Fråga till alla.

Fråga till alla.
Skrivet av	Gabrielle med Victoria
Hej alla goa mammor. Hoppas ni har det så bar ni kan. Själv är det rätt uselt. Åkte på en hemsk kikhosta, trots vaccination, och den har slitit hårt. Är numera sjukskriven för min utbrändhet, vilket inte gör någon egentlig skillnad i praktiken. Men det är skönt att ha blivit tagen på allvar och inte avfärdad med "alla småbarnsmammor är trötta". Är bara helt fascinerad av min nedåtgående spiral. TRodde i somras att det inte kunde bli mycket sämre.. Min fråga till er alla är: Tror ni inte att det är bättre att vänta ut barnets eget intresse för mat? Istället för att vara den som gått in i "kamp" gång på gång. Istället för att vara den som dukar fram, erbjuder, blir ratad och även om man inte försöker visa det för barnet blir besviken över frånvaron av framgång. Tror ni att det kan vara så att genom att ha trugat och trugat så har man istället för att ha mattränat ännu mera drivit barnet mot matvägrande. Att erbjuda/mata barnet innan det är redo bara befäster problemet men till det också skapar en låsning mellan barnet och föräldern? Funderar runt detta utifrån att ha fått informationen att ca 50% av barnen gör matframsteg vid dagisstart. (Vad händer? Jo de har blivit större och mognare, hamnar i en helt ny matningssituation med människor som aldrig pockat på dem att äta, aldrig blir besvikna över att de inte gör det och ger barnet en frihet att experimentera med maten i grupp. För på dagis är inte knappbarnet huvudpersonen vid matbordet utan en bland de andra ungarna.) Har också fått höra via en studie man gjort/gör vid nutritionsteamet på sachsska att när det gäller de barn som har fysiska förutsättningar för att kunna äta så finns det inga knappbarn som är äldre än 8 år. Vissa kommer igång snabbare än andra men hur som helst så har det bland deras patienter aldrig gått längre än till 8 år. Jag undrar om det handlar om graden av låsning. Hur gammalt är barnet innan det "förlåter" sin matande omgivning och kommer över sin rädsla för att äta. För nog finns det mycket rädsla, iaf hos min dotter. även om det snarare tar sig aggressiva uttryck. Hon kastar bort maten redan när hon ser den. Slänger bestick, biter ihop och vänder bort huvudet och är allmänt tjurig. Ända tills hon har stoppat in något i munnen. Något som hon inte lyckas spotta ut. Då ser vi panik i hennes ögon och hur kräkreflexen drar igång. Det här ser vi också då hon tror att hon har något i munnen på väg ner. Ungen blir rädd. Långrandigt och subjektivt. Men jag är verkligen intresserad av hur ni resonerar runt detta. Och intresserad av era barns reaktioner i olika matsituationer. Ni som har äldre barn t.ex. Pratar ni MED era barn om maten och det som är svårt? Vad säger ni och vad säger barnen? Många många kramar till alla här!
Svar på tråden: Fråga till alla.

vet inte
Kan berätta hur vi har gjort. Fram till feb i år mattränade vi med diverse yoghurtar och liknande. Vi skulle göra en sväljröntgen och det var viktigt att Alexander fick i sig lite på undersökningen. När den sedan var gjord la vi ned matträningen och sa att bara vi erbjuder något annat än vällingen nästan varje dag så fick det vara bra. Dvs vi skulle erbjuda vatten, mineralvatten, läsk, soppa , sås, popcorn, ostbågar, banan, äpple etc men han behövde inte smaka om han inte ville. I påskas ungefär började han bli intresserad och öppnar numera självmant munnen ibland. Han stoppar in brödbitar och liknande men kan inte hantera bitarna så vi får vara med och fiska ut dem ur munnen på honom när han biter av bitar. Han blir dock bättre på att själv spotta ut dem. Det har inte gått så värst mycket framåt sedan han började dagis förutom på torsdagar för då har de soppa som han tydligen med intresse smakar av (teskedar). Vi har börjat laga mer soppa hemma nu. Sammanfattningsvis tror jag inte på att tvinga dem men det är viktigt att uppehålla lite aktivitet runt munnen. Om det inte är mat eller vätska så kan logopeden hjälpa till med tex munmassage tills man börjar erbjuda mat igen. Lycka till kram
Skrivet av Helene_med_Alexander
Så gjorde vi
Jag har nog inte något generellt svar att ge, men vi slutade truga och försöka bjuda på mat under en ganska lång period för det var ingen ide. Sen, helt plötsligt, när vi försökte igen så åt Sol. Inga problem, bara gapade och svalde. Nu har hon ätit alla sina mål dagtid i nästan 1½ år, men hon klarar fortfarande inte bitar i maten. Då sätter hon i halsen och kräks. Att det inte skulle finnas knappbarn över 8 år som har fysiska förutsättningar att äta är nog inte helt sant. Det beror också på vad man menar med fysiska förutsättningar. Även om Sol äter allt hon behöver så kommer hon att få leva med sin knapp så långt upp i ålder som vi kan förutse, för där finns medicinska behov också. Men som sagt, det beror på vad man menar med fysiska förutsättningar.
Skrivet av Elenor med Sol

