Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Livskriser?

Skrivet av PPP
Tjena pappor

Har ni haft några 25-/30-/40-årskriser eller andra stora kriser i livet?

Jag går igenom en "30-årskris" just nu och det är otroligt jobbigt. Jag trodde jag var immun mot sånt här, då jag väldigt länge haft bra självförtroende och anser mig ha stor självinsikt. Men tji fick jag.

Försöker dela det med frun, men känner att jag mest åsamkar vårt förhållande skada. Och det blir jag inte lugnare av, direkt.

Hur har era kriser yttrat sig? Hur har ni kommit ur dem? (tiden läker alla sår?) Hur har de påverkat era liv senare?

Svåra frågor, jag vet. Men det var visst någon som klagade på att vi pappor delar för lite här inne... ;-)
Svar på tråden: Livskriser?

Nja...

jag hade en \"exsistentiell\" kris då jag fyllde 31, i eftertankens sjukliga blekhet förstår jag att det hade med min Aspergers. Då jag var 30 hade jag aldrig haft ett förhållande av längrevarande karaktär och då jag fyllde 31 kände jag att \"nu jävla är det kört\". Det var ingen kul tanka att leva ensam resten av livet. Nu då jag är 43 har jag 2 underbara barn, är inne på fru nr. 2 och har upptäckt att jag faktisk har en autistisk störning (via min pojkes diagnos) och att det är den som har ställt till det väldigt mycket under mitt liv. Så tiden läker många sår eller rättare: ger distans och insikt vilket kan få problem som känns stora till att i det rätta ljus bli småskit som inte är lönt att få magsår över. Jag kan skriva sida upp o sida ner men det är essensen: Man utvecklas, får distans och bättre överblick och sedan hitta man högre värden att fästa sig vid.
Skrivet av    Totte

Tja..jag..

har nog haft 2 rejäla kriser. Den första när min sköldskörtel la av. Jag var rejält sjuk men blev inte trodd av sjukvården. Det var en låååång väg tillbaka när det väl uppdagades. Andra gången var när jag råkade sätta mat i halsen, räddades till livet av en rådig man som gjorde Heinlich manöver (hur det nu stavas) efter det fick jag mig en rejäl knäck med dödsångest och en ständig påminnelse att livet kan ta slut på några få sekunder. Det var en chock att livet kunde vara så bräckligt. Återigen var det en lång väg tillbaka men det bleknar med åren. Kan skriva spaltmeter men jag ska inte plåga er med det *L* Jag tror iallfall att man ska inte vara rädd för att prata om det, jag har turen att ha en tålmodig hustru vid min sida som jag kan älta av mig på. Jag har nog också sökt kraften via mina barn, att få ha barn och fru är en ära och att \"ge efter\" hade varit ett riktigt nederlag. Hade jag inte haft mina barn som då och då \"väckte\" mig i mina kriser, som tvingade mig att spela kub, spela kort, gå på klassfester osv osv så hade jag nog kört fast ännu mera i min situation. Tack vare min familj så fick jag helt enkelt kraft att gå vidare i livet. När jag är borta en gång i tiden då vill jag att mina barn ska komma ihåg att de hade en farsa som fanns vid deras sida, inte att de hade en farsa som hade fullt upp med sina egna tankar. Men men som sagt jag kan skriva spaltmeter - ska inte trötta er mer. Är det något specifikt som du vill veta får du gärna fråga på.
Skrivet av    Smålandspappa

Inte kris

Jag har inte haft någon kris men somliga månader har jag oroat mig för något barns utveckling eller arbetslöshet. Att dela det med någon tycker jag hjälpte mig att göra det bästa av situationen. När jag var i din ålder och nygift, pratade jag i fösta hand med min fru. Tyvärr känner jag att hon ogillar när jag oroade mig för något hon upplevde som en struntsak. Liksom du känner jag att jag närmast skadade vårt förhållande med att prata om något som hon inte ville prata om. Jag pratar med en kompis och någon släkting i stället och det skulle jag rekommendera dig också. Det ger klarsyn och problem känns mindre när man pratat om dom. Jag märkte ocks att en timme tennis eller innebandy håller också kriskänslor borta resten av dagen!
Skrivet av    Martin

