Förresten

Förresten
Skrivet av	Hannah
hur viktigt är könet egentligen för er som föräldrar. Alltså hur mycket tänker ni på vilket kön barnet har? Och hur har det betydelse för er i er familj?
Svar på tråden: Förresten

jättemycket
tänker jag på det. Kanske framförallt för att båda mina barn är \"tvärtom\" mot den generaliserade bilden av sin könsroll. Dottern: gillar att bestämma, tuff, logisk, matematisk, sätter sig själv i centrum, självständig Sonen: känslig, lite konstnärlig, hemmakatt, beroende av andra och deras gillande, påhittig Och jag ser hur olika bemötande de får, hur folk hela tiden försöker pressa dem i motsatt riktning. En riktigt trist konsekvens av det är att sonen nu dragit på sig en ruskigt oäkta \"tuffing\"-mask på dagis och blivit en riktig värsting. I början försöket han få kramar och sitta i knäet- mys och gick omkring och var ledsen - men blev nog lite lämnad i sticket.
Skrivet av seven
Har bara ett barn,
än så länge. Så jag behöver inte tänka på det alls. Hon är mitt alldeles fantastiska barn och det räcker väldigt långt. =)
Skrivet av Omnia

Kom på en sak
Jag tänker ju visst på vilket kön hon har, när jag ser henne i grupp med dagistjejerna brukar jag tänka på att de andra har mer lika kläder i rosa och turkost. oavsett vad hon tar på sig av sina kläder, som hon älskar och väljer själv, ser hon inte ut om de andra. Då brukar jag fundera på om hon kanske kan få svårt att passa in, att hon borde se ut och vara mer som de andra tjejerna. men det går över när jag ser hur lycklig hon är där i klungan, hon passar ju in som sig själv.
Skrivet av Omnia
Jag tänker väl mest på det...
...när de går på toa ;) Annars gör jag inte någon skillnad. Saga är framåt och tar för sig, Casper likaså. Båda gillar dockor och bilar. Båda gillar att laga mat eller hjälpa mig att skruva ihop IKEA-möbler när sådant är aktuellt :) Däremot har Saga tofsar i håret och det har inte Casper, så där gör jag skillnad. Fast vill han ha ett hårspänne så får han det, men det är inte något jag aktivt uppmanar honom att använda
Skrivet av Trillian m Saga99, Casper02 och Marcus04
Jag tänker ganska mycket på det
för att jag vill undvika att hamna i könsrollsfällan och för att jag på något sätt vill försöka balansera det överväldigande budskap hon får från omgivningen om hur en flicka SKA vara. På samma sätt tänker jag om sambons barn.
Skrivet av Mustardseed

Mycket grubblerier tyvärr
Eftersom sonen trotsar alla klassiska mallar om hur pojkar ska vara och helst går till dagis iförd hårspännen, armband, halsband och i ryggsäcken bär han förstås med sig favoritdockorna. Det är inte helt lätt. Frågan är hur mycket jag ska berätta för honom om vad som är accepterat för pojkar respektive flickor? Ibland har jag sagt att han får göra precis som han vill men det kan hända att han kommer att få kommentarer. Det känns ju dumt att liksom tuta i homom att det inte finns några könsroller och så blir han brutalt medveten om det genom andra som kritiserar honom. Jag har ju ett ansvar som förälder att berätta för sonen vilka normer som finns men att han inte nödvändigtvis behöver finna sig i dem. Annars känns det som att jag går bakom ryggen på honom och medvetet undanhåller information om hur samhället fungerar. Förstår ni hur jag menar? Hur ska han då kunna lita på mig? Som när han kom hem och var väldigt upprörd och sa till mig att rosa var en tjejfärg!! Det som hade varit hans favoritfärg. Då var han nog lite besviken på att jag inte hade sagt något/kände till det. Jag kan förstås hävda att rosa inte är någon tjejfärg, men det är inte riktigt sant. Sanningen är ju att rosa faktiskt betraktas som tjejfärg och man måste stå på sig om man ska stå emot det trycket. Det måste ju min son få välja själv om han vill göra. Annars blir han lite ett slagträ för mina politiskt korrekta åsikter... Så som sagt. Jättesvårt kan det vara ibland att ha en son som trotsar könsrollerna. Hur mycket ska man förbereda honom på?
Skrivet av Clarabella
ah!
mycket väl beskrivet! Förstår exakt vad du menar. Min son var också så upp till drygt tre års ålder. vi lät honom välja själv och upptäcka själv av andras kommentarer. Just det där med rosa kom han också hem och var upprörd över. När jag ser tillbaka (det är nu två år sedan) önskar jag att jag pratat mer med honom om att det egentligen inte finns några tjej eller flickfärger men att det är många som tror det. Jag borde ha pratat mer resonerande med honom trots att han bara var tre år, men jag underskattade den möjligheten (sannolikt för att han är lillebror).
Skrivet av seven
Min äldsta är också så ibland
När han vill vara riktigt fin tar han på sig sin rosa prinsessklänning, sin pappas gamla ljuslila fluga, rosa capribyxor och silvergympadojor. Och målar döskallar på armarna. :-) Han gillar glitter, smycken, hårspännen och nagellack. Han har haft en rosa och lila overall med volanger. Och häromdagen sa hans dagiskompis åt honom att slänga sin docka. Men han har svar på tal när det kommenteras! Vi har inte nämnt något i förväg, utan han får gå till dagis i prinsessklänning om han vill. Men kommer han hem och säger att någon påstår att han haft \"tjejgrejer\" eller liknande så berättar vi för honom att vissa människor tror på sådant. Det finns vissa som tror att jorden är platt också. Så nu vet han att alla människor får ha på sig det de tycker är fint, eller göra det de känner för, oavsett kön. Och det säger han till sina kompisar om de får för sig att kommentera hans val. Det handlar inte om mina åsikter, det handlar om hans eget val.
Skrivet av Emma - mer glitter!

Min
L är 3 och ett halvt. Han har långt hår, ibland vill han ha tofs som hans bästa vän (som är flicka) och han älskar glittriga kläder, askar m.m. Han använder halsband, armband, ammar sin docka, går med dockvagn, och ja han är helt enkelt L. Jag skulle aldrig vilja ändra på honom, eller säga till honom att han inte får ha nagellack eller glittertröja. En dag kommer han få höra att \"han har tjejtröja\" på sig, men aldrig ifrån oss. Och när den dagen kommer, ja då ska jag personligen gå till vår förskola och be om ett föräldramöte samt prata med alla barn och personal på dagis. Lycka till! Låt ditt barn vara som det är. Alla människor är olika.
Skrivet av Sol
Könet i sig
är inte viktigt. Jag tänker sällan på mina barns kön, inte heller min makes eller mitt eget. Jag ser oss som individer med olika personliga egenskaper. Mina barn är väldigt olika varandra och det stärker bara min teori om att gender är konstruerat genom de sociala konstruktionerna i samhället. Jag vill helst se på människor som just människor, oavsett könet mellan benen. Däremot jämställdhet mellan könen. Det är viktigt för oss i vår familj. Vi försöker tänka på det hela tiden!
Skrivet av Sol
Tyvärr så får han kommentarer
från diverse håll. Från sin pappa med familj (vi lever inte ihop), från barnen på dagis, från föräldrarna på dagis, från de som arbeter i affären, från människor som vi går förbi på gatan... Det kan jag tyvärr inte skydda honom ifrån. Det har varit uppe som tema på vårt dagis också, men jag tror inte att det påverkar folk i den utsträckningen att de förändras i sina värderingar. Ska då tilläggas att vi bor i ett område som är väldigt öppensinnat och generellt mycket politiskt korrekt. Men inte ens här kan man komma undan från stelbenta könsroller. Så frågan är hur mycket man ska förbereda honom på vilka konsekvenser det för med sig att sticka utanför \"mallen\". Vi lever ju trots allt i en viss kultur och det är mitt ansvar som förälder att lära mitt barn att fungera i den kulturen. Har jag inte ett ansvar som förälder att tala om för mitt barn vilka normer och värderingar som gäller är frågan? Sedan så kan jag förstås stötta honom i att vara den han vill. Men har jag inte också en skyldighet att låta honom göra den avvägningen själv? Hur ska han annars kunna lita på mig när det kommer till andra situationer? Om jag vet hur det ligger till, att han kommer att få ta emot gilringar i en situation, men jag berättar inte det för honom. Utan låter honom gå in i situationen helt ovetandes. Är inte det ett svek? Om vi skulle ha samma situation på min arbetsplats - att min kollega visste vad som gällde i ett sammanhang men lät mig gå ovetandes in i situationen och konsekvensen blev att jag fick ta en massa skit. Ja, då hade jag blivit väldigt besviken och förbannad på kollegan. Då hade kollegan tagit ifrån mig möjligheten att välja själv hur jag skulle bete mig utifrån situationens förutsättningar.
Skrivet av Clarabella

Se gärna mitt svar till
Sol här under.
Skrivet av Clarabella
Min son är också fem år
Jag kan också ångra lite grann att jag inte alltid förberett honom på vilka reaktioner han kan få. Varpå han har blivit ledsen och kränkt, kanske främst för att han känt sig påhoppad. Vet han att han trotsar gränser så blir han starkare i sitt val.
Skrivet av Clarabella
Fast
det låter så hemskt att förbereda på konsekvenser - som kanske dessutom inte alls kommer. I aktuella lägen kan man prata ordentligt om hur olika mankan tycka. Det går inte att jämföra med vuxna för ett barn kan itne föreställa sig så långt in i framtiden, däremot kommer du sannolikt att ge honom en känsla av att han på ngt vis beter sig fel eller konstigt. Däremot är det ju jätteviktigt att du pratar med hans pappa så att ni åtminstone har respekt för varandras åsikter dvs att pappan inte fnyser åt de kläder du köpt åt sonen och viceversa. Min man är totalöppen för sådant, vi har t om varit på Pridefestivalen (av en slump var vi i närheten) med sonen i en liten volangkjol. Han var den enda som passade in av vårt sällskap ;-)
Skrivet av seven

Nja, alltså han har redan fått
kommentarer. Som jag skrev i inlägget ovan så har han fått kommentarer från diverse håll. De gånger han har varit oförberedd på kommentarer så tror jag dock att han har blivit mer kränkt. Såsom när han har haft rosa nagellack t ex. Numer så väljer han efter sammanhang när han ska ha nagellack och inte. Det är nog det som är min poäng. Från början så pratade jag inte alls med honom om vilka könsroller som fanns och vilka normer de inkluderade. Varpå han vid flera tillfällen blev kränkt av folk i hans omgivning. Vilket alltså inte stämmer riktigt överens med din teori att det var jag som förälder som gav honom värderingen att han inte riktigt passade in i normen. Hade jag berättat från början så hade han varit förberedd på vad som kunde komma - det hade varit hans val och han hade sluppit bli kränkt på samma sätt. Jag håller inte med dig om att barn inte kan föreställa sig scenarion som ligger i framtiden. Jag vet inte hur gammalt ditt barn är, men min son på 5 år kan mycket väl måla upp eventuella scenarion i diverse sammanhang. Jag tror dessutom att könsrollerna befästs ännu mer ju äldre barnen blir. För en 3-årig pojke är det okej att ha kjol på dagis, för en 12-årig pojke är det inte lika okej att ha kjol på sig i skolan. Å andra sidan så är det ett medvetet val av den 12-åriga pojken att ha kjol på sig. Det var det som gick snett för min son tror jag, att jag tog det valet ifrån honom. Sonens pappa är medveten om att han inte är politiskt korrekt. Vi har haft diskussionen och den är dessvärre låst. Det är verkligen jättetråkigt. Sonen kan ju inte riktigt vara sig själv när han är där... Däremot så går vi nog båda två åtminstone på Prideparaden - riktigt så inskränkta är nog inte någon av oss ;)
Skrivet av Clarabella
Väldigt tråkigt att höra!
Om jag var du skulle jag stå upp för mitt barn. Låta barnet var så som det vill, och säger någon något ta den striden. Jag skulle inte försöka \"förbereda\". Det tycker jag låter hemskt opedagogiskt. Det är ju som att säga, \"du får egentligen inte vara så här, även om jag tycker det, men bara så du vet så är du konstig\"... nä, låt ditt barn vara och ta fajterna med dem som problematiserar ditt barns val. Sök tips och hjälp bland andra föräldrar som vägrar låta sig styras av de sociala konstruktionerna i samhället. Ofta är det lättare om man får stöd.
Skrivet av Sol
Det är ju dessvärre inte jag
som får ta striden. Jag förstår inte riktigt hur du menar med att det är jag som ska ta fajterna? Det är lite det jag menar, att det inte är min strid. Det blir ju sonens strid. Om han måste strida, har han då inte rätt att veta vad han strider emot? Det är tyvärr sonen som får ta fajterna med dem som problematiserar hans val. Så hur mycket stöd jag än får av andra föräldrar så är det ändå sonen som kommer att få ta smällen. Det jag kan göra är att ge sonen stöd att vara den han är. Men som sagt det var han som var besviken på mig för att jag inte hade berättat att rosa var en \"tjejfärg\". Hur ska han kunna känna stöd från mig om jag håller inne med informationen om hur resten av samhället fungerar?
Skrivet av Clarabella

Men hur gammal är han?
Var han inte runt tre år? Det jag menar är att hans val är just hans val. Ska du berätta för honom att omvärlden ser hans val som fel? Jag tycker inte det är en bra situation att sätta barnet i, för du anser väl att hans egna personlighet är rätt? Det är ju egentligen samma sak som att andra barn säger att \"du har en tjejtröja på dig\". Det jag menar med att ta fajterna, är att du faktiskt kan tala med omvärlden om att det är okej att ha glittriga tröjor som pojke och annat! Att problematisera innan känns bara som att ta upp problem som inte finns och kanske inte blir problem, nu skriver du att omgivningen redan reagerat. Hur upplever barnet detta?
Skrivet av Sol
Könsskillnad
Har en dotter och en son. Eller rättare sagt; har två barn. Deras kön är för mig (eller pappan)över huvud taget inte intressant. Däremot är det väldigt intressant för många människor i deras omvärld; morfar, faster, grannar, pensionärer på bussen, i böcker, på reklamskyltar... Så även om jag inte vill lägga vikt vid det, så tvingas jag. Tvingas prata med mina barn om att andra människor försöker skapa skillnader som inte finns. Tvingas mildra effekten av ett könsrollsförtryck de obönhörligen växer in i, växer upp till, i någon mån. De har själva konstaterat att den ena av dem kommer att bli pappa när han får egna bebisar och den andra blir mamma, men förutom det har de knappt ens noterat att deras könsorgan ser olika ut.
Skrivet av Jenny RE
Inför första barnet
hade jag som högsta önskan att det skulle vara en flicka. Det sa jag aldrig till någon utan gick istället omkring och sa \"han\" till magen för att vänja mig vid tanken. Vid förlossningen var jag så inställd på att det var en pojke att jag blev lite ställd när det var en tös! Vid andra barnet kunde jag ärligt känna att könet inte spelade någon roll. Det blev en tös till. Praktiskt då de kan ärva kläder av varandra. Funderar ibland på ett barn till, men maken är inte med på det. En pojk också hade varit kul för balansen i familjen, men en tös hade varit lika välkommen.
Skrivet av Illan

Hej Clarabella!
Jag läste de flesta av dina inlägg i den här tråden, och jag tror du har klargjort bilden för dig själv redan: Du kan berätta för honom vilka färger som somliga tycker är killfärger och tjejfärger, men att det är jättemånga som tycker att alla ska få ha vilka färger de vill. Du kan berätta att vissa tycker att det ska synas på kläderna om man är pojke eller flicka, men andra tycker inte att det behövs. Och att du själv tycker att han får ha på sig vad han vill så länge han inte fryser.
Skrivet av karin med Skruttan och Parvel

Förresten

jättemycket

Har bara ett barn,

Kom på en sak

Jag tänker väl mest på det...

Jag tänker ganska mycket på det

Mycket grubblerier tyvärr

ah!

Min äldsta är också så ibland

Min

Könet i sig

Tyvärr så får han kommentarer

Se gärna mitt svar till

Min son är också fem år

Fast

Nja, alltså han har redan fått

Väldigt tråkigt att höra!

Det är ju dessvärre inte jag

Men hur gammal är han?

Könsskillnad

Inför första barnet

Hej Clarabella!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information