Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Vill fråga Er som har erfarenhet av dyslexi

Skrivet av Carina
En nära vän till mig har dyslexi och nu misstänker han att hans dotter som är 9 år också lider av det. Han upptäckte det nyligen då barnen var hos honom (skilda föräldrar) en helg och 7-åriga dottern läser mycket snabbare än 9-åringen.

Han känner igen "tecken" på sitt eget problem från när han var yngre, det är svårt för mig att beskriva men jag litar ju på att han vet vad han pratar om. Han har tagit upp det med skolan tidigare och de säger att det ryms inom den "normala" läs-utvecklingen. Men han ifrågasätter det för han känner igen sig själv så starkt, han tycker att hon gör precis på samma sätt som han gjorde.

Nu har flickan fått läsläxa varje dag, även på helgen, för att träna på läsningen eftersom lärarna tycker hon behöver det. Detta gör att hon HATAR svenska eftersom det blir så jobbigt och kravfyllt och då blir hon ju inte alls motiverad att träna.

Vart vänder man sig för att få till stånd en ordentlig utredning om det är dyslexi? Finns det något man kan göra för att göra läsningen mera intressant och som skulle kunna motivera henne?

Det här blev långt ser jag, hoppas att någon tar sig tid och svarar. Det känns viktigt att kunna hjälpa henne.
Svar
HEJ!... långt svar kommer här.
Låter trist att inte skolan lyssnar bättre på fadern då han har erfarenhet. Att läsningen ligger inom normal nivå må vara hänt. Men att 9-åringen läser "sämre" än 7 åringen är en signal för sig tycker jag. Visst, alla barn är olika, även i läsutveckligen. Men man borde vara extra uppmärksam då föräldrar eller syskon har dyslexi.
Att ge läsläxa är en metod, kraven får ju inte bli för höga. Att ge läsläxa över helgen tycker inte jag är bra. Man måste få kännna sig ledig också. Framför allt ska litteraturen vara tilltalande. Kanske litteratur inom ett intresseområde, tex, hästar, fotboll, länder, djur osv. Något som "fångar" gör ju alltid det lättare att försöka läsa sig igenom texten. Böckerna ska ju även ha ett typsnitt, luft mellan raderna, en och annan bild som får ögat att vila tycker jag.
Hellre en bok med lite text på varje sida som går att ta sig igenom och känna sig stolt över att man har läst ut, än en bok som är fullmatad med text som känns blytungt för både öga och skäl. (det är erfarenhet jag har som mamma till en son med dyslexi och litteraturproblem) Min son har krav på tydlig text, luft emellan raderna, en och annan bild. Detta gör att han öppnar en bok lite mer självmant.
Mitt tips till din vän och dennes barn är att de växelläser. Vars en mening, vars ett stycke. Han läser 2 sidor hon lyssnar, hon läser 1 sida, han lyssnar osv.
Läs ett stycke, prata om handlingen, ställ frågor osv. Allt för att se hur mycket som befästs.

Att få hjälp med en dyslexiutredning kan se olika ut.
Skolans psykolog kan göra ett test, utifrån resultatet där skickas en remiss vidare till logoped. Tyvärr ofta lång väntetid.... En annan väg är att söka sig till SKED i LUND. Skånes Kunskapscenter för Elever med Dyslexi. Läkare Felix Möller är mycket kunnig och de kan säkert hjälpa till. Kötid även här.
Skolans specillärare ska också kunna avgöra om misstanke finnes för dyslexi. Om behov av stöd finns så har skolan skyldigheter att hjälpa till. Om en dignos ställs har eleven rättigheter att få hjälp hos speciallärare, stödtimmar, hjälpmedel osv.
Jag hoppas du har fått lite svar på dina funderingar och jag hoppas att det ordnar sig för din väns dotter.
Lycka till! Jag håller tummarna.
Lillemys
Skrivet av  Lillemys
Tack för ditt svar...
och för många bra tips.
Måste man gå genom skolan för att få till en utredning? Tänker att såhär i sparkravstider så kanske de är motvilliga till en utredning och att det kanske är bättre om man söker hjälp hos en logoped själv, fast det kanske man inte kan?

