Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

I går fick jag mig ett gott skratt!

Skrivet av cerlise

Fast jag vet inte om mina grannar skrattade lika mycket ; )

Vi var några föräldrar som satt i parken och pratade och efter ett tag började det diskuteras barnuppfostran mm. Och då är det tre olika familjer som valt att "skaffa" (tror jag) barn med flera års mellanrum (4 och 6 år mellan barnen). Då började den ena föräldern säga att "vi valde ändå att "skaffa" andra barnet mycket senare för att vi ville ge all uppmärksamhet och ge all kärlek till det första barnet vilket ett barn verkligen förtjänar"...

Jag vet inte riktigt om dom tänkte på vad dom sa och hur dumt det faktiskt lät eller om dom kom ihåg att vi ändå har valt att ha tjejerna tätt *ler* Så jag sa högt och skojsamt till alla att "ja vi som valt att "skaffa" barn tätt vill inte alls ge samma tid, uppmärksamhet och kärlek till våra tjejer"!

Detta var verkligen med glimten i ögat! *s*

Men jag vet inte om föräldrarna, som har flera år mellan barnen, skrattade lika gott som jag gjorde ; )
Svar
Men visst
är det så ;O) Har dock ett hört ett riktigt \"puckuttallande\" en gång. En mamma som berättar att hon(och hennes man då) hade \"skaffat\" två barn för om det hände något med det ena så hade de iallfall en kvar.... I det fallet iddes jag inte ens svara :O(
Skrivet av    -Dellen-
Men...
förtjänar inte dom yngre barnen någon kärlek och uppmärksamhet då? ;) Det finns alltid \"speciella\" föräldrar =) Och uttalandet Dellen hade hört...helt sjukt.
Skrivet av    Fia_med_3
Det många glömmer bort
när man får barn nr 2, är att man inte längre är en enbarnsfamilj längre. Det barn man har är numera storasyskon och familjestrukturen har ändrats. Vet att de föräldrar jag har sett som tyckt det varit viktigt med \"egentid\" för varje barn är själva ensambarn och har alltså ingen personlig erfarenhet av syskon. För mig som själv hade en syster, så var ju hon mer viktig i många lägen än mamma eller pappa. Hade jag varit ensambarn så vore ju situationen en helt annan. Jag hade aldrig behov av att vara \"ensam\" med mamma eller pappa för att \"bara vi\" skulle göra något. Jag ville ju ha med min syrra också. Jag upplever att det är samma sak med mina tjejer nu. När den ena kommer hem från skolan så frågar hon alltid efter sin syrra. \"Har hon kommit hem?\" eller \"Var är hon någonstans?\". Tror man missar mycket på att inte låta syskonen få vara just syskon. (forts på ett exempel) Är kompis med en mamma som själv var ensambarn. Hon har tätissyskon som mina tjejer har lekt med sedan länge. För henne (som ensambarn) var det viktigt att barnen skulle separeras och ha egna saker och få vara med ena föräldern själv på olika aktiviteter. Kan säga att dessa syskon aldrig gör något tillsammans utan snarare ser den andre som en konkurrent och ska tävla och mäta sig om allt! Jag är ganska övetygad om att om syskonen hade fått vara mer med varandra så hade de också varit mer sams. Och enda gången de överhuvudtaget gör något tillsammans, är när de är tillsammans med våra tjejer. För våra tjejer tycker om att göra saker ihop så de har inte så mycket val heller... ;)
Skrivet av    Lena_O
Jag har heller aldrig...
..förstått det argumentet för att ha längre ålders skillnad på barnen. Men man får höra det rätt ofta. Har många gånger haft lust att fråga vad dom gör av med äldsta barnet när syskonet kommer eller om det barnet inte är värd samma kärlek och uppmärksamhet???? Förstår om det är ett ensamt barn, men inte om man ändå väljer att \"skaffa\" syskon.
Skrivet av    Anneli7
tror precis som du
Att om man har en nära relation, tätt åldersmässigt, till sina egna syskon, så blir det mer naturligt att föra det vidare till sina egna barn. Jag har två bröder, en äldre och en yngre. Mellan mig och min storebror skiljer det bara 1 år och 2 månader, min lillebror är 4 år yngre än jag. Min mamma har alltid kallat min äldre bror och mig pseudotivllingar, och det stämmer nog. Mina föräldrar särskilde aldrig vad vi gjorde pga kön, och vi gjorde det mesta tillsammans. Jag flyttade hemifrån först av oss två och då talade vi i tfn varje dag. Nu, några decennier senare ;) så talar vi minst en gång i veckan, och det gäller min yngre bror också. Mina söner uppfostras i samma anda. Tillsammans för det mesta, och jag hoppas och tror att dom känner sig lika mycket älskade och uppskattade av oss i alla fall, även utan \"egentid\" =)
Skrivet av    Fia
Jag känner igen så mycket själv också
Ser ju hur vissa saker är som en \"repris\" från när jag och syrran var små. Lite kul faktiskt. Den enda skillnaden är mest det fysiska. Jag och min syster var rätt olika i både längd och klädstorlekar, så vi kunde aldrig låna av varandra vilket tjejer gör för fullt nu. De tom har skor ihop... (för då får man fler par...) Jag kan ju skratta gott när tjejerna gör saker som kan reta gallfeber på deras pappa (som förövrigt är ensambarn). T ex när de var små och lekte med maten vid matbordet, så tyckte ju jag att det var helt ok medans mannen blev alldeles svettig. ;) Tror man är mer tålig själv som förälder om man själv haft ett syskon nära (både i ålder och umgänget). Märker ju det mer och mer när jag jämför med andra föräldrar som gör så stor sak av grejer som jag tycker är struntsaker. (Som att leka vid matbordet eller småbråka om någon sak, vilket jag bara rycker på axlarna åt i princip.)
Skrivet av    Lena_O
oj!
jag hade blivit så ställd om en förälder hade sagt så inför mig. Kan man ens svara på något sånt tokigt? *s* Ja om man inte är \"tokig\" själv då förstås... ; )
Skrivet av    cerlise
många i min närhet...
...har sagt att dom vill ha 2½-3 år mellan barnen så att den frösta just får mer kärlek och uppmärksamhet. Och då undrar man ju om uppmärksamheten och kärleken till det första barnet helt plötsligt bara tar slut så fort ett lillasyskon kommer?? Och räcker inte kärleken för två små samtidigt? Hur gör föräldrar med tvillingar? ; )
Skrivet av    cerlise
Det är nu...
...jag ser vilken oerhörd stor kärlek mina tjejer har mellan varann! Denna vecka har stora tjejen varit sjuk medans lillasyster har gått en dag hos sin dagmamma själv. Det var nyttigt för os alla tror jag ; ) Lillasyster fik vara helt själv hos dagmamman och dom hade jätte mysigt. Storasyster och jag fick en dag för oss själva och det var jätte mysigt. Ingen lillasyster som kom och förstörde våran fina koja *s* Men när lunchen kom började storasyster fråga efter sin lillasyster. Vad gör Alice nu mamma? osv... Ett missförstånd skedde och Annie trodde att vi skulle hämta Alice strax efter lunch och jag sa att vi skulle hämta henne liiite senare istället. Men Annie blev så ledsen och sa att hon ville hämta sin lillasyster! *ler* Alltid vill dom dela med sig av varann. Visst kan dom bråka över en leksak men om någon kommer över med fikabröd så ser storasyster till att lillasyster ALLTID också får sin del. Det har tom hänt att storasyster har avstått från sin del för att lillasyster ska få mera... Alltså man får säga vad man vill om \"tätisbarn\". Men jag ser bara såååå många fördelar med barnen tätt! Alla barn är givetvis olika och det handlar inte om hur många år eller månader man har mellan barnen. Det finns inga garantier för hur det ska bli i relationen mellan syskonen oavsett åldersskillnad mellan dom. Men jag tycker att jag har hört/hör allt oftare föräldrar som kläcker ur sig såna här \"konstiga\" åsikter...
Skrivet av    cerlise
jag vet inteegentligen...
...men jag har fått för mig att det är lite \"speciellt\" att ha tätisbarn och det kanske kan finnas en liten avundsjuka bakom? Det är nämligen 1 förälder här som precis håller på att försöka tillverka en till liten bebis = ) och hon var en av dom föräldrar som satt igår och höll med om att det är bäst att vänta med syskon för uppmärksamheten och för kärlekens skull till det första barnet. Hon jämförde med en blomplanta. Allt har sin tid, det tar tid för rötter att stabilisera sig (eller nåt). Och jag menar, hon känner ju mig. Hon vet hur goa mina tjejer är mot varann. Och hon vet hur jag är som mamma och att jag verkligen älskar mina tjejer över allt annat. Jag kan ärligt säga att det finns ingenting i uppmärksamhet och kärlekens väg som fattas hos mina tjejer! *ler* Och jag lovar att min granne också skulle hålla med. Ändå kan hon sitta och säga en sån sak som att det är bäst att vänta för att... Kan det bero på att folk är oinformerade? Att man som människa ändå vill tro att det som man själv har valt eller befinner sig i är det bästa alternativet? Eller avundsjuka? ; )
Skrivet av    cerlise
Avundsjuka
eller så tror de verkligen på det de säger. Ser stor skillnad på ungarnas kompisar,vilka som är ensambarn (eller fyra-fem år emellan)eller har syskon(behöver inte nödvändigtvis vara tätt tättisar) Men vill föräldrarna som planerar så himla bra tro att deras synsätt är bra så får de väl leva i villfarelsen :O) Själv ser jag mest fördelar med syskon och syskon tätt. ...Och jag tänker fortsätta älska dem lika mycket,för det är jag kapabel till,ty jag är ju en tättismamma!
Skrivet av    -Dellen-
Äsch
det kan vara litet \"skydd\"/\"försvar\" man säger för att man kanske inte fick barn tätt. Vissa vill att första barnet ska ha mognat lite och \"klarar sig själv\" innan ett lillasyskon kommer. Andra vill ha barnen tätt (av olika anledningar) Det finns väl inget rätt eller fel. Jag ville ha lite längre mellan barnen, det blev ca 22 mån, men nu i efterhand tycker jag att detta är perfekt! Jag tycker du var snabb, vass och rolig med din kommentar. Knäppte dem lite lagom på näsan, vilket kanske inte uppskattades ;-)
Skrivet av    annasthlm
Jag tror
faktiskt att man kan ge mycket tid, både om man har få eller många barn. Detta beroende på hur man är som person. Jag till exempel är en person som är väldigt aktiv, jag har alltid haft mycket energi och har massor av projekt. När jag fick min tvåa, ja då blev jag helt plötsligt medveten om att jag faktiskt är ganska dålig på att ta det lugnt. Mina krav på mig själv är fortfarande enorma, men jag märker också att jag är en bättre förälder om jag sänker mina krav. Med detta menar jag att om jag valt att ha många år mellan mina barn, ja då tror jag faktiskt att jag skulle varit en sämre mamma (observera att detta gäller mig personligen och inte är något generellt gällande alla föräldrar) därför att jag helt enkelt har varit tvungen att coola ned mig lite. Och då ska jag tillägga att jag fortfarande gör mer saker än de flesta i min närvaro.. Jag tror inte de i lekparken menade så mycket, men ibland kan man inte annat än att förvånas över grodor som flyger ut ur folks munnar. Klart man kan ge både tid och kärlek trots att man har nära mellan barnen, det borde väl de också förstå! :-)
Skrivet av    Sol med två
Det värmer i ett mammahjärta
när de är så där! Bråka kommer de alltid att göra, för de vågar ju göra det också. De vet att syrran alltid finns kvar! :)
Skrivet av    Lena_O
Jag kan förstå...
