Att folk alltid ska tycka så mycket....

Att folk alltid ska tycka så mycket....
Skrivet av	Mamma till EN liten pojke.
Att folk "tjatar" på mig att skaffa en till bryr jag mig inte särskilt mycket om men att det finns så många fördomar om "ensambarn" (trist ord) kan störa mig. Härom dagen i lekparken hörde jag två mammor som var där med åtskilliga barn tala om ett ensambarn de kände. Han hade svårt med kompisar och vasr lite rädd och "mesig", vilket de absolut trodde berodde på att han inte hade syskon. Det var den enda anledningen de kunde tänka sig. Sen träffade jag några vänner i helgen som också började prata om dessa ensambarn som oundvikligen blir lite udda. Detta sa dem när de försökte övertyga mig att skaffa ett till. Tråkigt tycker jag, att höra kommentarer som dessa. Ännu värre är att jag påverkas av dem och känner att jag nog borde skaffa en till bara för att mitt barn ska få lätt för kompisar, social träning och inte bli udda. Någon som känner igen detta?
Svar på tråden: Att folk alltid ska tycka så mycket....

Eller att ensambarn lätt...
...blir bortskämda. Ord från en trebarnsmamma med världens mest bortkämda flicka...;)
Skrivet av Också enbarnsmamma
Jadå!
Får ofta höra detsamma, det är synd om min dotter, ensam, inga vänner, socialt hämmad, bortskämd mm. Sen finns det tillfällen då man inser att min dotter är väldigt utåtriktad, faktiskt har lätt för att få vänner, är varm, osjälvisk och glad och da suckar man sarkastiskt och säger: \"Ja, hon har ju din uppmärksamhet hela tiden, så hon är väl van vid att få som hon vill. Akta dig bara när hon kommer ut i den riktigt världen...\" Så det blir aldrig rätt, har slutat lyssna!
Skrivet av daisy

Jag får...
...också ofta frågan \"är det inte dax för en till\" (dottern är 4,5år). Brukar säga som det är att vi är nöjda och så brukar det oftast vara slut på frågorna. Att ensambarn skulle vara på ena eller andra sättet är bara en fördom tror jag. För visst finns det väl barn med syskon som är blyga och tillbakadragna och har svårt att få kompisar? Jag är själv ensambarn och hade inga problem under skoltiden med kompisar och så. Som vuxen däremot kan det vara rätt trist särskilt när ens föräldrar börjar bli äldre, men det var ju inte det frågan handlade om... Vänd \"ensamheten\" till nåt positivt! Min dotter kan tex sitta i timmar och rita och pyssla utan att tappa koncentrationen. Antagligen för att hon får vara i fred och inte blir störd eller avbruten. Jag uppmuntrar henne till att lösa problemen själv om hon \"kör fast \" med nåt. Och när det gäller kompisar så är det inga problem, hon leker med sina jämnåriga kompisar på gården. Hur många ungar leker med sina syskon ute, även om det bara skiljer ett par år??? Och när det gäller social träning så får dom väl inte den via sina syskon i första hand? Som förälder till ETT barn så behöver man ju inte dela på sig utan kan göra olika aktiviteter med sitt barn där dom får träffa andra barn (och vuxna). Jag har haft perioder då jag dels har varit \"bebissjuk\" och längtat efter en bebis till. Och så har jag haft perioder då jag har varit nästan fixerad vid tanken på två barn, den ultimata \"familjen\" om du förstår. Vi gjorde ett försök under ett drygt halvår men det blev inget. Men i samma veva kom bebissuget av sig och jag insåg att vår familj var alldeles lagom, mamma, pappa och ett barn! Så strunta i vad andra tycker, det är du och din familj som ska fungera och må bra!
Skrivet av Lillstrumpans morsa
Jag tycker detta är nonsens (långt)
Själv är jag nummer tre i en syskonskara på fyra och jag är definitivt rädd och mesig. Jag tror inte att det är så lätt att det beror på hur många syskon man har hur man fungerar socialt. Visst spelar det in, men det är inte det enda som påverkar. Som mellanbarn i en hyfsat stor syskonskara kan jag istället ibland vara \"avundsjuk\" på min son, som är enda barnet, på all den uppmärksamhet som han får. I min familj var det ständig kamp om uppmärksamheten från föräldrarna och eftersom vi alla syskon är olika individer så var det vissa av oss som var bättre på att få den uppmärksamheten och jag tillhörde inte dem, vilket jag tror i hög utsträckning har påverkat mitt sätt att vara. Man kan inte generellt säga att syskon eller inte är bättre eller sämre. Alla barn, och vuxna, är individer och det är det som formar människan.
Skrivet av sogr
Vi är olika individer
Vi är, precis som du säger, olika som individer. Det är bara avundsjuka eller inskränkta människor som sätter etikett på andra !!!! Temperament, arv, miljö ja det är mycket som präglar ett barns liksom en vuxens beteende. Att säga att den som är ensambarn är si eller så är som att säga att alla smålänningar är snåla, norrlännignar fåordiga etc. Vi som känner många människor med olika bakgrunder vet att det är andra mera väsentliga faktorer som är avgörande för hur en människas beteende utformas än om har syskon eller ej, ens etniska ursprung eller vad det kan handla om. Många vill gärna förenkla sin omvärld genom att klassificera människor, dv sätta mäniskor i olika fack, ett farligt fenomen.
Skrivet av Cajsa individtänkaren

Att bedöma utifrån individen och inte kollektivt
Vi är olika som individer. Det är bara avundsjuka eller inskränkta människor som sätter etikett på andra !!!! Temperament, arv, miljö ja det är mycket som präglar ett barns liksom en vuxens beteende. Att säga att den som är ensambarn är si eller så är som att säga att alla smålänningar är snåla, norrlännignar fåordiga etc. Vi som känner många människor med olika bakgrunder vet att det är andra mera väsentliga faktorer som är avgörande för hur en människas beteende utformas än om har syskon eller ej, ens etniska ursprung eller vad det kan handla om. Många vill gärna förenkla sin omvärld genom att klassificera människor, dv sätta mäniskor i olika fack, ett farligt fenomen.
Skrivet av Cajsa
Grr
Nu blev det 2 nästan helt identiska inlägg. Jag trodde inte det första gick i väg, det tog så lång tid och jag fick inget besked att det var ivägskickat så jag skrev det igen. Förlåt om det blev en tjatig läsning.
Skrivet av Cajsa
Ja
Massor av fördommar. Så blir man när man är \"ensam\" får jag ofta höra ang. min sons uppträdande. Och då har han inte gjort något konstigt utan helt normala misstag som alla barn gör, men självklart skyller omgivningen det på att han är \"ensam\", om hans kusiner (3 syskon) gör samma saker är det ingen som reagerar, men de dyker direkt på min son. Och han är INTE ensam. Han träffar ju kompisar och släktingar och andra mäniskor, fattar inte varför de alltid säger så. Sist var vi hos hans kusiner, de satt och spelade TV-spel och sonen hade fått vänta ganska länge på sin tur, när det väl var hans tur att spela så gnällde han lite när det var dags att lämna ifrån sig dosan till de andra ( DE bestämde förståss när det var dags) Då säger pappan i familjen surt till sonen; Ja du XXX här hos oss måste man faktiskt turas om , vi är FLERA här och då måste du dela med dig, de är inte enda barnet som du osv.... Så onödigt, han är faktiskt 5 år och har haft väldigt många tillfällen att lära sig att turas om, med kompisar hemma, på förskolan osv. När kusinerna sen gnällde och inte ville turas om, tror du pappan sa något då? Vi ska ha ett barn till i mars och det första jag fick höra av en släkting när jag berättade det var; Jamen vad bra för XX (sonen)! Han mår bra nu också! Blev lite långt, men jag kan bli riktigt upprörd över folks fördommar om de som är enda barnet.
Skrivet av Linda

Jag är ett ensamnbarn
och jag är definitivt varken tystlåten eller asocial för det :-) Vi har precis gjort personlighetstest i vår ledningsgrupp och de egenskaper alla var överens om att jag hade var just att jag var social och hade lätt för att arbeta i grupp. Med andra ord tror jag inte ett skvatt på fördomarna om ensambarn som tysta och asociala. Beror mer på personlighet än antal syskon!
Skrivet av FrökenJ
;-)
Som min dotter, hennes stopr problem är inte att hon är tyst utan att hon INTE är tyst ...
Skrivet av Desperado
När barnet nu stämmer perfekt in på
den där förutfattade meningen -han är försiktig, tar inte för sig alls med andra barn (vågar nätt o jämnt leka med dom), väldigt tidig språkligt och lite lillgammal... då är det INTE lätt för mig som mamma att avfärda de där förutfattade meningarna, jag känner mig jätteledsen över att vår (påtvingade) familjesituation antagligen förstärkt dessa personlighetsdrag hos sonen --- usch, om någon har något att säga till tröst så...
Skrivet av Maa

Ja sånt snack...
blir jag skvatt galen av. Jag tar det för det första som en personlig anklagelse då jag är ensambarn själv- brukar ifrågasätta folk som säger så och undra om de tycker att jag är ego och udda. Näää, inte DU, men alla andra ensambarn brukar de då kläcka ur sig. Min son är OTROLIGT social och utåtriktad så han lider inte av att vara ensambarn på det sättet. Det jag känner är att han kan sakna lekkamrater ibland och då skulle ju ett syskon vara bra men den tanken går ofta över ganska snabbt. Om vi mot förmodan får ett barn till så blir ålderskillnaden så pass stor att de inte riktigt har glädje av varandra när det gäller lek, ändå...
Skrivet av Tina - ensambarnsförälder ett tag till...
Men tänk så här -
om din son har den här lite försiktiga läggningen och inte tar för sig, tror du inte att han lätt hade hamnat i kläm om han fått syskon? Nu behöver han ju inte kämpa för att få er uppmärksamhet i alla fall. Jag ser det lite på min ena syster som är mycket tystlåten och försiktig av sig - i vår familj fick hon liksom inte en chans. Vi andra tre syskon är rätt högljudda och verbala så det var inte mycket hon fick sagt under middagarna hemma. Det märks fortfarande. När bara hon och jag är hemma hos mina föräldrar så pratar hon på och berättar och är jätterolig att lyssna på, men när resten av familjen är med så kan hon inte göra sig hörd. Jag tror alltså att det hjälper din son att vara endabarn. Då får han göra sig hörd hemma och får ökat självförtroende så han vågar mer och mer när han inte är hemma.
Skrivet av Janna
:-) ååh, vilken BRA tanke du gav mig,
jag sitter här med ett stort leende... Stort tack!!!!
Skrivet av Maa

Maa!
Jag tycker at Janna har en jättebra poäng med det där att man inte behöver ta lika stor plats, och att det är det som kan leda till det vi andra uppfattar som försiktig, och att inte ta för sig. Jag har en lillebror, och är alltså inte ensambarn, men är nästan 6 år äldre än min lillebror och jag var precis likadan: blyg, försiktig, tog aldrig för mig, var aldrig längst fram i kön, eller högljuddast eller synligast. Det kan vara en typisk \"förstabarnspersonlighet\" men det är absolut inte för att din som inte har några syskon. Jag tycker att du ska vara stolt över att din son är förståndig, klok och väldigt intelligent om han dessutom var tidig med språket! kram
Skrivet av daisy
Tror inte alls familjesituationen förstärkt det
En del barn är helt enkelt födda lite försiktigare och blygare än andra. Det har överlevnadsvärde (den alltför modige blev uppäten av den sabeltandade tigern medan den försiktige överlevde). Min dotter var framåt och livlig hemma men blyg och ängslig med andra barn. Men hon har blivit mycket djärvare med åren, idag är hon öppen och social även utanför hemmet. Och \"lillgammal\" betyder ju att han i vissa delar är före sina jämnåriga, antagligen kommer han att bli duktig i skolan och få bra betyg, och det är väl fördelaktigt. Förresten tycker jag det är tokigt att alla barn (killar?) förväntas vara så sociala och livliga, alla vuxna är inte lika och inte barn heller.
Skrivet av Kajan
Känner igen mig!
Det är hemskt att man tar åt sig! jag känner exakt som du. Usch!
Skrivet av A

Att folk alltid ska tycka så mycket....

Eller att ensambarn lätt...

Jadå!

Jag får...

Jag tycker detta är nonsens (långt)

Vi är olika individer

Att bedöma utifrån individen och inte kollektivt

Grr

Ja

Jag är ett ensamnbarn

;-)

När barnet nu stämmer perfekt in på

Ja sånt snack...

Men tänk så här -

:-) ååh, vilken BRA tanke du gav mig,

Maa!

Tror inte alls familjesituationen förstärkt det

Känner igen mig!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information