5åring - ljuvlig och hemsk! LÅNGT

5åring - ljuvlig och hemsk! LÅNGT
Skrivet av	Undrande, ledsen mamma
Jag skriver bara för att höra hur ni andra har det med era femåriga juveler... Själv har jag en kille på snart 5 som ofta ofta är klok, snäll, glad och väldigt duktig på att prata och resonera om saker. * Ibland händer det dock att jag inte vet vad jag ska ta mig till... Det känns som att ungen blir arg så fort han inte får sin vilja igenom (han vill bygga koja av soffkuddarna 5 minuter innan vi ska gå, jag säger nej... han springer in på sitt rum, slänger igen dörren och skriker: "Jag HATAR dig, du är inte min mamma längrem du får inte bestämma över mig mer, du ska DÖ!!!"). * Eller så skiter han blankt i vad man säger åt honom... Han klafsar med maten, blåser bubblor i mjölken, äter ris med händerna - jag säger åt honom, han skrattar, jag säger åt honom igen, han skrattar igen, jag blir förbannad och dunkar näven i bordet, han skrattar fortfarande... jag kör bort honom från bordet, varpå han exploderar och kör samma harang som exemplet ovan (dvs "du är inte min mamma längre" osv...). * En annan klassiker är att han skrattar om han lyckas reta upp sin lillasyster. Petar, nyps, ger tjuvnyp, skräms, slåss, varpå den lilla (3 år) skriker högljutt, varpå storebror skrattar. Det enda som hjälper i dessa stunder är att dela på barnen, dvs att försöka få dem att uppehålla sig i och leka i två olika rum. * Ofta inträffar dessa skitdagar (ursäkta uttrycket) när vi varit inne för mycket, dvs jag tolkar det som överskottsenergi. Men igår var vi ute stora delar av dan, men det kändes som att ungen var minerad... Så fort vi hade närkontakt (dvs han inte klättrade i träd, cyklade, snickrade eller styrde med nåt på egen hand) så var det nåt av ovanstående 3 beteenden som kom upp... Till slut, vid nattningen, när han skrämt lillasyster om och om igen, spottat i kvällsgröten och bara skrattat åt mina tillsägelser så fullkomligt brast det. jag började storlipa, nåt jag aldrig gjort inför barnen innan. Lilltjejen kom och kramade, klappade och tröstade, men sonen bara skrattade. Då skrek jag: "Hur fan kan du sitta och skratta när du ser att en annan människa gråter?". Sen gick jag ut ur deras rum för att lugna ner mig, lilltjejn följer med och vi läser en saga. När jag går in i sonens rum igen ligger han obekymrat och läser. Precis som om inget hänt. Jag VET att jag gjorde fel som svor och gapande lämnade rumet, det behöver ingen tala om för mig. och det är inte så att jag under normala omständigheter har svårt att kontrollera min ilska eller mitt språk. Men vad säger ni om min sons beteende? Jag blir liksom orolig - det är som om han vid dessa tillfällen (som kommer nån gång varje vecka) saknar all empati, som om alla tillsägelser bara rinner av honom... För det mesta är han hur go som helst, jag vet bara inte varför det blir så här ibland.
Svar på tråden: 5åring - ljuvlig och hemsk! LÅNGT

Kännner igen en del
Hej! Min kille är 5,5 år och jag känner igen det där med att skratta åt tillsägelser. Jag blir så rasande då! Senast igår blev vi jätteovänner och jag svor åt honom. Sen fick jag sååå dåligt samvete. Det är som om de vet att de gör fel men inte kan styra sina handlingar riktigt. När min son är på det där viset ger han sig inte förrän vi är ovänner, som om han måste kolla om det händer även denna gång. När jag frågar varför han inte kan ge sig innan och om han tycker att det är kul när vi är ovänner säger han att han inte vet varför han inte kan ge sig och att det inte är kul att vara ovänner. Han gråter alltid och skäms när han drivit mig till vansinnets rand. SUCK! Enda trösten är väl att det värsta går över...
Skrivet av Maria
Har inga råd, bara tröst
& ett intygande att vi har det EXAKT likadant...och det är ett rent under att man kommer överleva detta...för det gör man säger dom...
Skrivet av Annette

precis samma här
Det är jättejobbigt och man tror man ska bli tokig, men tänk då att detta är en period i era liv som faktiskt går över. Och jag tycker INTE du gjorde fel som gapade och grät inför barnen.Ibland får man nog. De måste se att du är en vanlig människa med känslor och tårar du med. Massa kramar
Skrivet av A+A
vad skönt att vi inte är ensamma....
jag har en som är precis som din pojk...ärlgt talat vet jag inte vad jag ska ta mig till...jag är rädd att min son kommer växa upp o bli en mördare eller annat hemskt, han visar med brist på just empati, skrattar när man är arg eller som nu för tiden: gör han något vi inte vill, säger han bara -ja jag är dumi huvudet, bättre jag går ut i skogen och bara dööör. jag försvinner. jag tar en kniiiiv och dödar mej. (vi har ALDRIG talat så kan tilläggas) sen kan han sitta och förstöra någon sak för oss, och när den är trasig o vi blir arga, då hämtar han bara en av sina egna favoritsaker o säger, släng den, jag är inte väärd den. bara ta sönder den. ja jag är sååå dum. alltså ger sig själv straff innan vi gjort det... det är såå svårt just nu hemma,men vet att det kanske blir bättre även om ljusningen är långt borta. här blir det inte bättre av att han har en storebror som är lugnet själv, gör som man säger trotsar aldrig väluppfostrad tänker på andra...men denna med exakt samma gener o uppfostran är som en rasande furie..idag tex skulle vi egentligen gått till kyrkans öppna förskola,men han har skrikit o gapat INATT av okänd anledning, han var helt enkelt bara suur, så nu vägrar jag gå nånstans med honom....
Skrivet av gladmymlan m tre
Men Åh
Så var min femåring i somras. Hon klarade inte av ett nej eller en tillsägelse och överdramatiserade allting. Hon sa att jag skulle hamna i fängelse eller dö eller också kunde hon lika gärna dö. Hu det var jobbigt emellanåt men däremellan var hon världens gaste och duktigaste tjej. En gång när hon varit mycket jobbig och sagt att jag skulle hamna i fängelse och att hon inte ville ha någon mamma mer så svarade jag -slip då, men då tänker inte jag hjälpa dig med någonting heller. I rena ilskan städade hon och dammsög sitt rum, bäddade sängen, fixade mellanmål åt sig och lillsyrran och plockade undan allt efter sig, Försökte tvätta och klä på syrran (som dock sprang ifrån henne hela tiden)mm Sen kom hon i mitt rum och storgrät och sa att -Jag kan ju inte laga riktig mat själv det är ju för varmt och vasst (och att lillsyrran borde låsas in någonstans när hon bara springer iväg.) Vi blev sams och jag sa att hon varit jätteduktig och att hennes rum var så fint. Det är inte helt lätt att vara mamma om man kan så mycket när man bara är fem år tänk vad mycket man kan när man är 30 då. Vi hjälptes åt alla tre att fixa pannkakor. Par dagar senare fick hon steka köttbullar alldeles själv. Hon frågade mig om fick veckopeng, men då måste jag bädda sängne varje dag. Det fick hon. Jag tror att detta har bidragit till att öka hennes självförtroende och hon klarar av ett nej bättre nu.
Skrivet av milla

OOOOjjjj
Precis som om jag skrivit det själv...har en tjej, 5 år i nov, en kille på 2,5 och beskrivningen av din son lät precis som jag har det också. Jag har allvarligt funderat på vad jag har gjort för fel, om det är nåt fel med henne e.t.c. Skrev precis ett mail till en av svararna för idag på dagisfotograferingen så vad jag nära att bryta ihop och börja gråta jag också... hon fånade sig hela tiden, redan på gruppkortet, då inte jag var på dagis än, och sen gjorde hon inte som fotografen sa, en nästan. Lillkillen gjorde det hyfsat iaf, och sen fick vi till en sekund då hon stod still bredvid honom och på samma punkt så fotografen tog kort, men så klart samtidigt gör ju tjejen en ful min... Vad gör jag för feeeeel?? vill jag bara skrika! Ska nu lägga denna snackgrupp bland favoriterna för alla tips är välkomna! sänder styrkekramar till dig, och jag tror att det är bra att man som förälder bryter ihop inför barnen ibland så de fattar hur mycket deras beteende faktiskt sårar.
Skrivet av Chris m T-00 o T-03

5åring - ljuvlig och hemsk! LÅNGT

Kännner igen en del

Har inga råd, bara tröst

precis samma här

vad skönt att vi inte är ensamma....

Men Åh

OOOOjjjj

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information