Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Just nu känns det urdeppigt och ensamt

Skrivet av Mamman
Känner mig ensam i min föräldraroll, allt vilar på mina axlar: Springa på möten i skolan ang. sonen, gå till BUP, sitta och prata om sonen med rektor och lärare. Åtgärdsprogram m m.

Det känns som om jag ska blir bestraffad: "så går det när man inte har satt gränser ordentligt".

Exet vägrar delta. Fastän jag mailat honom, om att vår son troligtvis ska få en assistent (skolan har sökt pengar), att han ska på Dyslexiutredning (det har han kommenterat att "sådant som kungen har"). Men inte ett ord, om hur det går i skolan, eller vad som sagts. Helt tyst. Han tycker mest att pojkens skla är en skitskola, de bara leker.

Jag känner mig SÅ ensam i det här. Sen har jag inte heller föräldrar (döda), inga syskon som jag kan stödja mig emot. Kompisar har jag, men jag kan inte alltid älta mina PROBLEM med dem.
Det känns som om jag aldrig kan känna mig lugn och att det är bra med någonting. Nu klagar jag. Men det är lite så. Är uppvuxen själv i en dysfunktionell familj. Ibland fattar jag inte att jag orkar vara så "normal" som jag ändå är.

Skulle behöva någon som kunde säga att jag är bra som jag är, och duktig. När jag var ihop med exet, kände jag mig också bara FEL för honom. Han sa aldrig att jag var bra, utan tvärtom någon som man inte kunde räkna med. Mitt sätt var FEL.

Exet kan fråga hur jag mår, men jag vet att jag inte kan berätta för då svarar han med "vad var det jag sa, du ville inte lyssna på mina råd". Ingen idé. Han vill mest prata om sitt, och hur kvinnor springer efter honom, vill bjuda honom på middag osv.

Var hittar man någon att prata med, eller som är i samma situation? Andra ensamma mammor som jag känner har så ordnat, lediga varannan vecka, eller helg, föräldrar som kan ta hand om deras barn osv. Även om de har problem med exet så rycker deras syster/bror/mamma/pappa in och hjälper/stödjer.

Stödterapi har jag gått i. Ska försöka söka gruppterapi så småningom.
Råd och tips mottages.
Svar på tråden: Just nu känns det urdeppigt och ensamt

Vänner...

Vänner och arbetskamrater har fått fungera som ventiler då jag känt behovet av att få ur mig sånt som känts jobbigt och problematiskt. Har du tänkt på hur mycket du har fått höra av dina vänner och hur lite av deras problem det är som ligger kvar i dina tankar? Det är väl så det fungerar, och det är så det ska vara. Du kan ju hantera deras problem och de kan hantera dina. De kan komma med förslag, synpunkter och nya vinklingar på hur du löser dessa eller hur du vänder tänket. De är till för att ge dig positiv feedback, de gillar dig ändå trots att du har en tuff period och \"klagar\". Sluta upp att se dina problem som en belastning för omgivningen....använd dig av de redskap (vännerna) du har och \"utnyttja\" dessa. Du komer att bränna ut dig själv om du fortsätter att bära allt inom dig. Är inte det onödigt tycker du? Och du, lägg inte skulden på dig själv. Dyslexi är verkligen inte något som bara dyker upp p g a att man är ett skilsmässobarn.... Med en diagnos som dyslexi så följer väl också helt naturligt andra \"brister\" som exempelvis koncentrationsvårigheter och eftersläpande inlärning. Det som du idag uppfattar som ett problem som är grundat på ett misslyckat äktenskap och tillhörande skilsmässa är totalt felaktigt, hör du inte hur du resonerar och skuldbelägger er alla? Se den utredning som följer som ett steg i rätt riktning istället och var glad åt att det upptäckts i tid. Och var även glad över att din son har åtminstone 1 lyhörd och ansvarsfull förälder... Kanske finns det i din kommun speciell verksamhet för dyslektiker? Försök att hitta en aktivitet som sonen gillar och är bra på, uppmuntra det som igger till hans fördel. Kanske är han praktiskt lagd? Gillar han att snickra? Laga mat? Cykla? Simma? Bygga kojor? Rita? Sjunga? Det borde finnas mängder med roliga alternativ som underlättar er framtid och er vardag. Skaffa dig även en kontinuerlig kuratorkontakt där du får ur dig det värsta eller svåraste. Du behöver jobba upp ditt självförtroende och få höra att du duger. Att det du beslutar är bra, att du är duktig och att du kan. Du behöver stöd. Kanske är du i o m ditt ganska begränsade sociala kontaktnät också berättigad till någon slags avlastning? Ta upp det med kuratorn.....som du ringer på måndag. Stort lycka till och en lika stor kram!
Skrivet av    -Jools-