Alltså man menar..
de barn som har samtliga förutsättningar som krävs för att kunna vara självförsörjande via normalt ätande. Vissa kan ha knapp, ex CF-barn hela livet för att kunna ta medicin den vägen, även om de äter mat via munnen. Således, inga knappar kvar över 8 år på de barn som inte har medicinska behov att ha dem.
Skrivet av Gabrielle med Victoria
Hej Gabrielle!
Ded var hemskt tråkigt att höra om din situation! Jag tycker absolut att du i detta läget MÅSTE sluta truga, både för hennes skull och för din egen. Jag hade ett möte med Fridas logoped för nån månad sedan där jag försökte förklara precis det du skriver att det är helt poänglöst att truga, att erbjuda varje måltid och få \"nobben\", att det bara gör situationen laddad och deprimerande. Och logopeden säger ja, jag förstår, (NÄÄÄ för det gör du INTE! tänkte jag!) men ni måste fortsätta ge henne varje dag ändå! Vilket jag uppfattar som att hon säger att jag har hört dig men inte förstått ett ord. Vi slutade i somras, ber dem på dagis att prova nån sked varje dag men inte truga. Och nu plötsligt har det släppt LITE igen, igår åt hon faktiskt nästan en halv burk aprikospuré. glad Och pressen på mig och maken har släppt också, nu kan vi istället glädjas åt om hon vill äta någon sked istället för att bli arga och ledsna när hon inte vill. Så skit i (på ren svenska) vad de säger, du känner ditt barn bäst! Strunta i att ge henne i nån vecka iaf, eller några dagar. Sen ger du en enstaka sked, sen struntar du i det igen i några dagar. Se om pressen kanske släpper. Apropå ålder på knappbarn så tror jag säkert att de har rätt. Jag vet visserligen en pojke som var 9 när de tog bort knappen men då hade de inte använt den mer än till mediciner se sista åren. kram och krya på dig gumman!!!! Ann
Skrivet av Ann m Frida -02 och Fanny -99
Jag tror som du
Precis det du skriver om har jag själv funderat över. Vi har efterhand lugnat oss lite med \"ätträningen\". Rebecca vill absolut inte bli matad, men om vi lämnar henne ifred med små smakbitar eller puré/sås etc på en liten sked så stoppar hon ofta själv in i munnen. Då sitter hon ju också som en av oss andra, utan speciell fokus och uppmärksamhet. Det märks stor skillnad nu på hennes nyfikenhet och intresse för mat. Hon härmar oss andra som äter och smakar gärna om hon får styra själv. Till och med har hon börjat svälja ner lite. Bitar som klibbar fast i munnen hanterar hon inte så bra, men enligt dagispersonalen svalde hon små pizzabitar i fredags! För det mesta spottar hon snabbt ut de tuggor hon tar av bröd, pommes frites, ostbågar etc, men hon smakar gärna om igen. Nu klarar hon bättre av om hon inte får ut bitarna direkt, men det händer ibland att hon kräks av det också. Först nu de senaste veckorna har Rebecca börjat visa tydliga tecken på hunger. Kruxet är att hon inte kopplar mättnaden till ätandet, utan pekar på flaskorna och pumpen när hon är hungrig. Samtidigt är det nu hon har gjort så stora framsteg i ätandet. (från inget intresse alls) Jag tror att det måste mogna fram. Dels en nyfikenhet på mat och dels ett normaltillstånd utan dagliga kräkningar. Hur kul är det att äta om maten triggar kräkreflexen, egentligen? För Rebeccas del har nog kräkfriheten varit nyckeln. Olika saker bidrog till att hon kom ur vanan att kräkas de flesta målen (distrahering (TV), började gå, mindre dygnsmängd mat, mindre trugande/matande, ändrade rutiner (pappan föräldraledig) m m). När hon inte kräktes smakade maten bättre och hon vågade prova mer. Nu gillar hon smakrik mat bäst (t ex aioli, remouladsås, gulaschsoppa, ostbågar) För att hålla igång munmotoriken och peristaltiken har hon använt nappen ganska mycket. Hon gillar också att dricka vatten ur pipmugg med mjuk pip (NUK\'s är toppen!). Då tränar hon också på att svälja. Detta blev långt om mina egna erfarenheter... Summa sumarum blir mitt råd att ta det lugnt med trugandet. Prova med drycker i muggar hon kan hantera själv och låt henne prova att äta själv när hon sitter med vid bordet (oavsett om hon får ett sondmål då eller inte) Försök att avdramatisera det hela! Hoppas att det lossnar lite snart! Lycka till! Kram Tina med Rebecca
Skrivet av Tina med Rebecca

Hej Gabrielle!
Vad synd att det är så jättejobbigt för dig nu, hoppas att det snabbt ska bli bättre! Har ni nån möjlighet att få barnvakt så att du kan komma ifrån lite då och då? Våra föräldrar är verkligen toppen på att ställa upp som barnvakt och när jag tänker efter så var det med morfar som Alvin gjorde sitt första framsteg med med maten -Alvin sög på en clementinklyfta. Han har även lärt Alvin att tugga tuggummi (jättebra, smakar mycket och man ska inte svälja). Jag tror att Alvin är rädd för att svälja, det är bara vatten han får ner. Jag svarar ja på dina frågor. Jag tror att man måste vänta ut barnet. Vi slutade truga för länge sen, det var lönlöst. Vi frågar honom om han är hungrig och vill ha mat. Han svarar oftast och klättrar upp i matstolen själv ibland och pekar på knappen. Vi ställer fram en tallrik med lite mat och en sked ibland så får han göra vad han vill med det. Han sitter med vid matbordet och får sin sondmat och då säger han att han vill ha tex gurka, skinka och då sticker vi till honom en bit som han får göra vad han vill med. Han tuggar oftast och spottar ut. Vi vågar knappt titta på honom när han håller på -rädda för att störa honom så han slutar. Vi gör liksom ingen grej av det även om han gör framsteg. Alvin började på dagis för en månad sedan och personalen är väldigt engagerad och erbjuder både puréad och vanlig mat, då har Alvin oftast valt bitarna. Gott för det känns som om vi kan ta det lite lugnare hemma med matträning. För visst bryr man sig och tycker det är jobbigt. Men jag antar att vi får leva med att det är Alvin som bestämmer takten på både framsteg och bakslag... Många kramar och lycka till!
Skrivet av Nillan med Alvin
Håll ut och glöm inte dig själv!
Vår logoped har varit både hård och ärlig när hon träffat mig och Fabian. Vissa saker säger hon att jag måste prova, vi provar lite försiktigt med honom men utan att truga. Det räcker att han inte tycker om att bli matad av skeden av oss, vill inte översätta den \"rädsla\"/avighet mot annat också. Jag tänker som så att allt som kommer i munnen är bra, vi har nappar med is i, tandborstar, mjuka skedar, hårda skedar - allt du kan tänka dig och lite mat i närheten när han äter och så tar vi fram det han verkar vara intresserad av. Nu i helgen blev han nyfiken på krämen i vaniljkex, så han tog det från mitt finger in i sin mun och bara smaskade. Det räcker för mig. Mer än så behöver han inte prova. Men när vi äter tillsammans får han alltid en tallrik (sugpropp under) med samma mat som vi, i stora bitar. Han är en sådan som vill ha rejäl retning i munnen, det blir lättare att spotta ut det då. små smulor är svåra att kontrollera och då låter han hellre bli att ta in dem. Som sagt glöm inte bort dig själv, jag har börjat gå hos en naturläkare som har hittat att jag har varit tilltryckt i huvudet så min hypofys inte har kunnat jobba som den ska. Så bra jag har mått sedan hon behandlat mig alltså. Jag har blivit piggare, gladare och nöjdare. Har även fått lättare att ta mig an Fabian och orka med honom. Inte för att han är speciellt krävande, men det är stressande att ha det så här. Man behöver nog hitta orken och kraften i sig själv. Dessutom får jag behandling för att se om jag kanske någon gång i framtiden skulle våga skaffa fler barn. Efter två missfall i v 17 och Fabian som kom i v 24 så har vi blivit avrådda från att försöka fler gånger... Adoption står högt i kurs också, men de bedömer F så pass krävande att vi kanske inte blir godkända så länge han inte äter... Lycka till, lägg ner trugandet och gör det som känns rätt för er! Man kan nicka och säga jaja till logopeden, man behöver inte göra precis som de säger... hrm...
Skrivet av Sanna m Fabian
Ta det i din och Victorias takt
Många funderingar verkar vi ha gemensamt alla vi som skriver här. Olika anledningar till att barnen vägrar ha mat i munnen har vi också men våra situationer är ju lika. Vi ger bara mat om hon vill prova litelite. Hon får själv sticka ut tungan och slicka på skeden, är det Ok kan hon nu få i sig upp till max 2matskedar, och det är inte ofta, men mycket är tack vare hennes assistent som varje dag prövar att lirka lite vid ett par tillfällen. Det hjälper oss jättemycket att slippa trugningen och slippa \"vill-inte-ha\" minen, utan istället få höra att idag har hon ätit si och så många teskedar av det ena eller andra. Själva mattränar vi henne nästan inte alls utan har slappnat av i situationen nöjda med att hon får vad hon ska av \"måsteträning\" både vad gäller mat, motorik hörapparater, ståträning, sitträning och allt vad det nu kan vara, så kan vi vara föräldrar och gosa pyssla och ha det mysigt, det hjälper jättemycket. Det gäller att hålla ut, lyssna på sin intuition och sitt barn.
Skrivet av cajza

Fråga till alla.

vet inte

Så gjorde vi

Alltså man menar..

Hej Gabrielle!

Jag tror som du

Hej Gabrielle!

Håll ut och glöm inte dig själv!

Ta det i din och Victorias takt

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information