Om min minste!!!

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Om min minste!!!
Skrivet av	Jenny m A&W
Hallå alla kloka föräldrar. Min lille pojk som är 21 mån har den senaste veckan börjat dunka huvudet i golvet,väggen bordsskivan eller vad som är närmast då han blir arg. Jag förstår att det är svårt att visa sin ilska utan språk och att det kan vara svårt att ta en motgång när man är liten. Och jag vet oxå att detta beteende är väldigt vanligt. Men han dunkar riktigt hårt och han får rejält ont och går med ett stort blåmärke mitt i pannan konstant. Jag försöker avleda honom när jag vet att han kommer bli arg men det funkar ju såklart inte jämt,jag försöker ge honom orden och hålla honom så det inte ska hända. Nån gång har jag ignorerat och då slutade han men han fortsätter ändå med beteendet. Vilket är bäst att göra? Att ignorera och då på intet vis ge honom uppmärksamhet eller ska jag fram och hålla honom tvärilsken i famnen då han dunkar mot mig istället? Eller nåt annat sätt? Jag inser att det går över av sig självt men det är ju synd om honom när han inte kan styra sig och blir sååå arg =)
Svar på tråden: Om min minste!!!

Håll fast
honom tills han lugnat ner sig. Då försöka prata om varför man vart arg. Kan han prata alls? Annars kan du efteråt förklara att det är ok att bli arg men inte att göra illa sig själv eller andra.
Skrivet av Moa med Ella
Min...
dotter (idag 6 år) dunkade också huvudet samt rev ner hela möblemanget om hon kunde när hon blev arg i den åldern. Jag gjorde ungefär som föregående talare skrev. Tog upp henne i famnen och höll fast helt enkelt så att hon inte ska skada sig själv eller sin omgivning. Det är viktigt att hålla sig lugn och inte visa sig så \"intresserad\" av utbrottet, det ska inte löna sig att slå sig själv. Men så fort barnet visar intresse att försonas eller prata så ska man uppmuntra det och ge det stöd. Det var ngn som beskrev utbrott hos små barn som en fruktansvärd storm som river i barnet och det är läskigt för ett barn att komma till sans och se att dess ilska åstadkommit skada och förödelse, som om mamma/pappa är för svaga för att kunna skydda det från ilskan. Så tag upp, låt det röra sig så mycket som det går utan att åstadkomma skada men absolut ej hård hand och vänta på öppningar till kommunikation och möjlighet att hjälpa det lugna sig. Låt inget gå sönder, och om det gör det så bär bort det direkt. Jag brukade gå runt med dottern och titta mig lite förstrött omkring, hon tyckte INTE om att sitta stilla när hon var så arg så vi kompromissade lite. Om han använder slag mot sig själv som utpressning mot dig för att få viljan igenom (jaa, så genomtänkta är de ibland :)) så gör du på samma sätt, håll barnet tills det förtjänar sin frihet att få vara på golvet och leka, frihet under ansvar, även för små...Fast då ska man sitta och ha det fruktansvärt tråkigt tillsammans. Helst bör man dock försöka förekomma sånt och bygga bort det genom att bryta maktkampen innan barnet kommit till självplåga. Identifiera när det inträffar, vilken sinnesstämning som präglar barnet innan m.m. och förändra ditt förhållningssätt, för man kan bara ändra sig själv (inte andra) och därigenom förändra en relation till någon. Det brukar dock bli bättre med åren. Vid 5 års ålder hade min dotter blivit en fruktansvärt bra förhandlare och stabil som få i humöret. Envis som få och med en vilja som inte är att leka med, men öppen för diskussioner och resonabel, tack och lov!
Skrivet av Anna

Tack för era funderingar
Märkligt nog har han slutat helt med detta. Men händer det igen så ska jag hålla honom. Numer så skriiiiker han rakt ut istället =) Tack igen
Skrivet av Jenny

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv