Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Det här med skydd och oönskade graviditeter.

Skrivet av Anonym av hänsyn till familjen
Hej!

Nu tänker jag ställa en fråga som jag inte har sett härinne förut och det är om det finns någon som törs erkänna att du har slarvat med skydd_medvetet_för att kanske bli gravid och för att sedan kunna "skylla på" att du har så lätt att bli gravid så det spelar ingen roll att ni använder skydd eller bara säga att "hormonpreparat funkar inte på mig".

Anledningen till att jag frågar är för att jag själv slarvade med mina minipiller för att jag hade en så stark önskad att få tätisar. Jag intalade mig själv att det nog skulle lösa sig på nåt sätt om jag blev gravid - och det blev jag...

En nära väninna till mig, som också blev "oplanerat" gravid "erkände" också att hon hade, trots riskerna, haft sex under osäkra former för att hon hade en så stark längtan att bli gravid. Hon kunde liksom inte förmå sig att upplysa sambon om att hon hade missat några piller för hon ville chansa...

Jag undrar bara om det är någon här som känner igen sig? Utåt har jag en fasad av att "hua så oplanerat och så konstigt det kan bli, men men är man fertil så är man :)"

Jag kan bara inte tro att jag är ensam på hela AFF om att ha gjort så här. (Obs, jag vet att jag är omoralisk och att det är förklastligt att föra sin sambo bakom ljuset så här, men det är inte DET jag vill diskutera. Den diskussionen har jag med min sambo i stället.)

Var gärna anonyma :)
Svar
kan helt ärligt...
säga att jag inte och aldrig hoppat över p-piller eller annat skydd för att bli gravid. Vi har däremot inte skyddat oss alls och det är ju inte bara min sak att skydda mig mot en eventuellt oönskad grav så jag har tagit för givet att min man är inteligent nog att själv tänka och handla ifall att han skulle vara emot en eventuell ny grav. Jag har själv en gång i livet blivit oplanerat gravid TROTS p-piller (Vilket en del männsikor tar för givet att man manipulerat men inte ens p-piller är 100% säkra beroende på omständigheter) och skulle helt ärligt ALDRIG lura min man som jag lever med och älskar. Vi spelar med öppna kort och om han skulle göra något liknande mot mig (lite svårt att lägga upp ett liknande scenario men iaf) så skulle jag bli enormt besviken. Jag tycker att barn är en så stor sak att vi båda ska vara med på det men det är MIN åsikt och inte menat som kritik, andra får sköta sina egna affärer. Vi väntar nu vår tredje \"tätis\" och vårt fjärde barn i familjen och jag VET att maken nu tycker att det räcker och det är möjligt att jag tycker det med MEN skulle jag känna önskan efter ett barn till så skulel jag prata med maken om det och så får vi se vad vi kan komma fram till men jag VET att det inte kommer att hända än på några år och jag VET att jag aldrig kommer att bli gravid mot hans vilja medvetet för det tycker jag känns som ett svek mott OSS, jag tror nog man ska vara medveten om att man kan krossa sitt förhållande och sin familj genom att medvetet åsidosätta sin partners vilja och önskningar.
Skrivet av    Asereht
I Know, I know!
Ditt svar är ju standardsvaret som jag själv också tar fram när någon frågar. *inte illa menat* Det jag ville veta var om jag var ENSAM på hela AFF att inte ha varit helt ärlig och fifflat lite med minipillrena (hoppade över en hel dag och sa aldrig att jag hade hoppat över!) Jag tror faktiskt inte det...
Skrivet av    Anonym av hänsyn till familjen
Jag ville aldrig ha barn alls
Mitt ärliga svar är att jag inte tänkte bli förälder alls och vi hade skydd när första blev till. Sedan att det blev 2 jättehärliga tjejer är jag ju bara mer än glad över, för hade jag planerat barn i någon form (som att slarva) så hade det inte blivit några barn alls här. Men det kanske inte var det svaret du ville ha? Kände ändå att jag ville svara. För jag hade aldrig lurat någon att bli pappa mot sin vilja, och det mycket för att jag inte var så intresserad själv heller kanske. Däremot så om jag hade varit runt 40 och singel utan barn, så hade jag övervägt att kanske adoptera ett barn, men aldrig lura någon att bli pappa utan att vara med på det.
Skrivet av    Lena_O
Nej
Helt ärligt. Hormoner funkar inte på mig. Inte så att jag blir gravid utan så att jag mår fruktansvärt dåligt av dem. Det gäller f.ö. många av de naturliga, ej tillsatta, hormonerna också. Så jag använder inte piller, hormonsprialosv. Vi använde däremot kondom när Rebecka blev till. En kondom som sprack och resulterade i den bästa \"olyckshändelsen\" i hela världen. Men just för att det var en \"olycka\" vändes allt upp och ner och att behålla bebsen var inte självklart. Så jag lider med alla som blir oplanerat gravida vid tillfällen då det inte passar eller är önskat(även män som tror att de är skyddade mot fler bebisar). Ibland går det bra ändå, ibland inte. För oss blev det som sagt bra, och vår nästa lilla plutt var otroligt planerad! Nu har jag kopparspiral och den får sitta så länge det går, men ingenting är ju 100%-igt - det vet jag nu. Vill dock också tillägga att du inte är ensam. Min mamma gjorde precis just så när jag och min bror blev till. Hon var bara 18 när hon gjorde det första gången och sen gjorde hon det en gång till(vilket jag ändå är tacksam för). Fyra år efter att jag kom planerade de tillsammans min lillasyster. Det första barnet som min pappa fick vara med att bestämma om så sett. Ytteriggare en 7 år framåt ville mamma ha en sladdis, men då hade hon tack och lov insett att pappa behövde få vara delaktig. Det blev ingen sladdis, och mamma brukar säga att det är tur för om det hade blivit så hade mina föräldrar förmodligen inte levt ihop idag.
Skrivet av    Annika m R, L & N
Skulle
aldrig göra så. Jag tycker att man är två om beslutet att bli med barn. Jag fick tätt trots att jag käkade minipiller och dom åt jag samma tid varje dag och när jag glömde köpa nya så berättade jag det och då körde vi med kondom.
Skrivet av    Ior
Har lekt med tanken,
men aldrig gjort det. Jag skulle inte vilja bli behandlad så själv, så då har jag ingen rätt att göra så mot honom. Det skulle vara hemskt att inte kunna lita på sin partner. Barnet har en grund rättighet att vara önskad av båda föräldrarna. Det kan vara nog jobbigt fast man har varit överens och båda önskat barnet, utan att tillföra känslan att man blivit lurad.
Skrivet av    Anneli7
TACK!
Skönt att du berättade om din mamma. Jag förstår ju att jag inte är ensam i världen om det här, och jag tror att det är mycket vanligare än vad kvinnor i allmänhet vill ge sken av. Så stort tack för ditt svar.
Skrivet av    :::::
Det tror inte jag heller...
att du är ensam alltså men jag svarade helt ärligt och utifrån mig själv.
