Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

*Vinkar* Hej hej.

Skrivet av mamma till simon och fjodor
Här är en till. Jag har två tätisar; Simon 18 månader och Fjodor 3 månader. Har nog inte heller sovit en hel natt på många år. Eller, det började med 1:a graviditeten som var smärtsam i slutet, så kring 2 års sömnrubbningar har satt sina spår. Fjodor är en väldigt snäll liten kille och vaknar inte lika ofta som din lilla 4 månaders - men så ammar jag inte heller. Fick sådana stress-symptom så jag var tvungen att lägga ner det. Tråkigt men nödvändigt (fast jag sörjer det ändå...) Simon vaknar också varje natt och klättrar numera ur sin spjälsäng och rumlar runt i vår säng. Vi sover med stängd sovrumsdörr nu också för han springer gärna ut i lägenheten och lever om. Svårt att få honom att somna om och när det väl lyckas ligger jag där klarvaken men dödstrött. Känner mig verkligen rubbad. Har svårt att somna och vaknar extremt lätt och måste då börja om. Det är inte alls konstigt att känna sig deppig av sömnbrist och du ska inte ha dåligt samvete för det. Tror att det kan vara hög tid att du tänker lite på dig. Kan inte din kille/man ta småttingarna en dag (eller mor- och farföräldrarna) så ni får sova ut? Misstänker att ni är rätt trötta båda två. Kanske att lill-bebisen kan stanna hemma och ligga och såsa vid bröstet och sova samtidigt (om det blir jobbigt att inte amma på några timmar). Sömnbrist sätter sig verkligen på hela ens välmående så klandra inte dig själv med dåligt samvete för att du inte orkar. Häromdagen fick jag ett utbrott och ville flytta hemifrån - utan barnen och kille. Eller bara ta in på hotell en natt eller två. Bara för att få sova... Så jag vet hur du har det.
*Kram på dig*
« Tillbaka till trådstart

Artiklar från Familjeliv