Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Känner igen din rädsla...

Skrivet av Eleonor m Cesar 040107 & Bianca 050504
Här sitter jag med två oplanerade barn (jag och sambon har bara känt varandra i 2½ år) som jag älskar ihjäl! Visserligen har jag nog alltid haft en (omedveten) längtan efter att bli mor, men samtidigt var jag inte redo så snabbt och så tätt som det blev. Oroade mig för det mesta, särskilt mot slutet av graviditeten.

Märkligt nog har det gått över förväntan... Vissa dagar kör det ihop sig fullständigt och man känner sig som jordens sämsta mamma, men för det mesta bara växer glädjen och lyckan. Jag har vuxit med rollen på något sätt. Och när jag får lite panik över att det tar sådan tid innan jag kommer ut i arbetslivet och innan jag och sambon kan åka på kärlekssemester och allt det där så tänker jag så här: troligen kommer jag att arbeta större delen av mitt vuxna liv och sambon finns ju kvar (förhoppningsvis!). Att leva nära sina små, underbara (för det mesta) ungar är en sådan glädje att det tar udden av all oro och jag känner mer och mer att mina barn förtjänar att ha en närvarande, engagerad mor. Faktiskt så känner jag mig mindre besvärad nu som tvåbarnsmor än jag gjorde när jag bara hade ettan.

Och mer och mer börjar jag glädja mig över saker som gör mina barn glad. Sambon och jag gör det här nu liksom, det är vårt "projekt" och det ger jättemycket tillbaka. Tids nog tror jag vi kommer sakna den här tiden, när vi sitter där på vår söderhavsö med två barn kvar hemma som blev stora över en natt.

Sedan måste man så klart få klaga och gråta också, och pratar man om det och drömmer och planerar för den där kärlekssemestern så undivker man katastrofen.

Försök att inte tänka framåt alltför mycket, lev i nuet med dina barn och din man. Försök att inte stressas av folk och samhället runtomkring. Det är mitt tips!
« Tillbaka till trådstart

Artiklar från Familjeliv