..henne till viss del. Jag tror att det där är enormt individuellt vad man känner och tror sig om att klara av. De flesta här inne vill ju ha barn tätt och tycker det är toppen. Jag däremot var helt inställt på att ha lite längre mellan barnen, just för att kunna fokusera på ETT barn åt gången. Och det har inte med någon annan att göra utan om MIG. Det handlar om att jag inte tror mig om att kunna dela min uppmärksamhet och kärlek på ett bra sätt på två barn. Nu fick vi ju barn tätt och det funkar ju det med, men jag tycker ändå att fyra år hade varit bättre för OSS och för VÅR familj. Hon kanske menade utifrån sig själv och sin egen ork och kanske inte har nån åsikt om hur andra gör. Själv bryr jag mig sannerligen inte om nån skaffar barn tätt eller inte. Jag vet bara att det för vår familj har varit mindre lyckat med barn tätt. Lite tankar från mig bara.
Skrivet av    Gabbi med grynen
Jag vill inte heller säga vilket som...
..som är bäst, tätis eller flera år emellan. Alla får känna efter själv. Det jag reagerar på är argumentet att, som du själv säger ägna dig åt ett barn åt gången eller varianten om kärlek och uppmärksamhet. Får / skaffar du ett syskon till ditt barn så kan du ALDRIG ägna dig åt ett barn åt gången, som du gör med första. Även äldre barn behöver sina föräldrar. Det finns ett ordspråk som säger \"små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer\" och det ligger nåt i det. Små barn är många gånger fysiskt tunga, sen växer dom och det blir mer psykiskt. Dom växer från fotknölarna och uppåt;)
Skrivet av    Anneli7
på sätt och vis...
Kan jag förstå vad de menade men samtidigt låter det fruktansvärt illa. Vi har valt att ha många barn jag och min man Och om man ser i det långa loppet när man blir äldre så skulle oturen vara framme och något av ens barn skulle gå bort (peppar peppar...) så har man de andra syskonen men som sagt de kan ju aldrig uppväga att man har mist ett barn, men kanske underlätta än om man hade bara ett. Vad har då kvar att se fram emot, kanske aldrig få uppleva sitt/sina barn bli vuxen/vuxna aldrig få några barnbarn osv. Men det är ett klumpigt uttryck att säga så.
Skrivet av    sara med 4:e på väg
tyvärr så tror jag...
...inte dom menade utifrån sig själva. Rent allmänt så tyckte dom att man ska vänta med barn för att dom _förtjänar_ all kärlek och uppmärksamhet. Sen är det inte lätt för er att veta vad dom tidigare har sagt och tyckt = ) Snacket har gått tidigare att det är \"fel\" med barn så tätt som jag har. Det är bara det att jag inte har velat sagt något/skämtat tidigare för att jag var nyinflyttade här. Men nu kändes det som att jag kunde skämta till om det efetrsom det lät så lustigt. Och jag hoppas att dom också förstår hur lustigt det lät...jag menar, dom känner ju mig nu och vet hur roligt och bra mina tjejer har *s* Även om jag också köper att man faktiskt kan ha lite mer tid över för sitt första barn om den får vara ensam länge. 2 barn tar trots allt lite mer tid av en. Men om man börjar säga att det är barnens rätt att få vara själva en längre tid + att kärleken/uppmärksamheten inte räcker till så \"måste\" jag säga ifrån = ) Och givetvis är alla familjer och barn olika...samt att vi alla tycker olika. Kram, cerlise
Skrivet av    cerlise
Men..
...för oss var det faktiskt en (av många givetvis) uttalade skäl. Min pappas nya frus son dog i en olycka för några år sedan. Detta har givetvis påverkat vår familj oerhört. Men henne allra mest, hennes sorg var självklart ofantlig. Men mitt i sorgen fanns ändå hennes andra barn, som ju fortfarande levde. Det var en av hennes räddningar när det var som tyngst. Så jag tycker visst att det är ett argument som håller. Väldigt egoistiskt kanske, men det måste man få vara. Självklart har vi som sagt en hel hög andra skäl till att vi vill ha fler barn. Men detta var ändå ett uttalat skäl för oss. Ville bara dela med mig av min tanke.
Skrivet av    Maja med Malte 030320 och Tore 041113