Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Idag

Skrivet av Gry
fick en liten tjej veta att hennes pappa dött.
Hon är ledsen o glad omvartannat.
Hur bör denna lilla tjej bemötas av anhöriga, skolan mfl?
Bör hon gå till skolan/vardagen de närmsta dagarna?
Vad kan skolan göra för henne om hon bryter ihop där de närmasta dagarna el i framtiden?
Bör hon prata med kurator/psykolog?
Svar på tråden: Idag

Tänker på

min dotter när jag läser ditt inlägg. Nu vet jag inte hur liten tjejen är..ålder. Min pappa dog för 4mån sen och när dottern (8år) fick veta att morfar avlidit var hon jätte ledsen hela förmiddagen. Senare på em följde jag med henne, vi grät när det behövdes och många såg och frågade varför och vi förklarade. Det bästa är nog att gå i skolan så snabbt som möjligt,att det blir som vanligt. Fröken sa att hon fick gråta när hon ville och ringa el gå hem tidigare,så var det ok. Barn är ju så enkla o frågar gärna på en gång,naturliga. Det är ingen lätt situation. Dottern gråter emellanåt men då är det rejält, så ledsen. Mejla gärna mig om du känner att det är ngt mer. Gå in på min info,så kan du skicka där. Kram Ann
Skrivet av    Ann

Sorgen är randig

Man brukar säga att barn sörjer randigt - de går ut och in i sorgen. Leker och är glada och ibland blir de lessna. Mitt råd är att prata mycket med henne - när hon behöver det och är lessen. Läs böcker som är lämpade för hennes ålder. Bibliotekarierna är duktiga på att hitta bra böcker för barn. Är hon 7-12 år kan den alldeles nya boken \"Adjö då, pappa\" passa. Är hon yngre finns det andra bra böcker.
Skrivet av    Pojkmorsan

jag var 16

när min pappa dog... fick ingen kuratorhjälp eller liknande... men tror starkt att alla skulle behöva det ,man kan vänta och känna efter... Hon kanske kan prata med någon kurator lite inom närmaste veckorna \"hälsa på\" och sedan träffas och prata och minnas om några veckor/ månader / om ett år ev senare Min lillebror var 7 år när vår pappa dog och när ingen kunde hjälpa honom med sorgen har han bearbetat det när han själv blev pappa två år sedan, och det behövdes psykologhjälp flera gånger för honom då. Jag tänker om vi hade fått hjälp i tid, hur mycket lättare det skulle ha blivit för honom och även för mig under resans gång... Vi var hemma några dagar ,men började skolan före begravningen. Kompisar kan behöva lite hjälp på traven... några kanske inte vågar ta kontakt med henne eller vet inte vad de ska säga... men det är viktigt att livet fortsätter för hennes del och rutinerna stämmer. Hon behöver ha någon vuxen i närheten som inte är helt sjuk av sorg. Samtidigt som hon behöver även dom som är jätteledsna att \"vara jätteledsen med\". Min mamma försökte hålla sig ihop och vi kunde aldrig sörja riktigt tillsammans som familj, utna var och en hade sin egen sorg på något sätt... Kramar,
Skrivet av    Katah