Undrar

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Undrar
Skrivet av	Bitte
Hej. Jag har skrivit inlägg för ett tag sen. Min son har kanske dyslexi han ska bli 10 år i april.Han ska få dyslexitest nu på våren. Vi har precis fått kontaktperson till honom som hjälper honom med läxorna osv för vi föräldrarna är döva så blir det inte lätt för oss att hjälpa honom på svenska och matte. Fröken har undrat mkt på honom för han har svårt att förstå t.ex vad han har gjort för fel eftersom han har gjort fel på skolan t.ex bråkat med andra. Fröken frågade honom varför han gör så m.m. så svarade han alltid Vet inte Vet inte..Är det vanligt för dyslexiker eller??? Han har fortfarande svårt att hänga med texter på amerikansk filmer. Jag hoppas han ska bli bättra sej i skolan och kan förklara varför eller likadana.
Svar på tråden: Undrar

Hej, Bitte!
Skrivet av Carin
Jag är inte så insatt i dyslexi, eftersom mina två stora barn, nu 8 och 10 år har lärt sig läsa ganska snabbt i ettan. Däremot så har vi en rejäl språkstörning i familjen. Mina tre barn har fått/får fortfarande kämpa otroligt för att utveckla sitt språk. - Det är ett helt mysterium att det kan gå så lätt, helt automatiskt, för andra barn. Vi har varit på sommarläger med DHB, döva, hörselskadade och språkstörda barn. En gång med enbart barn med språkstörning, och en gång med både språkstörda, hörselskadade och döva barn. Sista gången var i Önneboda, Örebro. En vecka åt gången. Otroligt värdefullt! Dessutom har jag varit på ett föredrag av Barbro Bruse, logoped och forskare. Vid mitt bord satt det då en grupp som arbetade med stöd till familjer där ett barn blivit/fötts dövt. Mina kontakter med "dövvärlden" har inletts, ler. Jag har undrat hur det blir för ett dövt barn, om det får en språkstörning... språkstörning är ju oändligt mkt mer än bara hur man uttalar orden. Och nu är det första gången jag hör en döv familj, som har en pojk med ev dyslexi. Vad skönt att ni har fått kontaktperson. Fick ni själva kämpa för att få det? Eller var det ngn som erbjöd er det? Hur kommuniserar ni med personalen kring pojken? Skriver ni? Känns det ok för er? Jag bara tänker på hur jag har fått kämpa för att mina barn skall få rätt resurser, och rätt utredning. Och då har vi ju ändå kunnat prata "samma språk". Men ändå inte... tex så har inte skolan upplevt mina barns behov som lika stora som jag upplevt dem... Min store pojk har tex svårt att komma på tillräckligt många ord, så att det skall bli en normallång mening. För dem så räcker det att han talar i korta meningar. Men jag blir orolig för hans framtid. Hur skall det gå om man inte kan uttrycka sig, och få fram det man vill ha sagt? Om det inte finns ngn till hands som frågar hur han egentligen menar... Och då talar vi alla i skolan vanligt "talspråk". Hur klarar ni av detta? Berätta gärna, för jag vill oerhört gärna förstå! Dyslexi kan ju vara ärftligt... har ni själva funderat över om ngn av er kan ha dyslexi? Kram, och hälsningar, Carin.

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv