Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Arbetslivsångest

Skrivet av skäms
Jag tycker inte att jag orkar nåt mer än att vara mamma. Inte för att jag är hemmafru eller så, de går på dagis, men jag har inget fast jobb inom det yrke som jag bara trivs med sisådär dessutom och hade tänkt plugga i höst men jag ligger redan efter. Vet inte ens vad jag vill bli när jag blir stor och fyller 40 nästa år. Vet inte ens om jag VILL jobba alls. Allt känns trögt och kravfyllt. När jag jobbar hinner/orkar jag inte leka med mina barn eller vara snäll och närvarande...Är jag knäpp??
Svar på tråden: Arbetslivsångest

Nej då,

Du är inte alls knäpp. Jag jobbar heltid just nu och tycker att jag mest bara har ångest jämt. Hinner inte vara med barnen, när jag är med dem är det alltid något med jobbet som ligger och gnager och gör så att jag inte är 100% närvarande. Är dessutom spyless på mitt yrke och har en högskoleutbildning med studielån i ryggsäcken. Funderar varje dag över vad jag ska göra av mitt liv och skulle helst vilja vara hemma.
Skrivet av    lena m 3 barn

Oj..jag som skäms över att vara hemma..

inför andra.Det hade känts toppen att kunna säga att \"jag jobbar med det o det\",osv. Nu är jag \"bara \" en 7-barnsmamma.Men som trivs hur bra som helst med att vara hemma.Jag/vi har jättefina barn och de hinns med.. Det är jag själv som känner mig mindre värd,fast jag mår så otroligt bra av detta liv! Hur pensionen blir är väl en annan femma men jag har åtminstone jobbat i 15 år innan barnen. Vi får förmodligen sälja vårt stora hus,och kommer då att tjäna en bra hacka på det då det ligger i stans attraktivaste område.En mellanstor mysig stad. Vi får helt enkelt skaffa oss tex en liten lägenhet den dag alla barnen är utflugna.
Skrivet av    Sofia

och om du blir ensam?

tänker inte bara på att barnens pappa kan bli sjuk eller ännu värre dö. Ni kan ju separera också. Vilken kvinnlig förebild får barnen när du är hemma?
Skrivet av    familjsen

Suck!

Dom får väl en alldeles utmärkt förebild!!! Varför skulle det vara SÄMRE att var hemma?? En bra förebild i min värld är en förälder som trivs och njuter av sitt liv, som mår bra och känner livslust och glädje och kärlek till sin familj och vänner. Sen har vi alla olika sätt att uttrycka detta på. En dålig förebild i min värld är en förälder/vuxen som är trångsynt och tror att alla människor vill leva på samma sätt, en som hela tiden bara tänker på sig själv. Sen kan allt hända i livet, man kan bli sjuk, arbetslös, dö osv. Visst bör man ha en viss sorts beredskap, men man kan inte leva hela livet efter alla \"tänk om\". Livet är ju här och nu!
Skrivet av    meja

Ja,

håller verkligen med dig meja, varför skulle en mamma som är hemma vara en sämre förebild??? Det viktiga är ju faktiskt att man mår bra i sig själv och gör det som känns rätt för en själv, då tror jag att man blir en bra förälder. Lev i nuet, om du arbetar 8 eller 2 timmar per dag jag bryr mig inte, bara DU mår bra!
Skrivet av    Skäms inte

Det bästa jag hört på länge!!!

Jag vet inte om mina barn har en så bra förebild heller när de har en mamma som jobbar heltid, som är stressad, som vantrivs på jobbet och därför ofta tänker på det istället för att vara närvarande med barnen. Det är svårt att förbereda sej på allt som kan hända med skilsmässor, död, olyckor etc. Men skulle det värsta hända tror jag att det bästa är att man kan känna att man gjort det man velat av tiden i alla fall. Tänker ofta på att det är mitt liv som tickar medan jag sitter här och vantrivs......
Skrivet av    Anonym

Jag önskar

att jag hade möjlighet att vara hemma mer. Nu krävs det både ekonomiskt och arbetsmässigt att jag jobbar (får inte gå ner i tid innan jag jobbat 6 mån på samma ställe). Men i nov går jag ner till 75% i alla fall, men i mina öron låter det helt underbart att vara hemma med så många barn. Och framför allt att du mår så bra av det. Underbart!!!
Skrivet av    Anonym

Bra sagt!

Håller med dig fullständig. Det är självklart att en hemmamamma är en jättebra förebild för sina barn!! Elelr hemmapappa för den delen men det anses ju finare tydligen, han är ju duktig , det är inte en hemmamamma... Är man hemma med barnan och skulle bli ensam, nog löser det sig. Man får väl ta ett jobb eller börja plugga.
Skrivet av    Solros

att njuta av det man inte har

Jag citerar \"En bra förebild i min värld är en förälder som trivs och njuter av sitt liv, som mår bra och känner livslust och glädje och kärlek till sin familj och vänner\" Hur LÄTT är det att njuta av sitt liv och trivas utan pengar, utan en egen ekonomi?
Skrivet av    anonym

barn gör som man gör inte som man säger

jag tror det påverkar barn och kanske speciellt flickor om pappa är den som går och jobbar och mamma är hemma. I så fall bör pappan vara hemma lika mycket som mamman och att man då turas om att jobba ( om inte familjen är ekonomiskt oberoende förstås men det är nog inte bra för barnen heller) p.s jag svarade också på att njuta av det man inte har men fick anonym där pga ett tidigare inlägg jag skrivit på annat snack
Skrivet av    familjsen

på vilket sätt försöker du då förändra ditt liv?

finns det möjlighet att du kan plugga eller åtminstone söka andra jobb? Hur kan du bli en piggare och gladare mamma? Kan du jobba mindre i tid eller kan barnens pappa jobba mindre? Kan du starta eget företag, kan du byta bransch helt? Är friår ett alternativ? Det finns faktiskt såna som kämpat hårt för att få ett jobb där man får göra det man är bra på och trivs med även om vägen dit kan vara lång och svår. Dr Phil brukar säga att det som skiljer vinnare från förlorare är att vinnare gör det förlorna inte är villiga att göra
Skrivet av    familjsen

barn gör som de sjäva tycker är bäst

Min mamma var hemmamamma. Jag vill på inget sätta vara det. Jag tycker att det är en sjuk bild av barn att de skulle vara oförmögna att fatta egna beslut. Föräldrarna är faktist inte så viktiga. De är inte de som gör barnen till vad de är. Det är barnen själva.
Skrivet av    mamma

Jag litar på våra barn,Familjsen..

och på att döttrarna gör vad de vill av sina liv. Tre av dem är vuxna med bra utbildningar och fasta arbeten. Ingen av dem har några tankar på att sluta jobba.Två av dem har egna barn. De tycker att de haft en underbar uppväxt och att vi har ett härligt familjeliv. Och det tror jag faktiskt att även jag har medverkat mycket till.
Skrivet av    Sofia

Allt går inte att värdera i pengar!

Nu har vi dock så vi klarar oss.Jag känner inte att jag är \"utan pengar\" då makens lön går in på ett gemensamt konto..och om inte jag vore hemma skulle han inte kunna ta de kortare utlandsjobb han ofta blir erbjuden av sin chef-då får han ett mycket högre lön. Nej,jag ska sluta skämmas över att inte kunna ståta med en titel.Jag är värd lika mycket som alla andra,med eller utan jobb!
Skrivet av    Sofia

Och tack för alla svaren!! imt.

ss
Skrivet av    Sofia

det handlar inte om att skämmas

det handlar om att vara en självständig individ. Jag har sett så många exempel på dåliga relationer där kvinnan stannar av ekonomiska skäl. Det är självklart att det finns familjer som detta fungerar i men jag kan inte förstå att man FRIVILLIGT sätter sin tilltro till att låta sig bli försörjd av sin man och att han accepterar att familjens inkomst kommer bara från honom.
Skrivet av    familjsen

Nej,vi är ju olika..

det här har jag inga som helst problem med.I början kändes det förstås konstigt,jag hade ju haft en lön som kom in på mitt konto varje månad.. Vi är nöjda som vi har det ,och har det bra. Hur det blir om det inträffar något? Ja,det har jag tänkt på.Det är klart att det kan bli svårt då. Men det får vi ta då,det är inget man kan gå och grubbla på,eller ta ut i förskott. Jag är utbildad sjuksköterska så jag får väl söka en tjänst då och hoppas jag får en..
Skrivet av    Sofia

anonym

man behöver väl inte nödvändigtvis ha en \"egen\" ekonomi. Många vuxna har gemensam ekonomi.
Skrivet av    Emma

Åh, känner så igen mig.

Vi är tom lika gamla. Ingen utbildning, aldrig haft ett fast jobb. Visserligen har jag ett eget företag, men inte ett sånt som folk i allmänhet menar när de talar om egna företag. (Ett fritt där man kan jobba lite när man känner för det och det passar, ta ut mer pengar än om man var anställd, jobba kortare veckor, ha råd med semester...) Jag jobbar mycket för att få det att gå runt och klagar man över det så får man bara svaret att \"lägg ner då\". Det är inte så enkelt. Inte för mig i alla fall, alla fungerar vi olika. Jag orkar inte med mina barn. De är bara för mycket ibland. ...ofta... Det är liksom inte att komma hem till \"hemmets lugna vrå\" när man slutar för dagen. Ofta hade det kännts bättre att stanna på jobbet så man slapp hem och ta alla konflikter. Just i dagarna känner jag bara för att göra mig av med företaget, sälja huset och flytta söderut. Till vad? Ingen av oss har någon utbildning och jag är inte ens bra på något. Mannen är väldigt duktig inom 2 yrkesområden, men har ingen utbildning inom det ena yrket och bara interna korta kurser inom det andra. Jag känner mig så arg och bitter över att jag aldrig fattade vikten av att skaffa mig en ordentlig utbildning och att mina föräldrar aldrig pushade mig till dylikt. I min enfald trodde jag att resten av livet funkade som när man nyss flyttat hemifrån. (Man hade en billig lägenhet, fick överta morsans gamla bil tills hon sålt den, man jobbade mycket och på ob-tider och tjänade så man tyckte det räckte till allt man ville lägga pengar på - vilket på den tiden var att gå ut och äta, bio, kläder, resor och andra \"bestående\" varor...) Att man kanske skulle spara pengar till en egen bil, lägenhet eller hus, framtiden osv var inte att tänka på. Jag fattar fanimej inte hur jag tänkte. Jag kunde köpa heminredningstidningar och se vrålsnygga hus och på nåt konstigt vis tänka att så ska jag ha det sen och såna möbler ska vi ha och resa med barnen och... Var jag skulle få pengarna ifrån vet jag inte. Trodde jag att man automatiskt fick mer pengar när man blev äldre eller? Jag FATTAR inte!!! Det känns bittert att vakna när man är nästan 40...
Skrivet av    bittermandeln

Det är inte säkert att det hade hjälpt

Mina föräldrar har alltid uppmuntrat mig att läsa vidare, skaffa en utbildning. Så länge jag bodde hemma hade jag stort stöd, alltid hjälp med läxläsning tex. Hade bra betyg i högstadiet. Sedan flyttade jag hemifrån för att läsa gymnasiet på annan ort. En utbildning som då bara fanns på en ort i Sverige. Trots att det var jobbigt för mamma att jag skulle flytta 40 mil bort så ung, så var hon så stolt över att jag blivit antagen, och hon uppmuntrade mig att göra det jag brann för. Men det blev pannkaka med studierna när man skulle klara ett hushåll helt själv. Orkade inte med skolan. Något år senare läste jag upp betygen på komvux. Lite äldre och mer motiverad. Det gick jättebra. Mina föräldrar peppade mig återigen att skaffa en bra utbildning. \"Du kan bli vad du vill\" sade de och syftade på mina fina betyg. De pratade om att det var viktigt med en utbildning, men jag lyssnade inte på det örat. Jag ville inte! För det första visste jag inte vad jag ville bli. För det andra hade jag vrålpluggat med superdiciplin på komvux och var så less på skolbänken att jag kunde kräkas. Men det som alltid hägrat i mitt liv har varit att skaffa familj, att bli mamma. Det var det enda jag ville. Nu är jag 34 år och har fortfarande ingen mer utbildning än komvux. Men jag har familj! Tre underbara flickor. Nu har jag fått det jag drömde om, och först nu har jag börjat få ro i kroppen att fundera på ett framtida yrke. Vill fortfarande inte plugga, hade gärna gått som lärling någonstans. Men helst av allt hade jag velat vara hemma i fem år till, tills yngsta börjar skolan. Sedan hade jag gärna jobbat halvtid, tex 8-12 varje dag. *drömmer*. Helst som egen företagare så att jag slapp gå hemifrån. Men inom vilket område? Har fortfarande ingen aning. Men jag är lycklig med mitt liv som jag har nu. Jag har nått dit jag ville.
Skrivet av    Anso W med 3