Sök på innehåll hos Allt för föraldrar
Vemodig...mammafunderingar |
|
| Skrivet av | Mia o Daniel |
|
Vet inte riktigt hur jag sak förklara min känsla , men jag ska försöka. Har tre barn, mina två sista är födda i v.35 respektive v.33. De är båda födda med snitt, akut. Jag känner mig så besviken på att jag inte fick föda "normalt". Att jag fick vara på barnneo med Hanna i en månad och med Daniel i flera månader i omgångar, att komma hem, bli utskriven från BB, en bröstpump i handen, ingen bebis.... Jag kan inte beskriva känslan riktigt av att sitta hemma första kvällen , med en bröstpump som sällskap, INGEN bebis..en bebis på sjukhus som man inte vet överlever. Mina vänner säger; du ska vara glad, han lever ju, han mår bra idag. Visst de gör han, och det kommer jag vara evigt tacksam över, men jag känner ändå sorg. Som tex födelsedagar, Hannas o Daniels nu kommande ettårsdag, jag känner mig sentimetal, ledsen, kan inte riktigt njuta av de. Ledsen över de som hände , de som var och alla känslorna som jag hade när de kom till världen, kuvöser, slangar, läkare , ja, allt kommer fram och jag kan inte hålla tårarna tillbaka. Hannas födesledag som var här sist, hon firade sin treårsdag, visst, jag njöt för hennes skull, såg hennes glädje, men kunde ändå inte släppa tanken på de som hände, vad som kunde hänt. Och nu närmar min sons ettårsdag, jag ska försöka vara lycklig, för han mår bra idag, en rund go kille me gott humör. Kanske tycker ni att jag är tokig, men de är så här jag känner. Kommer ni ihåg, fösta gången ni la handen på era /ert barn i kuvösen? Första gången ni såg ert lilla barn? Jag la min hand, la den på hans bröstkorg, kände hur hans lilla hjärta slog, han, som låg i en plastig grej, med pipp, slangar och massor av personal, han var min, inte landstingets utan MIN POJKE. Men de kändes inte så, de tog ett tag, långt tag innan jag begrepp att han var min. Är ledsen, men evigt tacksam för att jag har tre friska barn, som mår bra och som jag får vara mamma till och jag ska för ALLTID älska dem. Tack för att jag fick dela med mig av mina tankar/kram |
|
| Svar på tråden: Vemodig...mammafunderingar | |
|
|
|
Förstår hur du känner dig |
|
| Jag har inte riktigt känt sådär nu efteråt utan oftast bara varit glad över att allt gick så bra. Nu visste jag redan innan att de skulle komma tidigt, att det blev snitt och att de skulle få ligga länge på neo. Men jag känner ofta att jag har missat något, både födsel och tiden efteråt. Det tog lång tid innan jag kände att de var mina, det var egentligen inte förrän vi kom hem som jag kunde känna mig som en \"riktig\" mamma. Första dagen hemma utan barn var fruktansvärd, jag grät mest, ville bara tillbaka. Men när jag väl kom dit kändes det som om jag kom och hälsade på och hjälpte personalen ta hand om barnen, inte tvärtom. Mitt starkaste första minne är när jag höll vår flicka för första gången när hon var 1,5 dygn. Då kändes det hela lite verkligare på något sätt. Innan det kändes det som om allt bara var en dröm. Det är såklart en traumatisk upplevelse och det är inte konstigt att man får alla dessa känslor så här i efterhand. Jag tror att det blir bättre med tiden. Minnena har man alltid, men de är inte lika starka och de påverkar en inte på samma sätt när det har gått lite tid. De positiva minnena tar över. Som mamma till ett för tidigt fött barn behöver man få sörja allt det man har missat, det man aldrig fick vara med om. I perioder känner jag behov av att få prata av mig om allting, det känns bättre då. Hoppas att det går bra med din pojkes födelsedag och att du kan njuta av den. | |
| Skrivet av Alexandra m. trillingar f. v 27+5 | |
Känner igen... |
|
| Känner igen känslorna att det tog lång tid att fatta att det var mitt barn. När Sebastian föddes tog dom honom direkt till Neo, jag fick ha honom i någon minut bara efter att han kom ut från akutrummet. Kommer ihåg att jag sa till maken att jag inte skulle kunna peka ut mitt eget barn för jag hade ingen aning om hur han såg ut... Nu låg ju Sebbe \"bara\" en vecka på neo, men det kändes som att man hade en bebis till låns, gick ner femtielva gånger om dagen för att amma och sen upp till bb avd. för att sova på natten. När vi väl kom hem kändes det jättekonstigt, hade svårt att ta till mig honom. Lillasyster tog dom oxå direkt till akutrummet men sen fick jag ha henne hos mig och hon slapp neo. Saknar att inte ha fått upp barnet på bröstet som man läser att \"alla\" får, men jag inser att det antagligen blir likadant med trean. Många kramar till dig! | |
| Skrivet av Sandra med tre | |
|
|
|
Känner igen.. |
|
| ..mig i en del av det du skriver. Jag födde mitt första barn 11 dgr över tiden, så nät jag väntade mitt andra var jag inställd på ung samma sak, men bebben slutade att röra sig i magen så vi åkte in. Samma dag akutsnittades jag och vår lilla lilla dotter kom ut, jag fick pussa på henne en snabbis, inte hålla i henne, sen sprang dom iväg med henne. Sedan gick det flera timmar innan jag fick se henne igen, knappt vid medvetande, och hon var så liiiten och jag tyckte så synd om henne... Det enda jag tänkte på var att jag ville stoppa tillbaka henne in i magen igen så hon fick ha det så mysigt som hon borde ha... Neo-tiden var rätt kort, bara 2,5 vecka, men det var jobbigt att pendla och vår son var otroligt svartsjuk och jag hade skuldkänslor. Nu är jag mest glad och tacksam över att allt gick bra, och jag är en erfarenhet rikare, men jag vågar INTE skaffa barn igen...är jätterädd att det inte skulle går bra om jag skulle skaffa fler. Kram! | |
| Skrivet av *Tina* | |
Du är definitivt inte ensam |
|
| Jag tycker att dom flesta som fått för tidigt, blivit snittad och allt vad det kan vara, känner mer eller mindre som du. Jag känner igen varenda ord du skriver. Även om min son som är född i v 31+1 blir 2 1/2 år snart så är känslorna de samma. Jag tänker precis som du på allt vad som kunde ha hänt och har svårt att riktigt vara glad att han mår bra idag. (Har varit en del läkarbesök även efter neotiden för oss, men på det stora hela så mår han bra idag) Sen blir jag också irriterad på vänner, släkt och bekanta som säger \"ja men han mår ju bra idag\" osv, dom förstår inte alls hur man känner. Tror bara en premisförälder riktigt kan göra det faktiskt. Det var samma sak när han låg på neo \"ja men han väger ju över ett kg, det finns ju dom som varit mindre, varit sjukare osv\" Visst är det så, men vad hjälper det mig?! Det här är ju MITT barn det handlar om, det största som hänt MIG och absolut ingenting är som det ska ju! Jag har tom gått hos en kurator och pratat om detta för jag har verkligen inte mått bra. Idag finns många av de här tankarna kvar, men steg för steg kan jag lägga allt detta lite mer bakom mig och försöker att leva i nuet. Men det är svårt, jättesvårt, när alla dom här tankarna och funderingarna dyker upp lite titt som tätt. Hoppas att du har någon att prata med om allt detta, för jag tror det är det enda som hjälper, att älta älta älta. Annars vet du att vi i alla fall finns här, och lyssnar och stöttar! Vet du om det finns någon föräldraförening där du bor? Det har i alla fall varit ett stort stöd för mig att vara med i, få träffa personer som varit där jag var osv. Hoppas att du mår bättre snart! Stor kram från Therese | |
| Skrivet av Therese m Simon -03 & Johannes -04 | |
Jag fick en _riktig_ tankeställare på sjukhuset... |
|
| Jag fick min dotter i vecka 28 och gick igenom ungefär samma sak som du. När hormonomställningen i kroppen satte in efter ca 3 dagar hade min man varit tvungen att åka hem, 30 mil från oss, och jag bodde ensam på patienthotellet och kände mig som världens ensammaste och eländigaste. Men jag fick i exakt rätt stund en himla tankeställare som ruskade om mig totalt, jag åkte helt enkelt fel på sjukhuset och hamnade på onkologen när jag skulle upp till flickan på neo. Där låg sjuka, säkert i många fall döende människor i sina sängar i korridoren och själva stämningen var \"dödens väntrum\". Då insåg jag rätt brutalt hur lyckligt lottad jag faktiskt var som fött ett barn som visserligen var litet och behövde hjälp, men som förmodligen i sinom tid skulle komma hem friskt och starkt. Jag är evigt tacksam för den \"felåkningen\" för det gav mig liksom rätt proportioner på det jag råkat ut för. Trots allt så _har_ jag ett fullt friskt barn, även om hennes födelse verkligen inte blev som jag tänkt mig. Jag vet inte riktigt hur man ska göra för att komma till den insikten utan den \"omruskning\" jag råkade få av en slump, kanske en samtalskontakt av något slag kan hjälpa dig att nå fram till den? | |
| Skrivet av Helena V bf 10/11 | |
|
|
|
Förstår så väl...*långt* |
|
| Hur du känner... Har känt precis så efter Benjamins födelse. Kände mig snuvad på sista månaden, tyckte det var en ren ångest att se höggravida och inse att jag antagligen aldrig kommer gå tiden ut(storebror kom i v.36 efter 12 veckors stillasittande och slutligen sängläge...). Benjamin behövde inte kuvös osv, annat än fraktkuvösen från förlossningen, men jag sörjer att vifick skiljas åt (jag blödde mycket och låg kvar på förlossningen m dropp), och när vi äntligen sågs några timmar senare låg han med dropp i pannan, slangar, sladdar osv. Han luktade sjukhus, hade varit i rum jag inte visste var de låg, gråtit utan att jag kunnat trösta etc. Och det skar i mig... så mycket att det värkte på riktigt. Han mådde \"bra\" sedan, hade dragit i sig lite mycket vatten bara, med neomått mätt- hade lågt blodsocker, mycket gulsot och tog över 3 veckor på sig att lära sig äta själv och sondades, och jag blev kvar två veckor med honom på Neo. Samtidigt som jag var så tacksam över att få vara där med honom, så tyckte jag att det var så fasansfullt svårt alltihop, känslomässigt. Och uppbackningen psykiskt var ojämn, och det kändes som om man förväntades ta så lätt på det- för det fanns ju sjukare barn. Men, som mamma är det ju svårt att tänka så- för de barnen är ju inte mina... Och det finns alltid folk som har det värre, men det var ju _min_ pojke som låg där med slangarna och sladdarna, min pojke som luktade sjukhus istället för bebis, min pojke som inte kunde äta- inte ens förstod vad han skulle göra när han fick mat, min vackra lilla pojke som inte ens öppnade ögonen utan som en liten kattunge blundade sig igenom de dagar som hann bli veckor. Det kändes tröstlöst och orättvist! Jag ville också ligga och gosa hemma, amma i soffan, byta blöjor på en skrikande bebis, visa honom för familjen, gå på barnvagnspromenad... Istället satt jag dag ut och dag in och såg på ett sovande barn, som borde fått bo kvar i min mage, sondmatade den sovande pojken var tredje timme dygnet runt, höll honom alla de hundratals prover som togs, pumpade de bröst som längtade efter sitt barn, längtade efter reaktioner- så jag kunde få höra hans röst, se hans ögon, hälsade lågmält på andra okända neoföräldrar i korridoren och sov, ensam, i en sjukhussäng, utan min familj och mitt stora barn. Varje gång man gick ut från avdelningen såg man folk med rundkindade bebisar i bilstolar, på väg hem från BB... Själv visste jag att jag- när vi äntligen skulle få åka hem- skulle gå hem med en liiiten kråka med sond i ansiktet... Och svaret från en läkare på hur framtiden såg ut- vad jag skulle räkna med för tidsperspektiv för att åka hem :\"Jaa... om vi bortser från att han skulle kunna få nå\'n infektion eller så.... så hänger det på när han börjar äta och vända i vikt... Då kan ni få gå hem med sonden och andningslarmet- om ni får en genomgång i lungräddning...\" gjorde ont. Jag såg på den hopkrupna pojken i baljan med sänghimmel och en kanin från storebror,den lilla killen med massor av stickmärken, med andningslarm, dropp och sond, och grät. Och även om jag älskade den lilla kråkan så mycket att det gjorde ont så var det en så\'n sorg i hjärtat att aldrig få gå hem med den där glada och ljusa minen de familjerna hade. Jag tyckte de såg så osårbara ut- och kände mig själv som hundra år, ungefär... När jag skrevs in på BB rullade de ut plastlådesängen- för min bebis skulle ju inte komma dit. Det kändes nästan som ett slag i ansiktet- fast de inte menade det så, och jag fick inte den Baby Bag m reklam alla andra mammor fick... Först när vi fick gå hem på permis och en barnsköterska sa \"Se till att vara hemma länge nu- tänk på att han är ER bebis- inte vår!\" började jag våga glädjas. Så, jag förstår så väl, så väl... Kärleken är stark, så stark att man skulle kunna göra vad som helst för sina barn, och man är så sårbar när saker händer. Första veckorna hemma sörjde jag oerhört, och det finns fortfarande kvar i ett hörn i magtrakten, , och jag kommer nog alltid ha kvar den där tiden inom mig, och det tog ett tag innan jag insåg att det faktiskt inte var konstigt att känna sorg- just för att alla svarade \" Ja, men, gläd dig åt att han mår bra istället!\". Att man sörjer att det inte blev som man önskat drabbar förstås många, och man måste få sörja det om man ha behov av det- det betyder inte att man inte är glad över sitt barn. | |
| Skrivet av Sanna m S & B | |
Känner också igen det |
|
| Innan vi fick hem Linus var han på nåt vis sjukhusets barn. Jag vågade inte känna nåt innan han var min för tänk om det gått illa. Jag fick bara se honnom som hastigast i operationssalen inte känna på honnom utan bara titta. Sedan tog det 3 dygn innan jag var så pass pigg så jag orkade tjata mig till att bli uppskjutsad i sängen till neo. Men den som det var mest synd om var nog min stora flicka och min sambo. De hadde ju inte bara oron för Linus utan även för m ig eftersom jag tillbringade 2 dygn på Intensiven. Visst mår han bra idag men man glömmer ju aldrig den första tiden. | |
| Skrivet av Anna m Linus f 27+0 | |
Hej! |
|
| Jo, nog kan de hända att de blir bättre med tiden. Men nog sörjer man, de gör man, kanske skulle man ta kontakt med en kurator i allafall, de verkar som jag har en del o gå igenom. Skönt att veta att man inte är ensam./kram. | |
| Skrivet av Mia o Daniel | |
|
|
|
Kram tebaks! |
|
| Jo, den där känslan av att inte få upp sin bebbe på bröstet, de slits i hjärtat så fort man tänker på det. Med Simon fick jag de och vet känslan. Jag hade mer problem att ta mig till min dotter, de kändes verkligen som om hon tillhörde landstinget. Det känns skönt att veta att man inte är ensam- och du, lycka till med din bebbe, ska tänka o hoppas verkligen att det går bra för dig och din familj,/kram | |
| Skrivet av Mia o Daniel | |
Hej *Tina* ! |
|
| Vad hemskt de är när de springer iväg med bebisen, man får ju hjärtat i halsgropen. Jag har också fått den där känslan av att man vill att de ska stoppa tillbaka i magen, de hade de ju så mycket bättre där än i en plastig kuvös. Åtminstone känns de så, även om man är tacksam över att de små kan få den bra hjälp som de kan få. Jag har fött ett barn i v40 och de andra är födda fö tidigt, men jag vågade skaffa tre, men nu är de stopp, inte för att jag inte vill, utan för att jag inte vågar. Kanske ska du ta kontakt med en kurator, lycka till och tack för att du fick mig känna att jag inte är ensam./kram | |
| Skrivet av Mia o Daniel | |
Hej Therese! |
|
| Åh, ja, de är verkligen så att mina släktingar inte förstår, inte ens mina vänner, de säger ju, vadå, han mår ju bra idag ju, jo, de gör han, men jag var på väg att förlora honom, dessutom, han är nöddöpt, men vände o blev piggare, allt detta gör att de har tagit lång tid för mig. Men de är klart att jag är tacksam för att de gick bra, de kunde gått värre. Men känslan ligger ändå kvar. Ändå har jag jobbat på neo, vet en del, men de är inget mot för att vara mamma. I Umeå, vet jag inte om någon föräldraförening, men borde nog ta kontakt med en kurator. Tack för att DU förstod/de värmer, kram | |
| Skrivet av Mia o Daniel | |
|
|
|
Visst,men, |
|
| Men jag har jobbat på onkologen, jobbar på neo, vet att de finns de som har de värre, men de hjälper ju inte mig o mina känslor. Tror inte heller på någon slags insikt, utan, jag tror att man har rätt till dessa känslor. Men, visst, en kurator kontakt vore inte så dumt. | |
| Skrivet av Mia o Daniel | |
