Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Knepig fråga

Skrivet av KL
Angående den debatt som varit här nedan tänkte jag dra i en ny tråd som jag tycker är lite knepig av olika skäl. I min omgivning har en del separerat och en del med följd av gräl om barnen, var barnet ska bo och hur mycket. Innan separationen kanske pappan har varit närvarande men inte fullt lika mycket som mamman och då syftar jag även på sådant som bvc- besök, läkabesök, inskolning, samtal med dagispersonal etc alltså allt som berör barnet. Mamman kan i min omgivning allt som rör deras barn, från topp till tå, från kropp till själ. Pappan har lekt med barnet, vabat ibland men hellre sällan, med andra ord inte funnits överallt på samma sätt som mamman.

När separtionen är ett faktum vill givetvis pappan också ha sina dagar, lika många som mamman har barnet.

Men det är väl här som det ojämställda förhållandet får sig en törn, barnet vill inte vara lika mycket hos sin pappa, bara lite då och då. Hur tänker ni kring detta? Om ett barn uttryckligen önskar bo mestadels av tiden hos mamman, hur ska detta hanteras? Vad säger ni?
Svar på tråden: Knepig fråga

lyssna på barnet

Jag tycker det är viktigt att lyssna på barnets önskningar. Och vem vet, ju mer tid barnet spenderar med sin pappa så vill den kanske vara där. Tillslut kommer man kanske upp till delad vårdnad. Sedan gäller det ju att kunna vara lite flexibel. Försöka göra så bra som möjligt för barnets bästa.
Skrivet av    Agent5

Jag tycker inte att små

barn ska få bestämma sådant själv. Nu vet jag inte hur gamla barnen är som du syftar till men deras relation till sin far blir ju knappast bättre om de träffar honom mindre. Dessutom så tror jag inte att den \"kunskap\" mamman förvärvat genom att närvara vid läkarbesök, bvc m.m. är något som pappan inte skulle kunna få vid ett senare tillfälle? Det är väl bara att informera? Jag tror att papporna i lika stor utsträckning _känner_ sina barn också.
Skrivet av    krickolino

Jag tycker att

man ska dela på tiden (om inget uppenbart olämpligt sker/skett). Efter ett antal år när man gett det hela en chans och barnet blivit större kan man lyssna på barnet. Jag har motsatt erfarenhet i min omgivning: skilsmässor som lett till att det verkligen blivit jämlikt och där vårdnaden är helt delad, liksom dagisfix osv.
Skrivet av    seven

Fast tänk om man skulle lyssna på

barnet när det var ett år och mamma skkulle börja jobba och pappa vara hemma, då skulle ju pappa aldrig få vara hemma. De flesta barn vill väl ha mer av det de är vana vid?
Skrivet av    seven

Vi

körde med inskolning hos pappan. Han hade egentligen inte varit mindre med barnet, men han hade en massa egna problem som han var tvungen att reda ut när vi separerade. Barnet tyckte det var otäckt med en så instabil förälder. När pappan mådde bättre så började vi med dagar, sen övernattning o.s.v.. Nu har vi väl fungerande varannan vecka. Det tog ett år ungefär att få till det.
Skrivet av    Missy

Jag skulle aldrig köra över...

...ett barn. Jag tror att det är bäst att barnen får vara med och bestämma. Den förälder som då får barnen minst tid får väl anstränga sig lite för att få barnen mer välvilligt inställda. Barns kärlek kan man inte tvinga till sig, barns kärlek gör man sig förtjänt av.
Skrivet av    Stina

Går i perioder

Min yngsta barn var väldigt mammig vid 1 års ålder. Just därför sköt vi på pappans ledighet. Att lämna henne gråtande hade varit ett svek som jag aldrig hade förlåtit mig själv. Ingen i familjen hade tjänat på att nonchalera barnens känslor. Redan innan vi byttes av så hade hon börjat bli lite mer \"pappa-gris\" så när jag väl började jobba så gick det friktionsfritt. Jag tror det är av största vikt att lyssna på sina barn och ta barns känslor på allvar. Är nog till största delen därför jag är så emot en 50/50-fördelning av fp, för det ger inget utrymme att anpassa sig efter barnen.
Skrivet av    Stina

Ingen egen erfarenhet...

... men jag vet flera som i och för sig bor nära varandra, det är nog en förutsättning, som har barnet en dag/natt i den andras vecka. På så sätt blir tiden inte så lång. Somliga kanske skulle uppleva det som hattigt men ingen modell är väl mer rätt än någon annan, det gäller att prova sig fram. Sen tror jag att barn kan växla mellan att vilja vara mer hos mamman eller pappan över tid, det har kanske inte bara med upplevd närhet och bonding att göra, även om det säkert är så när barnen är små - om mamman tagit större delen av vardagsbestyren framförallt i det lilla...
Skrivet av    Helena

Som skilsmässobarn

måste jag säga att det har varit så skönt att själv slippa välja och bestämma sånt. Mina föräldrar bestämde hela tiden hur mycket vi skulle vara hos var och en, och när. Det gjorde att jag slapp det dåliga samvetet som många skilsmässobarn får av att själva ha varit den som fått bestämma. Jag tycker alltså inte att barnen ska vara med och bestämma utan att det är de vuxnas ansvar.
Skrivet av    Annjo

Jaaa du

Min erfarenhet är att många föräldrar får ett mycket mer jämställt föräldraskap efter en separation, eftersom man inte på samma sätt kan luta sig mot den andre föräldern utan måste ta eget ansvar när man har barnen. Jag tycker att Missys förslag är riktigt bra! Jag skulle göra vad jag kunde för att fasa över till ett 50/50 umgänge (som för övrigt INTE behöver vara just varannan vecka, man kan ju ha både kortare och längre intervaller beroende på vad som passar barnet och föräldrarna bäst). Personligen tror jag inte barn kan förstå de långsiktiga konsekvenserna av att man minskar umgänget med den andre föräldern. Jag är övertygad om att det allra oftas leder till att man kommer längre och längre ifrån den föräldern man inte har lika mycket umgänge med. Att man lyssnar på barnet behöver i mina ögon inte betyda att man gör som barnet vill, men däremot att man utvecklar någon strategi för att hantera det som barnet upplever som ett problem. I det här fallet kan det tex vara att man ”skolar in” hos pappan. Som någon påpekade ovan så kan det skifta över tiden vilken förälder barnet helst är med, och i vissa fall styrs det även av var man råkar ha det trevligast för stunden (typ roligast leksaker, bäst rum, etc). Barn ser saker ganska kortsiktigt i regel och där tycker jag att vi vuxna har ett ansvar att se mer långsiktigt.
Skrivet av    Mustardseed

Ja det där med samvetet

tycker jag inte man ska underskatta.
Skrivet av    Mustardseed

Fast det där tycker

jag låter riktigt knepigt. Att man ska anstränga sig för att få barnen mer välvilligt inställda, alltså. Barn kan ju styras av väldigt kortsiktiga resonemang (typ ikväll bråkade jag med pappa nu vill jag åka hem till mamma för hon är minsann mycket snällare). Risken med ett sånt resonemang som du för är ju att man som föräldrer slutar våga fatta beslut som barnet inte uppskattar (något som jag tror många separerade föräldrar brottas med redan, man vill så gärna att allt ska vara mysigt hela tiden man har barnen när man bara har dem halva tiden). Inga krav på barnen om att hjälpa till hemma, bara sån mat de själva vill ha osv osv. Nej, jag tror tvärtom att kärleken (som jag förresten inte alls tror saknas för att man vill vara mer hos mamma) och viljan att vara hos pappa kommer bli starkare ju mer jämnt fördelad tiden mellan föräldrarna blir. Då kommer pappan bli en likvärdig förälder som duger lika bra som mamma. Drar man istället ner på umgänget så får ju inte barnet och pappan en ordentlig chans att utveckla sin relation.
Skrivet av    Mustardseed

ett litet barn...

vet inte sitt eget bästa. jag tror att barnet mår bra av att vara lika mycket hos båda föräldrarna, om dessa båda vill det och mår bra av det. Det naturliga är väl förstås att jag som förälder vill ha mitt barn \"jämt\" men i sådana här fall måste jag se mitt barn och barnet behöver både sin mamma och pappa. Dlad vårdnad tycker jag känns som självklart även om mamman varit hemma mer med barnet innan separation.
Skrivet av    liks

knstigt...

men pipp tänkter jag på och lotta på bråkmakargatan, eller madicken och lisabet, de är starka flickor dessa sagor. Men rent tecknat då är det nog pochahontas jag tänker först på sedan blir jag lite ställd. Askungen 1 och 2 är också helt ok så. Hon har ju ingen prins som räddar henne, bara en att gifta sig med senare.
Skrivet av    liks

fel tråd...skulle till den nedanför

förlåt
Skrivet av    liks

Det beror väl

på hur gammalt barnet är. Men jag tror på att lyssna på barnets behov och vilja. Samt att man kanske som separerade föräldrar inte alltid gör så stor grej av att träffas. Den förälder som barnet kanske inte vill vara lika mycket hos kanske kan träffa barnet/barnen och gå på stan, ta en fika efter dagis/skola, följa till aktivitet om nu barnet favoriserar och känner sig mer trygg hos en av föräldern.
Skrivet av    Sol

Men om mamman

börjar vara hemma så kommer ju barnen att vara och förbli \"mest vana vid mamma\". Att t ex skjuta på pappans ledighet så mycket att den inte blir av är det allra största sveket, och rätt vanligt också.
Skrivet av    seven

Självklart...

...ska en jämn fördelning vara förstahandsalternativet. Vad jag menar är att om barnen tydligt visar att de inte vill, så är deras känslor värda att tas på allvar. Vilken förälder är egentligen intresserad av att tvinga barnen att komma? De finns, men då är det nog ofta andra orsaker än att man älskar sina barn. Tex att man avskyr sitt ex. Har själv en systerdotter som haft växelvis boende sedan hon var 3 år gammal. Tills hon var 6 år funkade det ganska bra. Sedan trivdes hon allt sämre hos pappan och hans nya fru. Hon har inte känt sig välkommen, lyssnad på, respekterad mm. Men när dottern inte ville komma så hotade han med att anmäla. Så dottern fortsatte åka dit mot sin vilja, år ut och år in. Hon ringde ofta till sin mamma och grät i telefonen. Idag är hon nyss fyllda 13 år, och det växelvisa boendet har till sist upphört. Min syster föreslår ibland att hon kanske borde hälsa på sin pappa, men då får hon ont i magen av oro. Min syster har suttit åtskilliga timmar i telefon under åren för att reda ut detta med pappan, för att få honom att förstå att dottern mår dåligt, och att han kanske borde fundera över varför och göra något åt det, men det går inte in. Enligt honom är det dottern som det är fel på. Hon inbillar sig och är löjligt känslig. Jag har sett hur min systerdotter behandlats och mår riktigt illa av föräldrar som ser till principer framför sina egna barns välmående.
Skrivet av    Stina

Håller med Annjo

Jag är också skilsmässobarn. Om man låter barnet välja uppstår oundvikligen en situation där barnet känner att det måste välja mellan sina föräldrar. Vi hade också bestämda flyttar som dom bestämde.
Skrivet av    Moa med Ella

Men barn vill inte alltid vara hos mamma

även om det är så som du beskrev. Men det blir oftast mamma ändå, för det är mammas vilja oftast som styr. Sen väljer man argumet efter vad som passar. Typ vill barnet vara hos mamma så ser man det som ett argumet för att barnet ska få det. Vill barnet inte vara hos mamma så ser man det också som ett agrumet för att barnet ska vara hos mamma. Det är i alla fall min erfarenhet.
Skrivet av    Jag

Börja dela tidigare kanske?

Jag och min man började båda jobba 50% när Viggo var sju månader och det funkade superduperbra. Sedan började jag successivt jobba mer och mer och min man vara hemma mer och mer och i slutändan hade vi tagit ut lika många dagar var. Dessutom är det ju så att man inte behöver leva som föräldraförsäkringen lär. Man kan göra precis som man vill, bara det att man får bekosta det själv i så fall. Mvh, Susanne
Skrivet av    Susanne m V&D

Förutbestämt

Eftersom alla mer eller mindre undermedvetet vet att det är mamman som får vårdnaden, om allt ställs på sin spets, blir rollerna självuppfyllande, eller hur? Ty vem vågar utmana en mamma i hennes dominerande roll som förälder? En mamma släpper aldrig frivilligt sitt maktmonopol, inte ens inom äktenskapet! Därför måste vårdnadstvister avgöras genom lotteri. Endast då kan nämligen ingen ta för givet att de får behålla barnen. Endast då tvingas man visa varandra ömsesidig respekt. Det behöver inte en mamma göra idag. Eller .. om alla i förväg visste att pappan skulle få vårdnaden, är jag överygad om att mammor skulle satsa mer på sitt jobb, och pappor mer på sitt föräldraskap.
Skrivet av    nils-erik

Jag håller med

Ett annat bevis är den otroliga mobb som vi mammor som av någon anledning inte har barnen hos os på heltid efter separation utsätts för. Det spekuleras kring vad vi har för fel; om vi knarkar, är psykon eller andra svåra problem för att att barnen bor hos oss på samma basis som är så vanlig för pappor efter separation.
Skrivet av    Pallas

det där har jag inte alls märkt!

Min dotter har bott halvtid hos mig, halvtid hos pappan sedan vi separerade för drygt 5 år sedan. De flesta familjer i vår omgivning som separerat har fördelat tiden på samma vis. Jag har inte märkt något som helst ifrågasättande av att jag inte har dottern på heltid. Undrar om skillnaderna (mellan våra upplevelser, Pallas) är geografiskt, åldersmässigt eller sociokulturellt beroende?
Skrivet av    sisla

Skillnaden är vv-boendet

skulle jag gissa... Jag hade varannan helg en tid och oj vad jag fick höra elaka grejer, både rakt i ansiktet och på omvägar. 50/50 är nåt som mammor \"får lov att gå med på\" och allmänt accepterat.
Skrivet av    Pallas

Sorry

Det var ju jag som var otydlig i mitt första inlägg, där hade jag ju skrivit om heltid, det jag egentligen menade var kvinnor som har barnen mindre än halvtid efter separation. *snurrig*
Skrivet av    Pallas

Låt barnet bo där det mår bäst.

Vad annars? Det handlar ju om barns rätt till sina föräldrar och inte om föräldrars rätt till sina barn. Personligen tror jag att barnen går tillbaka i utveckling vid en separation och då kan behovet av den förälder som barnet litar på mest bli större. Det mesta löser sig över tiden.
Skrivet av    Småbarnsmamma

Håller verkligen inte med om detta.

Faktum är att jag tror att många mammor skulle låta barnen bo mer hos papporna om inte samhällets dom över dem vore så hård. En pappa som har barnen varannan vecka ses ändå som en bra pappa men ve den mamma som bara skulle ha sina barn så lite. Hon skulle verkligen bli illa sedd. Dessutom så finns det många mammor som låter barnen bo mer hos pappan om det ex är så att pappan har råd att bo kvar i det gemensamma huset och barnen då kan ha kvar kompisar mm.
Skrivet av    Småbarnsmamma

Varannan _helg_, givetvis.../imt/

.
Skrivet av    Småbarnsmamma

Får ju säga det....

att det är helt sjukt, man är ju 2 st som \"skaffar\" barn då tycker jag iallafall att vid en separation skall båda ha lika stor rätt till barnen, ingen av parterna har någon rätt att förhindra den andre att ha sina barn. Jag tycker det är strongt av båda parter som \"avstår\" att ha barnen större delar (alltså typ varannan vecka) för det krävs mod att göra en sådan sak. Visst finns det män/kvinnor som faktiskt inte bryr sig om sitt egna kött och blod för det har man upplevt med egna ögon. Fast jag inte riktigt förstår det måste jag ändå respektera deras beslut.
Skrivet av    sara

ja TÄNK om det vore så enkelt!

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt detta naiva uttalande \"låt barnet bo där det mår bäst\". I de fall då skilda föräldrar är i konflikt med varandra har de ju alltid skilda uppfattningar om var barnet mår bäst! Det är ju däri konflikten består för tusan, att föräldrarna har olika uppfattningar om barnets behov och hur man bäst ska tillgodose barnets behov. Ibland löser sig problemen med tiden, men ibland blir barnet fastskruvat i idén om att den ena föräldern skulle vara \"dålig\" och förvägras därmed möjligheten att bilda sig en egen uppfattning i frågan. Då löser sig problemet inte alls med tiden, utan förvärras snarare för varje dag som man hävdar föreställningen om att barnet ska fortsätta spendera större delen av sin vardag med den förälder som barnet står närmast/är tryggast med eller vad man nu använder för omskrivningar. Jag är övertygad om att den stora majoriteten av föräldrar i det här landet är tillräckligt bra för att kunna leva ett vardagsliv med sina barn, och att det berikar ett barn att ha en nära relation till båda föräldrarna efter en separation.
Skrivet av    sisla