Hoppas verkligen att de kan få styrka att stå på sig lite. Känns ju angeläget att det inte går längre tid, inbillar mig att det bara blir svårare om hon halkar efter mer pga detta. Är det inte dyslektiska problem, så lossnar det väl av sig självt så småningom, men i annat fall så behöver hon ju hjälp.

Tack igen för att du tog dig tid att svara!
Skrivet av  Carina
så lite så..... långt igen...
Vassego, det är bara kul om man kan vara till hjälp.
Att söka själv hos logoped tror jag funkar, men om man har remiss så går det säkert fortare. Då är det ju någon "kunnig" i ämnet som redan har träffat barnet som kan uttala sig om att hjälp behövs.
Det "kostar" ju inget att skolan hjälper till, de är ju deras jobb. Psykologerna har ju det som uppgift.
Sen finns det ju bra och mindre bra psykologer, men de ska ju kunna yttra sig i kännetecken för dyslexi.

Jag hoppas att det ordnar sig och att de snart ber om hjälp. För ju fortare ju bättre. Visar det sig sen att det inte var något så vet man det, då lossnar det säkert snart. Men om det finns tecken på något, tex dyslexi så har man fått svar och hjälp sätts in omgående. Som förälder ska man lita på sin egen känsla. Man känner barnet bäst. Känner man oro för att det tycks "vara något" då ska man be om hjälp.
Det kan kännas jobbigt. Många tycker det är pinsamt med psykologer mm. Men man får tänka på barnets bästa och dennes framtid. Barn får ganska lätt dåligt självförtroende just vid läsning och skrivning.

Jag kan berätta om en sak som hände inom vår familj och släkt.
Då jag upptäckte sonens problem med läsning/skrivning/matte/ordförståelse/minne var han 6 år.Jag pratade med min man, mina föräldrar, mina svärföräldrar. Bad om råd, ville ventilera, diskutera osv. Jag lånade många böcker i ämnet dyslexi och då fick jag ännu mer svart på vitt att det inte stod rätt till med sonen. han behövde hjälp.
Min man tyckte inte det var något, lossnar snart osv.
Svärföräldrarna tyckte jag oroade mig lite för mycket, han var ju bara 6 år. Tiden gick han började ettan och tvåan. Problemen kvarstod och förvärrades. Han fick stora problem även med självförtroendet.
Diagnos ställs och först DÅ säger min man så här:
ja jag har ju alltid haft svårt i skolan.... det kom som en chock för mig efter 18 års förhållande.
När svärmor får veta gråter hon och säger att hon var ju inget ljushuvud precis och inte min mans bror heller. Hon hade ingen diagnos men visste att så var det säkert. SNacka om en chockad tillvaro under lång tid för mig... Det var så tabu, och pinsamt att de valde att aldrig ha pratat med mig om det........

Nu har jag gjort nästan tvärtom. Jag har gått ut med det "mer öppet" osv att min son har dyslexi, han behöver hjälp, saker och ting tar längre tid för honom. MEN han är inte dum, han är smart men lite långsammare..... Jag har gått med i föräldraförening, gått kurser och läst i princip alla bibblans böcker i ämnet. Man blir starkare tycker jag. Man har mer kött på benen till att ställa frågor, ifrågasätta mm när man träffar logoped, psykologer coh andra inom vården som har med utredningen/diagnsoen att göra.
Jag vågar säga ifrån och jag ställer krav. Allt för att min son ska få det så bra som möjligt i skolan.
Men det är jag. Hur andra gör är ju upp till dem givetvis. Men ge inte upp. Det är bättre att söka hjälp en gång för mycket än inget alls.
Lycka till!
Lillemys
Skrivet av  Lillemys