Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Såhär tänker en enbarnsmamma..

Skrivet av Annika med Benny.
Jag får alltid kommentarer om varför jag bara har ett barn..
Jo, jag vill ha tid med min lilla plutt. Jag vill inte missa hans utveckling. Jag vill kunna leka mycket med honom och hinna lyssna till hans berättelser. Jag vill inte säga nej till honom därför att jag inte har tid. Jag vill inte höja rösten åt honom därför att jag är trött.
Mina kompisar har 2 och 3 barn. De säger ofta att ovan nämda saker händer dem ofta därför att de har det så jobbigt med barnen.. Varför då skaffa fler barn och tätt dessutom ! ?
Svar på tråden: Såhär tänker en enbarnsmamma..

Hej!

Så tråkigt att du uppfattar att dina vänninor \"beklagar\" sig över att det är jobbigt med barnen. Jag tror det lätt blir så, att man lyfter fram det negativa. Som motpol kan jag då säga att som tvåbarnsmamma (tätt) och blivande trebarnsmamma fylls jag varje dag av glädje över att se barnens samspel, jag känner att jag t.o.m. får mer tid för mig själv under vissa moment då de stimulerar och leker med varann och att se dem utvecklas tillsammans är spännande. För mig är deras syskonskap en stor glädje att bevittna och jag känner mig lyckligt lottad över att ha funnit en man som delar min önskan om många barn! Sen tror inte jag att det är farligt eller gör en sämre förälder att säga nej, visa trötthet och inte alltid hinna med att uppfylla sitt barns minsta behov. Människan har brister, och detta oavsett hur många barn man har som pockar på ens uppmärksamhet. Jag tror inte man ska underskatta syskonskapets fördelar, att barnen faktiskt kan vara stöd åt varann och att man kan bli sedd och uppmärksammad även av sina syskon.
Skrivet av    Åsa

Så du tror...

att bara för att jag har tre barn (och, ve och fasa, tätt dessutom) så missar jag deras utveckling? Inte hinner lyssna på deras berättelser eller hinner leka med dem? Att jag är trött och höjer rösten? Snälla du, bara för att dina kompisar har det jobbigt med sina barn och beklagar sig gäller det inte alla. Det du gör med ditt barn gör jag med mina barn. Dessutom har de varandra att älska, få stöd av, leka med och mysa med.
Skrivet av    Pepparkakan med 3 grabbar

okej

kan förstå hur du tänker men ändå inte. Syskonskap berikar ditt första barn, tro mig. Tänk sedan när din son på äldre dagar blir \"ensam\" kvar då ni inte finns kvar. Jag tror garanterat att syskon är bra att ha på äldre dagar likväl som i barnaåren. Att skaffa syskon eller inte är ju självklart ditt eget val, men jag tror du gör barnet en björntjänst om du väljer bort syskon endast för hans skull. Du behöver ju inte skaffa syskon tätt. Vänta tills sonen är lite större och då dessutom inte vill vara med dig all tid på dygnet, för tro mig den dagen kommer snabbare än man tror.
Skrivet av    En tvåbarns mamma

Om man har ett val

ska man inte göra så mot sina barn anser jag. Förlåt om jag låter hård. Det är så många ettbarnsföräldrar som inte tänker framåt. En dag, ska han inse allt det han gått miste om. Hans kompisar kommer alltid räkna syskonen före honom, hela livet. Han får aldrig se er vara föräldrar tilll någon annan, så sannolikt kommer \"tonårsrevolten\" sent eller inte alls. Det gäller ju att vara lojal, de har ju bara mig. Han kommer inte ha någon att dela sina minnen med. Han ska ensam bli ansvarig för alla era barnbarn. En dag är det han och ingen annan, som ska ansvara för era begravningar och sörja sina föräldrar.
Skrivet av    MsK, ensambarn

