Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Svåra tankar utan svar

Skrivet av Snart helt trasig mamma
Sitter här o läser era inlägg och tittar på familjerättens hemsida.
Vill bara skriva av mig för jag vet att jag inte kan be någon bestämma åt mig eller säga vad som är rätt eller fel. Det här är bara svammel från en trött mamma så om du vill kan du sluta läsa nu. Vill bara skriva av mig. Ska snart på sammarbetssamtal. Har fått order via sms av pappan att jag ska fixa möte o meddela honom när det blir trots att jag inte vet helt säkert vad det är han vill diskutera (för jag antar att handläggaren kommer fråga mig just det). Ringa själv gör han inte för han bor i en annan kommun o säger att han då ej kan ringa till kommunen sonen är folkbokförd i för att få en tid.

Det är så svårt just nu. Eller har varit sedan jag var gravid. Jag blev gravid trots prev.medel med en man jag hade ett kort förhållande med i tre månader. Vi gick skilda vägar eftersom vi insåg att vi inte hade en framtid tillsammans då vi inte förstod varandra överhuvudtaget. Abort var inte ens ett alternativ eftersom jag var för långt gången. Jag ångrar inte mitt barn så klart! Men så var det iallafall.
2,5 år har gått. Sonen är en ängel i mitt liv. Han är mitt allt och den som gör livet värt att leva.
Pappan lovade guld o gröna skogar... eller åtminstone umgänge två gånger i veckan medan han var liten o sa att han skulle finnas där. Det blev inte så. Han träffade sonen hälften av gångerna. Inte ens det. Dem andra gångerna såg ut som följer: Jag fick ett sms (oftast när han redan skulle varit hos mig) o sa att han inte kunde/var för trött/ skulle jobba/ville köra mc eller annan dålig ursäkt alternativt skickade sms:et nåt dygn efter det att han skulle ha kommit.
Eller så satt jag helt sonika o väntade med bebisen. Förgäves. Han kom ibland inte på någon månad. Inte ens när gossen var sjuk o jag inte hade sovit på tre dygn kom han för han skulle umgås med polarna.
Jag gjorde allt jag kunde. Ringde efter honom. Ändrade tider. Gjorde inga egna planer utifall att han ville träffa sitt barn. Provade omvänd taktik med inget tjat men fasta umgängestider. Det funkade inte. Vi kan inte prata med varandra! All kommunikation sker via sms. Även sånt som gäller viktiga saker som man borde kunna diskutera. Jag har sagt att det inte funkar så men säger jag vitt så säger han svart o sms:en börjar hagla in för att markera att han inte lyssnar på mig.
Senaste året har han träffat sonen regelbundet (även om det innebär att jag går med på flextider o byte av dagar flera ggr/månad.) Jätte skönt tycker jag!
MEN nu vill han att vår 2,5 årige son ska sova hos honom varannan helg (och vad jag kunde förstå av dem sms han skickar eventuellt även ha honom på söndagen den helgen som skulle bli "min" men är inte säker på det)
Vi har annars sagt med råd från familjerätt o barnpsykolog att tre år är en bra gräns för varannan helgboende om allt flyter på bra. Men nu ändrar han sig. Och jag blir rädd. För jag vet inte om jag ska ge med mig eller inte. Instinkten skriker NEJ! varannan helg känns för lång tid mellan umgänget än så länge. Och sedan blir jag också (dumma jag) egoistisk när jag tänkte på alternativ nr2 vilket innebär att jag får en enda ledig dag med min son då jag kan göra något skoj med honom varannan vecka om han även har söndagen. Jag jobbar nämligen heltid o efter det ska det lagas mat o sen är det nästan läggdags för honom. Det känns fel det med. Hur ska man veta vad som är rätt för sonen?

Han vill även ha gemensam vårdnad nu men hur ska det gå när vi inte kan prata med varandra? Ska vi fatta alla beslut via sms? Det mest tragsiska är att jag inte ens känner min sons pappa ordentligt. Det är en sak när man levt ihop i flera år. Men efter ett tre månaders förhållande då vi bara träffades på helgerna blir det lite knepigare. Men kanske det är värt allt bråk som bara kommer trappas upp med gv eftersom det anses vara för barnets bästa så länge man inte bråkar inför barnet. Och det är ju svårt via sms (pyret kan inte läsa ännu tack o lov *ironi*)
Självklart ska mamman (eller boföräldern) ta hand om barnet när det är litet medan umgängesföräldern slösar bort pappadagar i parken med vänner UTAN barnet så att mamman absolut aldrig får avlastning o vila. Sedan ska han anklaga mamman för att inte ge honom fler pappadagar o tycka att hon är dum i huvudet för att hon säger att hon vill börja planera fasta umgängesdagar. KOmma med ett jätte bra förslag om att fira jul tillsammans dem första jularna på juldagen o dela på julmat osv för att sonen ska få en fin jul. För att två dagar innan julafton ångra sig efter det att jag köpt min del av julmaten för mina sista slantar o glad i hågen planera en mysig kväll. Och slänga i mitt ansikte att jag är idiot o löjlig när jag blir ledsen o känner mig urfånig i min tro att kanske det går att träffas normalt en gång om året tillsammans med vår son o faktiskt uppträda som folk.
Och slutligen, som sagt, säga att han ska vara med o bestämma ALLT även om han vägrar prata med mig.
Känns tryggt o sunt det där.
Svar på tråden: Svåra tankar utan svar
Inga svar i tråden.