till slut, men det går väldigt trögt för henne att räkna. Vad gäller hjälp, så håller jag med Lillemys. Om ni inte får bra hjälp genom skolan, eller kanske oavsett, så skulle jag nog ha tagit kontakt med BUP (barn och ungdomspsykiatrin). Dit brukar det vara lång kö, ett år är inte ovanligt. På vissa ställen kortare, andra längre. Han närmar sig tonåren, och behöver ha stöd omedelbart! Själv är jag sjukskriven sedan 1 år. Allt resurssökande, ja och mkt därtill blev för mkt. Ta hand om dig! Kram, Carin

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv