Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Ångest

Skrivet av Enemel m Kevin&Elise
Imorgon börjar jag på mitt nya jobb. Jag har de senaste dagarna mått skit, verkligen skit. Jag gruvar mig för detta med att vara borta från Kevin så mycket så jag mår illa. Haft huvudvärk i två dagar och igår blev jag helt plötsligt yr och det blev tungt att andas, var tvungen att gå ut. Helt otroligt, vilka reaktioner man kan framkalla hos sig själv bara för att man går och ältar och oroar sig i onödan. Innerst inne VET jag att det kommer gå jättebra för Kevin på dagis och att jag säkert kommer trivas, och jag kan ju gå ner i tid efter nyår, men ändå, jag har världens jävligaste separationångest och jag mår pyton. Snyft. *tycker synd om mig själv*
Jag vet att jag är tramsig, men jag kan faktiskt inte rå för det... det känns som att jag aldrig kommer träffa min plutt mer...
Ångest ångest ångest...
Svar på tråden: Ångest

Du får väl ha med en påse...

Och ta med påsen in på toa och panikandas i den, så kan du känna dig som folk igen efteråt...? Jag vet att när man oroar sig FÖR mycket, så utlöser det en slags flykt-eller fight-beredskap i kroppen, man andas och fyller kroppens muskler med syre, (väldigt primitivt, jag vet) och när drabbningen liksom inte äger rum, så spär processen på sig själv, och det känns som man inte får nån luft, trots att det är just det man har för mycket av... man blir yr av syreöverskottet, och paniken ökar... TIPS: andas ut och hålla andan så långt det går. Klarar du tre gånger i följd med lika lång tid, så var det det som var problemet. När detta händer mig, och jag håller andan som jag beskrev, så brukar det kännas som om världen öppnar sig. Det är tunnelseendet som försvinner. Rätt häftigt faktiskt! Alternativet är att panikandas i en påse, men det ser ju rätt knäppt ut om man är bland folk. Det är ingen lätt situation att måsta vara utan sin bebis. Det tar tid att vänja sig. Men det är inte farligt. Hoppas du får ett jobb som du trivs med, och som fångar din uppmärksamhet så pass att du kan släppa greppet och slappna av. Jag tycker inte att du är tramsig!
Skrivet av    karin med Skruttan o Parvel

Ingen tröst egentligen!

Men, jag förstår verkligen vad du menar. Jag har ju inget jobb men är sjukskriven och mår mest dåligt över att jag inte kan och orkar vara den mamma som Jonna förtjänar. Hon har det mkt roligare på dagis än hemma med mej som har ont i rygg och fogar och dessutom lider av lågt blodtryck i kombination med kass järnvärde vilket i princip innebär att jag bara vill sova hela tiden. :..( Det enda jag kan säga är att du ska ge dej rätt att känns som du gör! Att sakna sin son är ju såklart fullt normalt och separationsångest _är_ piss helt enkelt. Men så länge du inte skäms för att du känner som du gör och inte låter dej ha känslorna du känner så tror jag det blir ännu värre. Hoppas du kommer få det toppen på ditt nya jobb och att du sedan har möjlighet att gå ner i tid efter nyår och därmed få mer möjlighet att va med Kevin! :)
Skrivet av    -LillaMy-