Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Är detta unikt?

Skrivet av Dolly
Jag är en kvinna på 32 år som har varit gift i 8 år, tillsammans har vi varit i 12 år...
Jag har aldrig tidigare varit otrogen, men nu har jag träffat en annan man... Jag har alltid resonerat så att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad och därför berättade jag för min man att jag hade träffat en man som jag blev attraherad av och att jag förmodligen skulle komma att vara otrogen.
Så här i efterhand vet jag inte om detta var mer rätt än något annat. Visst, jag har varit ärlig mot min man men det känns ändå inte rätt mot honom.
I alla fall fick han ett val, att lämna mig eller acceptera...
Svar på tråden: Är detta unikt?

Bravo!

Skrivet av  Camelia
Där gjorde du den klassiska "jag-lättar-mitt-hjärta-så-slipper-jag-ha-dåligt-samvete-och-tippar-över-hela-bollen-på-den-andre-så-har-i-alla-fall-jag-ryggen-fri-och-kan-sova-gott-på-nätterna-att-min-älskling-blir-sårad-och-ledsen-...-det-problemet-äger-h*n!" Så ädelt av dig... (jag är drypande ironisk nu...)

Hur skulle du själv reagera om din man kom hem och droppade repliken: "Nu tänker jag knulla någon annan, du kan acceptera det eller dra, men blir du inte glad att jag är ÄRLIG mot dig??" ur det blå?

I rest my case.
 

åtminstone

Skrivet av  Jag
så gav du din man ett val. Val är alltid välkomna även om jag tror att han i det fallet helst hade velat prata och få dig på andra tankar..,
 

Ja du....

Skrivet av  Ziggy
...inte vet jag!
Det kan väl ses som "hyggligt" att förvarna någon genom att säga...."Bara så du vet så kommer jag om tio sekunder att slå ett basebollträ i huvudet på dig". Kanske lite bättre än att slå utan förvarning? Vad vet jag?

Men mest "reko" vore väl att låta bli att slå överhuvudtaget!
 

o han valde? ..imt

Skrivet av   oa
 

jo......

Skrivet av  Dolly´s make
Han valde att acceptera.....
 

Får jag fråga...

Skrivet av  Camelia
Hur du mådde när din fru var ute och roade sig på annat håll?
 

Svar....

Skrivet av  Dolly´s make
Givetvis mår jag precis som du tror...
Men eftersom hon genomgår en livskris och i allt detta så hävdar hon att jag är den hon älskar och den ende som hon vill leva och bli gammal med....
Det gör att det känns som om jag kan rida ut stormen.
Eller är jag dum som finns under hennes livskris....
 

Det är snarare

Skrivet av  Crille
beundransvärt att stå bakom någon till den milda grad. Men ställer du några krav på henne? Säger hon som hon gör och menar det borde du kunna få med henne till gemensam terapi. Det skulle vara ett minimikrav.

Hennes kris blir ju din kris. Har du någon att luta dig mot?
 

Ja....

Skrivet av  Dolly´s make
Klart jag ställer krav, tror inte hon löser detta själv, kanske för stunden men inte för vår ev gemensama framtid. Men hon måste vilja det själv inte söka hjälp för min skull då hjälper det ingen av oss.

Ja det finns en som jag kan prata med.....
 

Svar till Crille...

Skrivet av  Dolly´s make
Jo jag tycker att jag ställer en del krav. Jag tror inte hon klara att lösa son livskris själv utan hjälp, visst det kan lösa sig utan hjälp för stunden men inte för vår ev framtid.... Hon måste själv vilja ha den hjälpen och inse det själv inte gå dit för min skull då lurar hon bara sig själv och mig.

Ja det finns en person jag kan prata med....
 

Till Dolly´s make

Skrivet av  Crille
Jag ville bara säga att jag lider med dig och samtidigt beundrar ditt tålamod. Frågan är om du inte är elak mot dig själv. Hennes behandling av dig ligger väl i klass med en inbiten och brutal hustrumisshandlare. Och till en kvinna i den situationen hade man ju gett rådet att hon skall lämna honom direkt.

Hade jag hamnat i den situationen hade jag sannolikt bett min fru fara och flyga.
 

Till Dolly´s make....

Skrivet av  A
Till vem prata du då med lr övertolkade jag dina pluttar efter din kommentar......?!
 

Till A

Skrivet av  Dolly´s make
En person som jag har fått kontakt med genom nätet.
 

håller med dig Crille..

Skrivet av  Ellen...
Hade det gällt en kvinna så hade rådet blivit att lämna förhållandet..

Och om det nu är en livskris så löser man väl inte den med att vara otrogen..otrohet löser inga livskriser..otrohet bara skapar problem..
 

Räcker det?

Skrivet av  Crille
Tror du inte du behöver proffesionellt stöd?
 

Ellen

Skrivet av  artepa
Mycket klokt svar.
 

Hårt

Skrivet av  Crille
Det är ju ärligt vilket är positivt men så fruktansvärt grymt. Är det verkligen så du själv vill bli behandlad?
Ok att säga att man blivit attraherad av någon annan men varför så viktigt att hopa i säng med denne?

Accepterar du att han har andra vid sidan om?
 

Ja det är grymt.

Skrivet av  Dolly
Tyvärr har det blivit som det har blivit, jag önskar att det kunde vara på ett annat sätt... Jag har inget försvar att komma med, endast en förklaring och det är att jag är sjuk, mitt bekräftelsebehov är större än kärleken och vårt äktenskap just nu och jag har erbjudit min man skilsmässa vilket kanske vore det bästa, för jag vill verkligen inte såra honom. Jag har insett att jag behöver gå i terapi. Som svar på Din fråga måste jag säga att jag accepterar, men vill helst inte tänka på det.
 

Saker blir inte bara

Skrivet av  Crille
du har ett fritt val. Du säger att du är sjuk. Du borde ändå rent viljemässigt kunna avstå från att förstöra ditt äktenskap genom att ha sex med en annan och få behandling och förmodligen stöd från en kärleksfull make.

Alternativet, tror du din älskare kommer kunna bota dig från ditt bekräftelsebehov? Jag tror inte du kommer bli lyckligare och att du just håller på att göra ditt livs värsta misstag.

Mitt råd är att du skall besinna dig.
 

Att jag har ett fritt val...

Skrivet av  Dolly
Det stämmer på sätt och vis.
Men jag känner tyvärr inte att jag har något direkt val som är självklart utan att jag styrs mycket av saker som har påverkat mig och gjort mig till vad eller den jag är idag, och den personen är ingen jag vill leva med resten av livet, så mycket kan jag säga.

Jag tror inte att min älskare kan bota mitt bekräftelsebehov, däremot kan han ge mig det jag behöver för stunden. Lik en alkolist som vet alkoholens inverkan och ändå inte kan låta bli är jag lika medveten om det jag gör men kan ändå inte låta bli.

När det gäller valmöjligheter gav jag min man ett val innan jag var otrogen, antingen skilsmässa eller acceptera. Jag tyckte helt klart att skilsmässa var det enda tänkbara alternativet pga att min man skulle kunna gå vidare och slippa mig och mina hjärnspöken.
Han har valt att vänta ut mig, i alla fall just för stunden. Jag är medveten om att hans val kan förändras. Tyvärr kan jag inte lova honom något gällande framtiden, hur den kommer att bli osv. Men det jag har lovat honom är att jag ska gå i terapi och försöka att hitta mig själv och det jag verkligen vill igen. Liksom min man tror jag också att jag håller på med att göra mitt livs största misstag!
 

Det är väl svårbegripligt

Skrivet av  Crille
för en utomstående. Jag kan inte begripa hur du utstuderat medvetet gör något som du själv ser som ditt värsta misstag.

Jag förstår heller inte hur behandlingen av din man skall kunna mildra det självförakt du ger uttryck för, snarare blir det väl tvärtom.
 

Svårbegripligt är det

Skrivet av  Dolly
även om man är insatt i alla detaljer osv...

Jag kan eller vill inte skylla på vissa omständigheter som har påverkat att det har blivit som det har blivit, men faktum är att det har hänt saker i mitt liv som har format mig i olika riktningar.

Det är mycket som har hänt i mitt liv och med min kropp det senaste året som verkligen har satt sina spår rent psykiskt, och de sakerna har resulterat i att jag beter mig som jag gör.

Jag önskar verkligen att det kunde vara annorlunda då min man verkligen är världens bästa och jag vet att jag inte kan hitta någon bättre.

Jag är så ledsen över att jag sårar honom, men måste man välja mellan att äta eller ätas så väljer i alla fall jag att äta. I förlängningen handlar det för mig att överleva och att få till en förändring för att kunna gå vidare, med eller utan min man.

Där jag befinner mig nu känner jag att jag måste nå botten för att kunna nå toppen. Toppen kommer jag alltid att ha i sikte, men om jag når dit är en annan fråga, huvudsaken är i alla fall att ha ett mål.

Nu har jag svamlat tillräckligt. Det är svårt att förklara något när man inte orkar gå in på detaljnivå och därför blir ALLT helt obegripligt.

Min man vet alla detaljer och känner till de pusselbitar som saknas mig. För mig gäller det att få ihop pusslet till den sista biten, kanske kommer den att saknas, men det vet jag inte förrän jag är klar!
 

Har han svarat ännu?*imt*

Skrivet av  artepa
 

Artiklar från Familjeliv