Vännen, |
|
| jag blev alldelses tårögd när jag läste vad du skrev. Förstår dig så väl, du anar inte,alla de där känslorna känner jag igen. Jag gick också förbi BB varje gång jag skulle hem, alla hade babysar, alla utom jag. Att du skriver att ´man får sörja, de tycker jag var bra skrivet, man älskar ju sitt barn ändå- väldigt mkt. Om du vill kan du maila mig, adress finns i mitt info, så kan vi prata mer... Och tack för att du delade med dig av din historia/kram | |
| Skrivet av Mia o Daniel | |
Vad skönt |
|
| att veta att du också känner igen, att man inte är ensam. De är hemskt även för syskonen och inte minst för pappan. Kram | |
| Skrivet av Mia o Daniel | |
|
|
|
Men hurdå... |
|
| ..\"rätt\" till dessa känslor, varför vill man behålla dem? Jag tycker att de skulle ha skuggat min vardagsglädje alldeles för mycket om jag inte blivit av med dem! Hur man sen vill bearbeta dem är väl individuellt, chockinsikten var förmodligen det som passade mig bäst - men det kan man ju inte få \"på beställning\", men att liksom \"värna\" om sorgen förstår jag inte det positiva med! | |
| Skrivet av Helena V bf 10/11 | |
Inte så jag menade. |
|
| Jag vill inte behålla dem alls, kanske skrev jag slarvigt, självklart skulle jag vara glad om jag slapp dem. Jag menade att de var bra för dig att du fick den chockinsikten, men att jag kanske behöver bearbeta den på ett annat sätt. Kanske med hjälp av en kurator, de var absolut inte menat som ett påhopp eller nåt, jag ber om ursäkt för de Om jag lät hård på något sätt. Kram Mia. | |
| Skrivet av Mia o Daniel | |
Nya riktlinjer – det här gäller för snoriga och hostiga barn på förskolan
Blir du akut sötsugen? Det här kan du baka snabbt
70 fina flicknamn och pojknamn
Det händer om du inte bestämt namn i tid – Skatteverkets konsekvenser: ”Tusentals kronor”
Hon spelade Ronja Rövardotter – det gör Hanna Zetterberg idag
Fina låtar till dop – 15 tips på musik att ha på ditt barns namngivning
Så kokar du perfekta ägg – tips och råd
Populärt spel anmäls för reklam riktad mot barn
Pappor fortfarande sämre på att vara hemma och vabba
Varannan förskola har dålig utomhusluft
Julkalendern "Kronprinsen som försvann" blir biofilm
Skådespelare i nya "Ronja Rövardotter" 2024
Populäraste namnen på nyfödda barn 2023
Expertens tips om barnförsäkring: Så undviker du vanliga fallgropen
Kan man vispa matlagningsgrädde? Enkla tipsen
Skala potatis i förväg – går det?
Gravid trots mens – är det möjligt?
Brunsås utan grädde – så gör du
Bleka kläder med klorin – 7 enkla tips
Pensla bullar utan ägg: Enkla och effektiva metoden
Här dyker Filip Lamprecht upp med Linn Hegdal – visar upp lyckan
Det stör sig Lotta Engberg på med doktor Mikael: ”Fruktansvärt mycket...”
Carolina Gynnings känslosamma ord – talar ut om gravidkampen: ”Blev aldrig...”
Irma Lehtosalo bryter ihop helt – känslosamma stunden med Marko: ”Förlåtit mig”
Penny Parneviks sluga drag mot barnen – så lurar hon dem
Jill Johnson om relationen med Mattias Elg – ärliga orden: ”Inte perfekt”
Magnus Ugglas enorma förmögenhet – så mycket tjänar han
Följarnas oro för 13-barnsmamman Mirka Norrström efter nya bilden: ”Vi är många som...”
12-barnsmamman Madeleine Ilmruds saftiga lön avslöjad – så mycket tjänar hon
Sofia Wistams dyra inköp – avslöjar sanslösa priset: ”Sån ångest”
Daniel Lindström försvann helt efter vinsten i Idol – så lever han idag
Tareq Taylors okända koppling till Hanna Hedlund avslöjad: ”20 år sedan”
Amandas dotter fick RS-virus: 'Ville inte se mitt barn dö'
Ann Söderlund om operationen efter förlossningsskadan: 'Känner mig så jäkla mycket friare'
Fanni, 27, om att vara änglaförälder och ofrivilligt barnlös: 'En livslång sorg att förlora ett barn'
Här visar Tuva Novotny upp döttrarna på röda mattan
Videon på Mariettes son får följarna att jubla: ”Värmer i hjärtat”
Därför har Johan Rabaeus och Camilla Thulin inte skaffat barn: ”Massa problem”
Tilde de Paula heter egentligen något annat – här är hennes riktiga namn
Pernilla Wahlgrens avslöjande om relationen med Christian: ”Galen”