Skrivet av    Asereht
Nix
Jag känner inte igen mig. Men jag kan inte använda hormonpreparat, jag mår kasst av dem. Så vi har kört med kondom som preventivmedel. Och då är ju självklart mannen väldigt medveten om att när man inte har kondom kan det bli en bebis (och det blev det). Nu vill vi inte ha fler (dom snart 4 och 2,5 år) i alla fall inte än på några år. Men om vi skulle börja köra med \"säkra perioder\" eller p-dator för att slippa kondomen ibland så är ju det förstås också ett gemensamt beslut, dvs båda vet ju att det kan bli barn när man använder mindre säkra preventivmetoder. Om jag kunde använda p-piller eller dylikt så skulle jag inte slarva medvetet och om jag visste att jag hade glömt skulle jag berättat det.
Skrivet av    Också anonym
Vet en
som gjorde så, hon slutade med p-pillerna, men sa inget till sin sambo. De väntar barn nu, har dock ingen aning om hur blivande pappan tog det där. Själv skulle jag aldrig göra så utan att min sambo är med på det. Nu har vi använt kondom och då vet han ju själv att det alltid finns en chans o bli gravid då kondomen inte är på, för mig gör det inget känns det som , men för han vet jag att det gör det så därför får han vara noga med den själv *ler*. Men, nej själv skulle jag aldrig för min sambo bakom ljuset, men då avskyr jag verkligen lögner och falskhet, då jag allt för många gånger blivit sviken. Hoppas din sambo tar det bra!
Skrivet av    Sessan m A-03 & L-04
Min goa, goa karl
avlade just en bekännelse för mig. *s* Jag har alltid velat ha många barn, men han har alltid sagt ett bestämt nej efter tre. Fler skulle det inte bli! Absolut nej. Av olika anledningar har vi inte haft så mycket sex sedan trean kom, men i våras var vi på en väldigt trevlig utflykt, och.. ja.. Vi visste både att vi inte skyddade oss, men nämnde det inte mer än ett \"oj då\". När jag sen förstod att vi var med barn, så var jag faktiskt orolig för vad han skulle säga. Han har varit väldigt tydlig med att han inte vill ha fler barn, så hur skulle vi tackla det här? Till min förvåning och stora lättnad sa han bara jaha, och verkade uppriktigt glad över det. Så för ett par veckor sedan berättade han vad som hade hänt. Första kvällen berättade han om själva stunden vi älskade. Det hade varit en väldigt speciell stund och min man hade tänkt att om det inte blev barn av det här, så kan det inte bli barn i överhuvudtaget. Han hade riktigt känt hur det blivit barn av det hela. Andra kvällen tog han fram sin necessär och fiskade upp en kondom. Så berättade han att han faktiskt hade haft den med sig under utflykten i våras, men liksom inte brytt sig om att ta fram den. Han hade liksom \"glömt\" att nämna den för mig. Så, så kan det gå. Det är inte bara kvinnor som kan fuska med preventivet! *s*
Skrivet av    Också anonym just nu
Skillnaden då mannen "fuskar"...
..med preventivmedel, så vet kvinnan om det och kan själv välja om hon vill bli \"lurad\". Tycker inte att det är jämförbart med att nån medvetet för någon bakom ljuset, utan att personen ifråga har något att säga till om. Lite som att jämföra äpplen och päron. Kul historia annars;)
Skrivet av    Anneli7
Har gjort det.
Vi miste det barnet. Vårat förhållande tog mycket stryk av det. Det är svårt att bygga upp ett nytt förtroende efter att man svikit nån så grundligt. Vet inte om mannen någonsin hade kunnat acceptera det barnet eller om det alltid hade varit en påminnelse om sveket. På ett sätt är jag lättad att det slutade som det gjorde. Det värsta hade varit om barnet hade fått betala priset för min egoism, genom att kanske aldrig bli riktigt accepterad av båda föräldrarna, om h*n känt sig oönskad.
Skrivet av    Anonym
Samma här!
vårt förhållande tog enormt mycket stryk...men barnet är älskat och accepterat idag. Värre är det välmed VÅR kärlek. Tack för ditt svar! Jag tror att det är många som är i vår situation även om benägenheten att prata om det är noll och obefintlig. Återigen - tack!
Skrivet av    Minipillerslarverskan
Får jag fråga om...
det var er yngsta? Kan inte ta upp barnfrågan utan att det blir gliringar. Svårt att diskutera saken ( gäller även annnat) utan att han kommer med komantaret \" att du gör ju andå som du vill\" typ. Känns som den vägen är helt stängd och jag vet att jag har mig själv att skylla. Till saken hör också att hans förra sambo var otrogen och blev tagen på bargärning så att säga. Så hans förtroende för kvinnor är inte den allra bästa. Och det lyser igenom när det är något. Vet inte hur det kommer att sluta. Har ni fått tillbaka förtroendet mellan er?
Skrivet av    Anonym
Nej..
..det låter så hemma hos oss också. Senast igår sa han att det som hände alltid kommer att kasta en skugga mellan oss. Det är så ledsamt och jag mår dåligt över det inträffade. Vi ska inte ha några fler barn, mest pga mitt svek.
Skrivet av    Anonymisen
Tack för att du svarade.
Man får väl kämpa vidare och hoppas att tiden läker sår. Vet inte riktigt hur jag ska få tillbaka förtroendet. undra hur dom som är otrogna och lyckas hålla ihop löser det? Hoppas att det ordnar sig för er oxå. Skönt att höra att barnet har det bra och att h*n är älskad och acceperad.
Skrivet av    Anonym