Tja, det kan man väl säga

Jag har väl haft några kriser. En var förstås mitt misslyckade äktenskap. En annan var när jag fick beskedet om att den andre killen _också_ skulle få diagnosen autism när jag var säker på att det inte var något fel på honom mer än litet sen språkutveckling.
Skrivet av    Christopher

Tack

Det där var ett mycket bra svar. Speciellt bitarna om vilken ära det är att få ha en så fin familj och att man inte vill bli ihågkommen som ett grubblande psykfall utan som en farsa som fanns där. Det är exakt så jag känner. Just nu är det bara så svårt att hålla tankar och tvivel ifrån sig. TACK!
Skrivet av    PPP

Också bra

Jo, jag har samma känsla. Både vad gäller förstående men frustrerad fru och vad gäller det övriga. Jag har pratat mycket med min bror. Och så var jag ute och sprang igår, det hjälpte en hel del.
Skrivet av    PPP

Både ja och nej

Jag har haft perioder där jag grubblat mycket på vad jag vill med mitt liv. Oftast har de resulterat i att jag dragit igång förändringsprojekt. Dessa projekt har sedan runnit ut i sanden, men det gör inget. Det var kicken av att planera för förändring som var det viktiga, inte förändringen i sig. SKilsmässan från dotterns mamma var givetvis en kris. Men där fick tiden ha sin gång. Dessutom var jag innerst inne glad att det var över eftersom det inte varit något bra förhållande och jag inte hade haft kraft att ta mig ur det.
Skrivet av    Pappa KP

Jo..

jag vet...man blir liksom blockerad, kan inte tänka klart. Jag visste med mig att det var bara hjärnspöken men ändå kunde jag inte komma ur tankebanorna. Vad det så här mitt liv skulle bli, 3 barn, fru, bil, älskar jag min familj och vad är isåfall älskar, vad är kärlek, tankarna bara snurrade och mitt i den röran stod jag - man är i ett tomrum. Man kan likosm inte se allt det fina som man egentligen har...mitt framför ögonen. Vad kretsar dina tankar runt??
Skrivet av    Smålandspappa

Självförtroendekris

I mitt fall handlar det om en akut självförtroendekris, antagligen triggat av ny och mer ansvarsfull situation på jobbet. Det har spridit sig till resten av mig och fått mig att ifrågasätta min duglighet som man (vad gäller kärlek, sex etc), pappa och människa överhuvudtaget. Visst - jag har rationella argument som påvisar att allt detta bara är inbillat, men precis som du säger fastnar man i någon sorts tvångsmässigt tänkande som man inte kan komma ur. Tvivlet leder till oro, oron leder misstänksamhet etc... Och den ena tanken leder till den andra och rätt vad det är får man en panikattack. Och det hela går i vågor, ena dagen tror man att man kommit över det - nästa dag är det lika illa igen. Lite skrämmande. Idag är det dock rätt bra. Tack för dina svar! Det är skönt (och nyttigt att bolla sånt här).
Skrivet av    PPP

Pappafällan

Du skriver om tvångsmässigt tänkande och panikattacker. Ett skäl till att mammor i genomsnitt lever fem år längre än vi är att de söker hjälp av varandra och hos sjukvården mer än vi! Du verkar ha det så pressande och känna dig så orolig att du nog snabbast kommer tillbaka till ditt vanliga jag genom att vända dig till vårdcentral eller psykiatriker. Antidepressiva läkemedel hjälper inom två veckor mot somliga typer av tvångstankar och panikattacker. Det anses mer macho att dränka oron i whisky, men vårdcentralen är bättre.
Skrivet av    Martin

Jo..vet också..

hur det känns och av det lärde jag mig att leva från dag till dag...precis som en slags dagsslända (de lever bara 1 dag).En dag känns det på topp nästa dag mår man skit....ibalnd kan det nästan variera från timme till timme. Kravena är många och det är inte lätt att leva upp till alla krav idag, någonstans måste vi hämta kraften ifrån men det är inte lätt när jobb och familj kräver allt mer. Idag har jag ett hyggligt ansvarsfullt jobb på mellan nivå....jag kan berätta att tre ggr har jag tackat nej till toppjobb...2 ggr till mitt nuvarande företag och senast för några veckor sen när ett utav sveriges största företag uppvaktade mig. ....en del har idiotförklarat mig efter det och en del har berömt mig*L* Jag föringar inte dina eller några andras val nu...detta är bara egna erfarenheter som jag vill dela med mig av. Kanske kan det ge dig lite uppslag och hjälp för jag känner att jag anar vilka tankar som snurrar i kåpan på dig. Angående Martins inlägg vill jag säga....här finns det inget rätt eller fel....var och en får själva välja vilken väg som känns bäst. Vilket val man än väljer så har man en jobbig väg tillbaka som kostar en hel del kraft..det måste man vara medveten om. Återigen...vill du bolla...prata på...antingen här eller så får du gärna messa privat om du så känner.
Skrivet av    Smålandspappa

Till Martin, Smålandspappa och er andra

Återigen tack för era inlägg. Allt ni skriver är helt rätt. Jag har redan sett till att få hjälp med detta, vilket hjälpte mycket redan vid första chansen att få prata med proffs på området. Även om det skedde på uppmaning av min familj, så kändes det som ett stort steg framåt att jag faktiskt gick dit - det visar om inte annat att jag kan erkänna för mig själv att jag inte klarar detta (och andra) problem själv. Man behöver hjälp ibland, oavsett situation. Min fru sade något väldigt bra när jag berättade om hur bra det gått när jag pratade med psykolog. Hon sa något i stil med \"jo, de borde väl ha sett det förr - du är ju knappast speciellt unik\". Det tror jag är viktigt att komma ihåg i det här läget, att det här är något som drabbar många - kanske alla - större eller mindre grad. Det är lätt att glömma, trots att man som jag har kollegor som sjukskriver sig för utbrändhet etc i parti och minut. Jag känner mig JUST NU mycket bättre igen. Det jag fortfarande kan oroa mig för är vilka skador min process åsamkar mina förhållanden till nära och kära. Även om jag rationellt vet att sann kärlek klarar en sån här törn går det ju inte att komma ifrån att det trots allt påverkar. Men man får väl hoppas att alla gamla ordspråk och ordstäv om att man ofta så småningom går starkare ur kriser stämmer. ;-) Till andra här som eventuellt kommer att råka ut för den här typen av kriser: sök hjälp (via vc etc). Det finns bra hjälp att få, dra inte på såna här övermänskligt tunga säckar längre än nödvändigt.
Skrivet av    PPP

jag

har inte haft några ålderskriser men när vår dotter föddes med svårrt hjärtfel hamnde jag i en svår kris... Jag kunde inte luta mig mot min fru för hon hade ju samma kris. Min ventil var att prata med en familj som hade en son med samma problem. Det blev många och långa samtal. Det jag har lärt mig är att fånga dagen och inte bry om små irrritationmoment.
Skrivet av    HåkanH

Måttligt imponerad

När jag fick diagnosen autism (dessutom med utvecklingsstörning, något man senare har insett att han inte har) på min lille kille och var totalt chockad över det säger _psykologen_: \"Men du får ju se det från den ljusa sidan\" (sic!) Jag är inte imponerad...
Skrivet av    Christopher

Trist

Jag kan tänka mig att det varierar. Man hör ju mycket dåligt om primärvärden, men i mitt fall blev jag positivt överraskad.
Skrivet av    PPP

Skämtar du med mig?...

OM jag har gått igenom en 30-årskris?!?... Jajamensan - och det med besked! :( För mig var 25-årskrisen rätt odramatisk, men någonstans där kände jag ”oj, vi har varit tillsammans 5 år, nu är man vuxen på riktigt och snart är det dags att skaffa barn”. 30-årskrisen var ”oj, nu har vi ett barn och ett till på väg och vi har det jäkligt dåligt tillsammans och ska det vara såhär resten av livet?!?\". Resultatet? Separerade, träffade ny kvinna, sålde huset, sålde bilen, sålde företaget, fick en miljon och blev av med den, fick barn även med den nya femtio mil bort från mina första barn - allt inom loppet av tolv månader. Om du vill ha ett råd från en gammal man så är det att inte ha för bråttom in i något nytt. Är det trassligt så försök reda ut det och lyckas du inte reda ut det så försök få hjälp och lyckas det ändå inte så avsluta det innan du hinner bli mottaglig för någon charmig galning på krogen! Jag tror du kan ana dig till att det har påverkat mitt liv i 9 år och att det sannolikt gör det i minst 9 till.
Skrivet av    Pappa F.