Argument kan man vända på

Jag skulle kunna använda exakt samma argument för att jag inte valt som du. Jag har tid med mina barn. Jag missar inte deras utveckling till individer och till att lära sig att det finns andra än dom själva att ta hänsyn till. Jag leker jättemycket med alla mina barn (nja inte sant då tonåringen knappast leker längre). Tättisarna 8 resp 9 år och jag ska gå och bada i dag. Om jag inte skulle ha tid någon gång har barnen kompisar som alltid är välkomna hit och om alla kompisar skulle vara borta samtidigt så har dom varandra. Jag höjer inte rösten åt någon - vare sig det är en vuxen eller ett barn. Varför skulle jag det? Det betyder inte att jag aldrig blir arg - för det blir jag och det visar jag tydligt. Ditt argument om att barn tätt skulle vara jobbigare än längre ifrån varandra är inte alls sant. Min ensamme store var betydligt jobbigare än mina tättisar tillsammans. Okej jag är tättisfrälst. Om jag hade kunnat hade jag försökt få två tättisar till men är tyvärr inte kapabel att få fler nu. Du gör dina val utifrån din erfarenhet och väljer utifrån det. Det är säkert jättebra för Dig. Stå för det och var nöjd! Mina preferenser ser helt annorlunda ut än dina - det är väl bra att alla inte är lika?
Skrivet av    bettis också ensambarn

Jag har nog

träffat lite för många ledsna vuxna ensambarn för att tro att det är en bra idé. Många av dom uttrycker sig så drastiskt att dom tycker att det borde förbjudas (dvs om man nu kan råda över det). Dom har saknat syskon under hela sin uppväxt och inte att förglömma under vuxenlivet. Du kanske gör dig själv en tjänst genom att ditt liv blir lättare genom att bara ha ett barn men jag tror definitivt inte att du gör din son en tjänst. Själv är jag uppvuxen med 4 syskon och jag kände mig faktiskt inte speciellt förbisedd av mina föräldrar och att dom inte hann med mig. Klart att dom hade mindre tid för mig en vad föräldrar med ett barn skulle ha haft. Men jag hade ju alla mina syskon och herregud vad vi lekte, när man har syskon har man ju alltid en kompis hemma. Nu har jag två barn och funderar på en trea, för barnen skull tror jag att det vore jättekul (de har redan börjat att tjata) men för egen del så vet jag inte riktigt om jag orkar, men som sagt det är min bekvämlighet som försämras med ett syskon till.
Skrivet av    2-barns mamma

Jag förstår dina tankar

Det du vill ge ditt barn är ju jättefint och med bara ett barn så får ju det hela uppmärksamheten och all tid på ett helt annat sätt än fler syskon. Och visst ger fler barn fler konflikter,fler som vill ha uppmärksamhet och jag är tröttare nu än vid första barnet. MEN det är med det här som så mycket annat,det finns alltid två sidor,så många fördelar med syskon också! De överväger utan tvekan mot att bara ha ett barn tycker jag. Det blir något självklart för dem att man är en hel stor familj,självklart att mamma och pappa finns där för även de andra syskonen. De är stolta över alla i familjen,månar om varandra. De har så mycket gratis av att vara fler,tex att kunna ta och lösa konflikter,förhållningssätt gentemot varandra,att visa hänsyn,visa kärlek och ömhet,lära sig att dela med sig,respekt och samspel. Det händer något hela tiden och jag tänker ofta på hur mycket alla olika händelser berikar dem och ger dem mognad och mer insikt då man samtalar med dem om det som skett och som blev sagt osv. Ett ensambarn får bara detta vid andra sociala möten. Det är inte alls samma sak. Syskon är aldrig ensamma,var vi än är så har de ALLTID varandra,de hjälper varandra,leker tillsammans,inget ställe är tråkigt när de alltid har en kompis i ett syskon. De spelar spel med varandra,leker i timmar,de umgås nästan hela tiden,lär av varandra,har ett vidare umgängesnät då det ofta är huset fullt av deras kompisar,fler kalas och fester (då de ofta blir bjudna till syskonens kompisar också) Är själv ensambarn och har saknat syskon i hela mitt liv,tänk på att det är en sak när barnen är riktigt små,men tids nog vill barn ha mer än mamma och pappa. Visst är kompisar bra,men de kan aldrig jämföras med syskon! Redan vid 5 års ålder så ville jag ha någon annan än mamma och pappa,fy så trist det var många gånger! De kunde ju inte ständigt låta en kompis följa med överallt. Alla mina semestrar ensam med mina föräldrar,alla andra hade syskon.... Det blir speciella band syskon emellan. Jag tänker ofta att det vore förskräckligt om något av mina barn var ensam,om inte alla tre fanns tillsammans. När jag hör dem skratta hjärtligt tillsammans så känns det SÅ gott i magen. Mina två första kom tätt och de barnen vet inte om något annat! För dem har deras syskon alltid funnits, de minns inte tiden då de hade mamma och pappa för sig själva, så... Det man inte vet något om lider man inte utav... De allra flesta barn älskar bebisar,de flesta håller på att spricka av stolthet att få ett litet syskon. Mina vill ha en bebis till trots att jag förklarar vilken tid det skulle ta i anspråk från dem,men ett syskon till överväger det även för dem! Ett syskon skulle aldrig välja bort sitt/sina syskon mot att vara själv. Men ett ensambarn önskar många gånger att få ha ett syskon mot ensamheten... Klart man gnäller och klagar ibland,men det gör vi väl lite till mans om det mesta då och då eller? Då skulle man aldrig kunna klaga över sitt jobb heller då, utan helt enkelt sonika sluta där? Tänk på allt både du och vi andra gnäller över ibland, så farligt är det inte,det hör till. Det är lite extra \"jobb\" och tar extra på energin att finnas till och ge av sig själv till fler barn. Men det gör man! allt det goda överväger tusenfalt. Jag är övertygad om att mina barn hellre har en lite trött mamma ibland som säger \"vänta lite\" och har kvar sina syskon,än att de skulle välja att vara själva. Det finns liksom inte. Och när de fått \"vänta lite\" så gör vi allt det där roliga och mysiga som även ensambarnen får. Allt blir så mkt roligare när man är flera både inne och ute! Barnen älskar att se mig gulla eller busa med lillebror tex,de älskar ju också honom och blir glada av att se hur han får sitt. Värre är det om man blir arg på någon av barnen,då tar de alltid varandra i försvar! Så det här att syskon själ tid upplevs inte av barnen likadant som du tror. Men jag förstår som sagt dina funderingar,de är ju av välmening till ditt barn. Men man får se en helt annan sida den dagen de får syskon,hur ofattbart mycket det ger dem mer än det tar ifrån dem. Jag vet tvärtom inget som \"tas ifrån dem\" För mig med mina egna erfarenheter som ensambarn och nu med min egen familj så kan jag bara säga att syskon är den finaste gåvan man kan ge sitt barn. Så...låt kompisarna få gnälla. Det är ingen stor grej av det, de behöver bara lätta på trycket lite.
Skrivet av    Mia m. Linneá-99,Tobias-01 & Pontus-04

tvärtom här

Min man och min bästa väninna är ensambarn och nöjda med det. Jag är en av 4 och känner mig verkligen försummad. Tror inte att det är allmängiltigt utan beror på den enskilda förälern - vad orkar man med, i tid, känslor, ekonomi...Själv har jag et t barn, som älskar att vara det. Hon har gott om kompisar, normalt tonårstrots (puh) och gillar livet. Jag kan sakna ett barn till, men min man ville inte.
Skrivet av    demeter

tråkigt

för dig att du får kommentarer om ditt val att bara ha ett barn. Jag respekterar verkligen personer som bara vill ha ett barn, även om jag själv inte vill ha det så. Det finns många som skaffar flera bara för att det ska vara så. Det tror jag faktiskt, även om de personerna inte reflekterar över det på det sättet. Troligen kommer dock barnet att fantisera om hur det är att ha syskon och ganska troligt sakna det också. Men det är ju inte mycket att göra åt om det är så att ni faktiskt inte vill ha fler barn. Då måste det ju få vara så. Däremot tycker jag inte att du ska avstå syskon för ditt barns skull. Man måste inte umgås med barnet så mycket var och en för sig. Det går lika bra att ge dem uppmärksamhet tillsammans. Tycker jag iallafall. Jag kan märka på min stora tjej att hon tycker det är skönt att strålkastaren inte alltid är på henne. lycka till hur du än gör i framtiden.
Skrivet av    sanna med 02:a och 04:a

Du gör rätt!

Tycker det är toppen att du tänkt efter hur du vill ha det och lever efter det. Har en kompis som jag faktiskt beundrar mycket som också valt som dig. Hon vill ha barn, man,en krävande hobby samt, bra jobb samt ett fint hem. Den ekvationen brukar spricka för de flesta men inte för henne; hon har allt det där. Hennes dotter får mycket tid av sina föräldrar trots att de ju har allt det där andra! Tror att många föräldrar(som jag själv) prioriterar bort vissa saker ur sitt liv för att kunna ha många barn och då går ju det bra. Sen finns det faktiskt rätt många som försöker ha allt det där min vännina har OCH många barn och DÅ blir barnen försummade, det fina hemmet förfaller, jobbet blir en press osv..... Därför tycker jag du gör helt hundra procent rätt, mycket moget tycker jag att inte falla för trycket av vad omgivningen tycker. Det är ju inte den som ska leva ditt liv..... Att ensambarn skulle få ett ett bättre/sämre liv beror på föräldrarna och inte syskonskarans vara eller icke vara!
Skrivet av    Majacilla

Håller med.

Ett barn är unikt med eller utan syskon, och det är inte antalet barn som utgör en familj, en familj består av så mycket mer. Har fått kommentaren att: en familj med bara ett barn är ingen riktig familj. Det gör mig förbannad. Läste här någonstans att det borde förbjudas att vara ensambarn......herre gud, hur tänker vi vuxna egetligen. Varför inte acceptera och respektera o stötta varandra istället för att argumentera för och i mot och kritisera.
Skrivet av    stolt mamma till en.

Attityder?

Huvudsaken är att du är nöjd med ditt val! Vad jag inte förstår riktigt är om det är kompisarna med flera barn som tycker att ni borde skaffa syskon eller om det är andra som är på er. Jag tror att det handlar om attityder och livsinställning också. En del människor klagar oavsett av någon anledning, kanske för att de behöver bli \"tyckta synd om\"? Sedan går det ju inte att komma ifrån att det är en ganska stor skillnad mellan att ha ett eller två barn.
Skrivet av    Maja m 3

Jag förstår dig även

om jag gjort ett annat val som jag är helt nöjd (lycklig) med. Jag har två barn och tycker jag hinner med deras utveckling och tycker att jag i vissa situationer har mer tid nu än när vi bara hade nummer ett eftersom de sysselsätter varandra. Men visst tar två barn mer tid, kostar mer osv. Det är väl toppen att själv kunna känna vad som passar än själv bäst. Det är säkert också bäst för barnet! Konstigt att folk ska ha synpunkter på sånt.
Skrivet av    Humhum

Oj, vad det stämmer väl på min man!

Han är ensambarn och har ännu inte haft några konflikter med sina föräldrar trots att han är över 30, och han har ingen att prata igenom sina barndomserfarenheter med. Vid jul och födelsedagar är vi de enda som kommer på besök. Inga kusiner på den sidan släkten till våra barn. Att aktivt välja att bara skaffa ett barn känns väldigt främmande för mig, jag har sett för mycket av nackdelarna nu i vuxen ålder.
Skrivet av    gift med ensambarn

