Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Nej...

Skrivet av Jessica m. 2
om jag hade vetat hur det skulle bli hade jag väntat i.a.f ett år till. Har exakt 2 år mellan barnen, kanske inte så tätt men ändå... Nu beror det kanske inte på åldersskillnaden, att jag upplevde det som väldigt jobbigt, utan istället på att lillasyster var väldigt krävande (och naturligtvis helt underbar också!) under första året. Framför allt med sömnen... Hon sov bara ca 3 timmar/dygn under de första 10-11 månader och aldrig mer än 15 min i sträck på natten (inte nån gång på dygnet), hon ville äta/snutta hela tiden och kunde inte koppla av. Så jag sov väl i snitt 1,5-2 timmar/dygn (ej sammanhängande) de första 10 mån. Vi turades ju om på nätterna men eftersom vi bodde ganska trångt så var det omöjligt att försöka sova när lillan gallskrek så fort pappa (hennes alltså) tog henne. Hon var supermammig! Och storasyster hade vi hemma så hon krävde sitt på dagarna. Jag mådde riktigt urdåligt (fast jag erkände inte då HUR dåligt jag eg. mådde). Jag var totlalt slutkörd och grät av utmattning varje dag, fast jag visade det aldrig utåt (är tyvärr sån "Det är så bra så, lite trött bara!"). Lillan fick medicin för att kunna sova men det hjälpte ej. Sen bodde vi (och gör fortfarande men nu är det mkt lättare!) på 3:e vån utan hiss och bara det var ett företag när man inte hade någon ork. Kånka en bebis i liggdelen till vagnen, en 2-åring som måste hållas i hand, en tung skötväska och ofta någon kasse med, upp och ner varenda dag (vi var ute väldigt mycket) Jag var ingen rolig mamma alls då...tror jag inte. Jag försökte verkligen att kämpa på men jag mådde så illa konstant av trötthet så allt var urjobbigt. Jag tvingade mig själv att gå ut med barnen varje dag (ofta både fm och em) när sambon jobbade för annars hände det att jag somnade ifrån barnen inne. Det hände flera gånger och jag blev alltid lika rädd, satt bl.a på golvet i lekrummet och lekte med barnen när jag plötsligt vaknade av att lillan skrek, jag hade somnat sittandes... Så jag vågade till slut inte vara själv med dem hemma....
Nä, hade jag vetat hur det skulle bli hade jag väntat ett eller ett par år och absolut låtit storasyster gått kvar på dagis 15 tim/v och jag hade krävt mycket mer avlastning för att få sova. Nu hade jag ju chansen att sova när min sambo var hemma (och han var ändå hemma väldigt mycket då). Han tog ofta barnen och gick ut för att jag skulle få sova men jag var så avtrubbad så jag kunde inte somna när jag väl fick chansen, det blir tydl ofta så när man lider av extrem sömnbrist sa en läkare...
Men nu, när barnen snart är 2 och 4 år (i höst) är det superroligt!! Jag är jätteglad över att det "bara" är 2 år emellan och de har jättekul med varandra. Men, som sagt, det första året var tufft! Skulle aldrig orka göra om det! Om jag ska ha fler barn så vill jag vänta tills tjejerna är 4 och 6 år, minst...
Usch, vad jag har beklagat mig nu...skäms! Naturligtvis hade livet sina ljusa stunder också under det första året, barnen har ju alltid varit helt underbara. Hade jag bara fått lite sömn så hade allt förmodligen varit jättebra men tänk vad lite (?) sömnbrist kan påverka... Nu när jag mår sååå bra och sover nästan hela nätter så kan jag tänka tillbaka på hur det var och jag ryser när jag tänker på det. Dessa nätter som jag satt i sängen med tårarna rinnandes, oftast mellan kl 22 och 07 utan att få en blund i ögonen, vareviga natt, det var inte roligt...Och vid 06.30-tiden kom storasyster uppskuttandes och ville leka (sambon börjar kl 06.00) och då hade jag ofta varit vaken över ett dygn. Ville bara dra täcket över huvudet och storgråta men det funkade ju liksom inte...
Min sambo (pappan) har nu i efterhand berättat att även han mådde fruktansvärt dåligt under den här tiden. Han sov inte mycket mer än vad jag gjorde och han spydde tom av trötthet flera gånger...
Känns skönt att få skriva av sig lite även om man nu har lämnat den jobbiga tiden bakom sig! Hoppas ingen tar illa vid sig för att jag beklagar mig så... Kram!
« Tillbaka till trådstart