Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

en liten undran..

Skrivet av bara en mamma
hej! Jag är mamma till tre barn och någonstans inom mig har jag haft känslan att min andra son är homosexuell. Han är 13 och har knappt kommit till tonåren och jag har väldigt, väldigt svårt att sätta fingret på varför tanken har slagit mig. Det finns inga skäl som någon utomstående skulle se, det är bara en obestämbar känsla som jag har haft. Och en tanke, som även min man har haft. För oss spelar det ingen roll egentligen, jag har inga utpräglade fördomar eller så - det är bara min mammahjärta som smärtar. Det är inte lätt att vara tonåring och det måste vara ännu svårare, om man har känslor för personer av samma kön. Hur överlevde ni, som är homosexuella, era tonårsår?? Hur hittade ni rätt utan att bli avstötta och olyckliga? Jag kan knappast börja tala om detta med sonen, för jag vet verkligen inte om mina vibbar slår rätt eller fel och han har aldrig talat om temat. Jag förstår mycket väl, att det enda jag kan göra är att vänta och se - samtidigt skulle jag vilja hjälpa honom på något sätt - men, som sagt, nu handlar det ju bara en mammas vibbar och han är tretton..
Svar på tråden: en liten undran..

ta det lungt...

Som du säger, tonåren kan vara en jobbig period för många (oavsett vilken \"sort\" man bli förälskad i). Det är förmodligen vanligt med lite extra grubblerier och känsla av utanförskap som ung homosexuell, men jag tror att det är betydligt lättare idag än någonsin förut. För 11-12 år sen, när jag var i tonåren och precis kommit till insikt om min läggning hade jag en deppig period,kände oro inför framtiden. Skulle jag hitta en partner nånsin, vad skulle mina föräldrar, släkt och vänner säga? Jag skulle definitivt känt mig tryggare om jag vetat att jag skulle få ovillkorligt stöd av mina föräldrar (vilket jag också fick när jag efter mycket vånda äntligen berättade för min mamma) Så ni kan göra mycket genom att visa med ord och handlingar att ni tycker det är lika okej att vara homo- som heterosexuell. Nuförtiden är det lättare att få kontakt, tex via internet, med andra unga homosexuella, så att man kan få kompisar som man kan snacka med. Och kanske hitta en pojk eller flickvän. Min mörka period höll inte i sig så länge, jag berättade för mamma, pappa, mina vänner och mina syskon och allihopa tog det bra, utom min halvbror som jag numera inte har någon kontakt med (på mitt bevåg, jag vill inte umgås med någon som är så inskränkt som han) Sen träffade jag ett par månader senare mitt livs kärlek, som jag nu, 10 år senare är gift med. Vi väntar vårt första barn i mars och jag är lyckligare än vad jag någonsin kunnat drömma om. :) Så jag tycker inte du ska oroa dig, visa ditt/ert stöd och finns där för honom när han vill prata. Om han nu öht är homosexuell, man kan faktiskt missta sig ganska fatalt ibland. Lycka till!
Skrivet av    Mickan29

hej,

och tack för ditt svar!
Skrivet av    mamman

Artiklar från Familjeliv