Att ha

fler än ett barn innebär förstås inte att man inte har tid för dem alla. Jag kan ge många exempel på familjer där man har tätt mellan barnen och ändå följer deras utveckling, leker med dem och lyssnar till deras berättelser. På dig låter det som att man missar allt detta genom att skaffa fler barn. Så är inte fallet hos oss. Nu fick vi tvillingar till att börja med, men vi tvekade inte inför att skaffa en trea. Och vi är nästan helt säkra på att det blir en fyra framöver (om allt går bra). Jag är uppvuxen med tre bröder och har alltid varit så glad över att ha dom. Ända sen jag var liten har jag velat ha flera barn. Jag har haft så mycket glädje av mina syskon och vi märker hur glada våra killar är över att ha varandra. Jag tycker det är tryggt att veta att mina syskon alltid finns där, och när våra föräldrar går bort så har vi varandra. Jag tycker också det är bra att ha syskon av den anledningen att man lär sig väldigt mycket. Att dela med sig, att samsas om saker och ting, kamratskap. Nu talar jag utifrån min egen erfarenhet, men jag har märkt att det ofta är en väldig skillnad på barn med syskon och de utan. De som är ensambarn har ju inte behövt dela mamma och pappa med någon, hela världen har bara kretsat runt dom själva. Men när man blir äldre och står på egna ben så fungerar det ju inte så längre. Jag tror att man får jobba mer med att lära ensambarn att man inte själv alltid kan stå i centrum och att man måste ge andra plats. Det kommer inte lika naturligt som hos barn som har syskon. Jag talar givetvis inte för alla, men utifrån det jag sett så är det här den uppfattningen jag fått. Sen tycker jag det är bra att om man som förälder känner att det räcker med ett barn, står fast vid det. Jag har vänner som ofta får frågan om när tvåan kommer. Det är långt ifrån självklart att man vill ha flera barn. Jag kan förstå det, men ser då gärna att ettbarnsföräldrar förstår oss som väljer att skaffa flera barn. Man får se det från två håll. Slutligen vill jag bara säga att jag tycker det är jättebra att du har gjort ett val som du trivs med. Men när det gäller hur många barn man väljer att skaffa finns ju inget rätt eller fel så länge man trivs med valen man gjort.
Skrivet av    Sophia med Joseph, Julian & Raphael

Förstår dina tankar

jag har två barn - en pojke som blir två år i april och en flicka som är 2½ månad. Flickan var inte planerad (men såklart välkommen för det!) och jag känner ofta att jag skulle velat ha mer tid med min son innan nästa barn kom. Det har varit ganska tufft för honom att bli storebror tycker jag (förvisso kanske det är det oavsett åldern på barnet, det vet jag inget om). Dock tror jag det finns ett stort värde i att ha syskon men jag skulle aldrig själv valt att skaffa barnen så här tätt, men nu valde naturen åt mig :-)
Skrivet av    Marie m EmiloEbba

oj, så upplyftande

läsning för ettbarnsmamma som inte kan få fler barn.. ;) Fast visst håller jag med dig, jag tror att syskon är väldigt utvecklande och jag sörjer när jag ser mitt ensambarn gulla med sina kompisars småsyskon.. :( Fast när man väl skaffat ett barn så tycker jag faktiskt att man som föräldrar ska tänka på BARNETS bästa och ja, min åsikt är också att det bästa är att ge barnet ett eller flera syskon att dela sin uppväxt med. De kommer alltid att ha varandra. Och vad är det för fel med att (ang \"Bennys mamma\" ovan..) barnet inte alltid sätts i främsta rummet och får all uppmärksamhet? Det är ju knappast så livet fungerar när vi lämnar barndomsåren och mammas trygga famn. Bättre är väl att härdas lite, lära sig både samspela och slåss, vänta på sin tur, ta ansvar och visa respekt och vilka är väl bättre att utöva denna träning på än ett syskon? Som alltid finns kvar, oavsett hur mycket man bråkar ;) ja, min åsikt är nog att man är lite egoistisk och inte tänker så långt fram om man missunnar sitt barn en syster/bror...
Skrivet av    en mamma

hur menar du egentligen

när du säger att du själv aldrig skulle valt att skaffa barnen så tätt??!! Att skaffa barn är ett aktivt val i Sverige idag. Ingen behöver behålla en graviditet emot sin vilja. Så visst tusan har man ett VAL, hur kan man säga något annat? Och om man har oskyddat sex så vet väl varenda människa att det kan resultera i en graviditet? Visst finns det de som blir gravida trots skydd, men även de väljer ju om de vill fullfölja och föda barnet så att säga... Förstår bara inte resonemanget.
Skrivet av    ??

fast förhoppningsvis

så ser inte de flesta abort som ett preventivmedel och välkomnar därmed de barn som blir till, trots att de inte är planerade.
Skrivet av    Katarina

bara för att man har tätt mellan barnen.

...betyder det inte att det _måste_ bli jobbigare = ) För mig har allt varit så oerhört lugnt och harmoniskt. Jag vet många föräldrar med \"bara\" 1 barn och där dom har haft det jobbigt med förhållandet, få tiden att räcka till med både jobb och hem och dom är bara trötta. Det är en stor omställning att bara ha 1 barn. Men jag vet också många föräldrar, som mig själv, som har haft det oerhört lätt och smidigt med två tätisar. Och man får heller inte glömma att det är dubbel kärlek hemma. Inte bara dubbelt med sysslor osv. Och sen kan jag ärligt att för har det inte känts som dubbla sysslor eller dubbel trötthet sen jag fick nr2 = ) Allt är så oerhört individuellt! Din livssituation, din personlighet kanske säger stopp vid 1 barn. Du tycker att det räcker. Men så är det inte för alla. Och det behöver inte alls menas som att man automatiskt inte orkar med barn nr2 eller barn nr3 osv. Jag känner att jag får tiden att räcka till för mina 2 barn! Jag uppmärksammar ständigt mina båda barns behov. Jag har i stort sett aldrig sagt nej till mina barn när det gäller uppmärksamhet, frågor, kärlek, en famn mm... Bara för att 1 person känner en sak behöver inte det alltid vara så = ) Kram!
Skrivet av    cerlise på besök

svammel från en storasyster

Jag har tänkt mycket på det här. Just nu är jag ettbarnsmamma till en liten tjej på ett år. Och när jag ser tillbaka på tiden som gått sedan hon föddes o gjorde mig till en mamma så vill jag gärna ha fler barn (är ensamstående så det är inte aktuellt just nu) men... jag fick en lillebror när jag var 13 år. Mitt enda syskon. Och det har verkligen präglat hela min värld sedan dess. Jag slutade vara min mammas \"allt\" och det tycker jag än i dag är ganska hemskt. Han fick all uppmärksamhet. Nu är han i den åldern jag var i när han föddes, och jag kan se att våra föräldrar bemöter honom på ett helt annat sätt än jag blev bemött. Som storasyster känner jag mig besviken på den delen av barndomen som han var en del av. Det låter hemskt och jag älskar min bror, men krasst kan jag undra om jag inte hade haft det bättre utan honom... Vi har ju aldrig haft den där syskongemenskapen eftersom det är ett så stort åldersglapp mellan oss... Jag har även funderat över hur det hade varit om jag fått syskon tidigare, när jag var yngre... Nu har jag svamlat tillräckligt och ska gå och ta hand om min ettåring och se till att hon känner sig sedd.., Men om jag ska ha fler barn ska det vara inom 5-7 år eller inte alls.
Skrivet av    Anonym

Oj, många som har åsikter

och dessutom rätt bestämda uppfattningar om ett eller flera barn är det bästa. Själv tycker jag att det är viktigt med syskon, och när ett av våra barn blev svårt sjuk och hamnade på sjukhus under långa perioder var det tydligt hur mycket syskonen betyder för varandra. Längtan efter syskonet var nästan större än längtan efter oss föräldrar. MEN jag tror att om man har ett barn, så kan det bli hur rätt som helst, men också hur fel som helst. Om man har två eller tre eller ännu fler barn, så kan det bli hur rätt som helst, men också hur fel som helst. Om man har tätt mellan barnen eller långt emellan dem, så kan det bli hur rätt - eller hur fel - som helst. Man får de barn man får och sedan får man försöka göra så bra som möjligt för det eller de barn man har. Och det kan faktiskt bli hur rätt som helst.
Skrivet av    Bibi