Det här med pseudotvillingar...

Det här med pseudotvillingar...
Skrivet av	Ally med Kajsa, Viktor & Titus
Har senaste tiden läst så nedrans nedslående artiklar om vad man kallar pseudotvillingar, dvs syskon med upp till 18 månader emellan. Vi går i funderingar kring syskon till vår lille kille som nu är tre månader, och vi är lite inne på att försöka få dem så tätt att jag inte går tillbaka till jobbet emellan. (Om vi har den enorma turen att få ett barn till!) Nu läser jag det ena före och det andra efter om hur överrepresenterade dessa tätisar är hos psykologer och kuratorer, och jag vill ju inte lyssna på det!! Vi velar hit och dit och skulle så gärna vilja höra lite glada tillrop från er supermammor som fått era älsklingar tätt :) Ni som har större tätisar - hur har det fungerat? Blir det tuff konkurrens mellan dem när de kommer upp i skolåldern? Har det dykt upp problem när barnen blivit lite större som ni önskat att ni vetat innan? Ojoj, tusen funderingar... Kramar till alla :)
Svar på tråden: Det här med pseudotvillingar...

Jag har ju stora barn
Har ju 2 tjejer med 15 månader mellan som nu har hamnat i tonåren. Först vill jag säga att konkurrens är det mellan alla sykon, även mellan de som har 10 år mellan. Konkurrens och tävlan mellan syskon ser inte jag som något jobbigt hinder, snarare tvärtom så ger det ju möjligheter att utvecklas som individ och mellan syskonen. (Kanske ska tillägga att jag inte är konflikträdd själv på något sätt.) Att ha pseudotvillingar är ju mer att man ska tänka på att de inte enbart har de vanliga syskonrollerna. Lillasyskonet kan mycket väl vara storasyskon ibland och tvärtom. Där gör ju många en del misstag med att gärna göra det äldre syskonet större än vad det egentligen är. Mellan täta syskon under 18 månader, så finns det också många likheter för både syskonen och föräldrarna med tvillingar och deras föräldrar. Minns att jag fick många aha-upplevelser när tjejerna var yngre och man pratade med föräldrar som hade tvillingar. Jag kände mer samhörighet med tvillingföräldrar än med föräldrar som hade 2-3 år mellan sina barn. Det gör rätt så stor skillnad för varje månad som skiljer syskonen just när de är små. När de sedan växer upp så minskar ju den skillnaden rätt så markant. Jag har ju rätt många andra syskonpar att jämföra med, där t ex mina tjejer har haft syskonkompisar som de gått i samma respektive klassa med, men som haft 25 månader mellan istället. Där har det ju varit mer \"vanliga\" syskonrelationer med en äldre och en yngre. Vet inte om jag säger något intressant, men fråga gärna om det är något du undrar över. Kanske kan jag svara utifrån egen erfarenhet, eller från erfarenheter och upplevelser av andra syskonpar jag har fått förmånen att följa under uppväxttiden. Hoppas några av mina ord var lite till nytta. Kan också lägga till att vi var ju hemma med båda tjejerna samtidigt tills de skolades in samtidigt, och då hade de ju varandra och vi hade aldrig problem med dagis någonsin vid lämningar och hämtningar. (Det är alltid lättare att lämna två och hämta två. )
Skrivet av Lena_O
Tack snälla!
Tack för ditt svar! När det gäller det här med konkurrens barnen emellan så tänker jag lite på om det mindre syskonet \"växer om\" det större, tex om lillebror lär sig läsa före storebror, lär sig cykla före storebror osv. Att det blir extra tungt för det större syskonet om det yngre springer iväg i utveckling. Förstår du hur jag menar? Det du skriver om dagis köper jag rakt av som ett stort argument att skaffa tätt, att de har tryggheten i varandra när de ska in på dagis. Svårigheterna inbillar jag mig kommer längre upp i åldern, när de börjar skolan ungefär. Du har en otroligt viktig poäng i det du skriver om att man lätt tar det större syskonet för större än det är. Ett 15 månadersbarn är ju verkligen inte stort.. :) Har du någon gång tänkt att ni skulle ha väntat med syskon? Inte då för att det är jobbigt med två små barn, utan för barnens egen skull? Tack igen, och kram från mig.
Skrivet av Ally med Kajsa, Viktor & Titus

Ja det händer ju hela tiden
att den yngre tjejen här är duktigare än den äldre, samtidigt som det även är tvärtom. Just mina tjejer är så pass olika, de är duktiga på olika saker och känner ingen avundsjuka eller att de är utkonkurrerade. Tvärtom är de glada för den andres framgångar. Om jag tänkt tanken att vänta med syskon... hehe.. Jag tänkte inte ha barn alls, så ingen av tjejerna var planerade. De kom som små härliga gåvor som jag absolut inte velat ha ogjort. Jag hade kunnat tänkt mig ännu tätare och även tvillingar faktiskt. Det mest jobbiga är nog i småbarnsåren, när det ändå är kämpigt med småbarn. Men man kommer snabbt in i att det blir enklare och enklare. De har ju hela tiden så mycket gemensamt, och de delar verkligen på allt, både kompisar och leksaker och numera kläder. (Jag köper t ex juklappar till dem ihop, speciellt när det har varit lite dyrare leksaker som stora legolådor t ex.) Men just för tjejernas skull så var det positivt med tätt. Och när den äldre började i 4:e klass så började hon i en skola i en annan kommun (en friskola hon själv ville börja i) och det har inte särat på dem ett dugg, tvärtom snarare. När de kommer hem från skolan så hör man: \"mamma, har syrran kommit hem?\" och det är varje dag och från båda två! :D Just nu sitter de tillsammans på samma stol framför datorn och spelar ett spel ihop. Har suttit tillsammans i flera timmar redan. (Förrutom att de har fått sortera skor i hallen och plocka smutstvätt...)
Skrivet av Lena_O
Kanonbra!!!
Med tättisar! Mina killar är ju inte direkt \"stora\" ännu. De är båda födda i mars och fyllde nu i år 8 respektive 9 år. Jag kan inte säga en enda nackdel. Dom är otroligt olika varandra både till sätt och annars. Det enda lika dom har är att de båda är jättetidiga med skolgrejer. Storebror är tävlingskille och lillebror är filosofen. De har egna kompisar och samma kompisar. Jag kan faktiskt inte säga en enda nackdel! Jag har även en stor kille och det var betydligt tuffare att ha en ensam liten. När det gäller att tättisar skulle ha mer problem i uppväxten så gäller i allafall inte den statistiken på den tonårsakut jag jobbar extra på. Jag har faktiskt inte träffat på en enda tonåring med ett syskon nära.
Skrivet av bettis
Åh vad glad jag blir!
Och peppad! Känns mindre skrämmande att satsa på en tätis efter att ha läst dina svar. Tack snälla :) Kramis!
Skrivet av Ally med Kajsa, Viktor & Titus

*Jublar*
Blir så glad av ditt svar! Tar till mig alla ord och funderar vidare med maken på kommande bäbisplaneringar... :) Tack snälla för ditt svar! Kramar från mig.
Skrivet av Ally med Kajsa, Viktor & Titus
Va kul!
Vad glad jag blir av att jag gjorde dig glad! Kram!
Skrivet av Lena_O
Har inte
haft några problem mellan våra äldsta..det är 11 månader emellan.Många tror att de är \"äkta\" tvillingar,men jag tror inte att vi har fler konflikter mellan dem än de flesta andra har mellan syskon.För det mesta håller de ihop,håller varandra sysselsatta,bråkar ibland. Det är klart att det förekommer konflikter,men jag är glad att vi inte föll för frestelsen att låta dem börja i skolan samtidigt utan att de får gå i olika klasser.De är nu 6 o 7 år gamla.Att tättisar skulle vara överrepresenterade hos psykologer tror jag är nonsens,det finns de som påstår att ensambarn är det också.Allt går att \"bevisa\" med statistik om man vill...
Skrivet av Cecilia m fem+bf 16 april

Håller med dig
Statistik går att trolla med. De barn/ungdomar/vuxna som behöver psykologhjälp har det gemensamt att de har något slags själsligt problem. Men sedan kan bakrunderna till dessa problem vara vitt skilda. Mina systrar har knappt 13 månader emellan och de har varit osams ibland och är vitt skilda människor. Ena systerns barn har 13-14 månader emellan sig och är i tonåren nu,de ses knappt eftersom kompisarna är prio ett. Mina egna har 14 månader emellan(6 o 7 år) och de kan leka jättebra med varandra,men har sina egna kompisnät. Tror inte att man missar något iom att man är tättis,det beror i sådana fall på hur omgivningen behandlar en,precis som med ensambarn eller \"vanliga\" syskon.
Skrivet av -Dellen-
Hmmm...
Blir lite trött på alla dessa \"teorier\" måste jag säga. Det värsta med dem är väl att de i olyckliga fall blir som självuppfyllande profetior, dvs förväntar man sig att barnen ska få problem, så får de det. Mina barn är inte stora än, och än så länge ser jag bara att de har glädje av varandra. Cesar är fin mot sin syster och syrran skrattar gott åt sin bror så fort han visar sig. Det är väl först i tonåren som det visar sig om det blir problem kan jag tänka. Jag tror att man med tätisar måste vara extra noga med att framhäva varje barns unika egenskaper, alltså samma som gäller även för \"vanliga\" syskon, fast mer och intensivare liksom. Jag är själv ensambarn och kanske att det för mig blir särskilt betydelsefullt att göra saker på egen hand med vardera barnet för att de ska känna sig uppmärksammade, speciella och bli bekräftade som EGNA individer och inte bara som en och samma. I mitt arbete med ungdomar som har det svårt på t.ex. behandlingshem och en psykiatrisk avdelning så har jag träffat på en del tvillingpar som haft problem med att få en egen identiet och på olika, mindre konstruktiva, sätt försökt bryta sig loss. Så jag antar att det kan vara det som blir \"fel\" även för täta syskon. Men är man medveten om detta och försöker få egentid med barnen var för sig så tror jag man har mycket att vinna...
Skrivet av Eleonor m Cesar 040107 & Bianca 050504
Statistik i all ära
Jag lyssnar hellre på \"vanliga\" mammor och deras/era erfarenheter än alla dessa förstå-sig-påare. På något sätt får jag känslan av att det är omöjligt att göra rätt om man ska följa alla pedgoger och experter. Det som händer i verkliga livet är det jag vill basera besluten på, och era svar hjälper massor!!! Tusen tack! Kramar från mig.
Skrivet av Ally med Kajsa, Viktor & Titus

Kloka ord
Tack för ditt svar. Det du skriver är något jag ska lägga på minnet, och dessutom direkt fundera över när det gäller mina två större barn, de som är 10 och 7. Att varje barn måste bli sedd för den han/hon är, få bekräftelse och känna sig duktig - det låter så självklart men många gånger missar man nog det i ärlighetens namn.. Man ser alla barnen som just \"barnen\" och missar individerna. Jag kan också direkt inse att risken att man gör den missen är större när det är väldigt tätt mellan barnen. Att man kör ihop dem som ett litet barnkollektiv istället för att göra sig omaket att låta dem vara två helt egna personligheter. Igen - tusen tack för ditt svar. Det gav mig svar och nya tankar kring mycket viktiga funderingar. Kramar till dig.
Skrivet av Ally med Kajsa, Viktor & Titus

Det här med pseudotvillingar...

Jag har ju stora barn

Tack snälla!

Ja det händer ju hela tiden

Kanonbra!!!

Åh vad glad jag blir!

Jublar

Va kul!

Har inte

Håller med dig

Hmmm...

Statistik i all ära

Kloka ord

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information