Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

En dag...

Skrivet av Tina&My
...dag som denna vill jag helst slippa.. men det kommer nog flera är jag rädd för i framtiden.
Känner mig fruktansvärd ledsen och helt plötsligt så himla orolig för hur det ska gå för våran lilla My i framtiden. Det var sååååå länge sen jag kände mig ledsen pga handikappet DS för med sig, vet ej varför just idag??? Ibland så vill jag bara strunta i alla måsten, ringde och bokade av teckenkurs idag ( vill/orkar inte just idag), hoppar över Ö. förskolan också ( fast det är bra för My, tror jag..?)
Men jag får rycka upp mig och gå ut i det härliga vädret.
Men jag ville bara skriva av mig den olustiga känslan jag har idag...
/Tina
Svar på tråden: En dag...

Skickar en kram!

Hejsan! Jag ville bara säga, att du inte är ensam, och att jag tänker på dig! Jag har precis som du, dagar som inte är positiva och uppåt, dagar där man tänker, varför skulle just jag/vi få ett handikappat barn? Varför inte istället grannen, jobbarkompisen eller någon annan. Ofta tänker jag inte på att Malva är annorlunda eller sen, inte förrän jag träffar andra som är 3,5 år och inser vad MYCKET de kan! Det är tur att det finns andra dagar, som är så mycket bättre!
Skrivet av    Anna med Malva

De dagarna...

... kommer och går är jag rädd! Det är ju inte som de första veckorna när ds var en bottenlös katastrof, jag skulle inte vilja ha vår lilla Hedvig annorlunda än vad hon är för allt i världen. Men visst gnager oron, tänk om, tänkt om, tänk om... Min man brukar påminna mig om att det finns precis lika mycket, om inte mer, att vara orolig för vad gäller de andra barnen. Den oron pratar man dock inte lika mycket om, man tar den mer för given. Alla föräldrar är oroliga för allt möjligt och om man tänker efter är risken förmodligen större att de andra barnen råkar ut för saker (som verkligen är värt att oroa sig för) än att våra små ds-barn gör det... Åh, vad förnuftig jag låter nu! Jag har också mina ledsamma dagar när gråten finns som en klump i halsen och ingenting känns roligt. Jag får dessutom skuldkänslor som känner mig så ledsen vissa dagar; Hedvig är verkligen en liten solstråle och om inte hon är ledsen bör inte heller jag vara det... Tina, känslor är inte rationella - i morgon kommer du känna dig bättre till mods igen! Synd att du bor så långt bort annars kunde du komma över på en stor kopp latte... Kram
Skrivet av    Jessica & Hedvig

Hej Tina!

De sorgsna dagarna har för mig bara blivit färre och färre och NÄR det någon gång kommer en sådan dag så tillåter jag mig att vara ledsen! Jag vet inte om du hört när jag beskriver det som att lära sig gå (hur man bearbetar sorgen av att fått ett handikappat barn? Först trillar man omkull mest hela tiden sen lär man sig stå och när man ska ta sitt första steg trillar man omkull igen. Efter ett tag så kan man gå men trillar omkull lite då och då men hela tiden blir gången stadigare och stadigare och man har lärt sig att ta emot för sig om man nu trillar. MEN risken kommer alltid att finnas att man snavar men man reser sig fort igen och borstar av gruset från knäna! Kram Nikki
Skrivet av    Nikki

Känner igen mig..

Har också sådana dagar. Men det går väl upp och ner. Klart att man måste få vara deppig ibland och bara vilja var för sig själv. Tycker du gjorde helt rätt i att avboka teckenträffen. Hoppas att du känner dig bättre till mods i morgon. Kram / Anneli och Julia
Skrivet av    Anneli och Julia

Tack..

.. ALLIHOPA!! Blev mkt bättre till mods redan någon timme efter att jag skrivit här idag. Var ute 2 timmar med My och busa i lekparken och njöt av höstvärmen.. Och när man får det underbara leendet av My så kan man bara inte vara deppig :-)) Nikki, din beskrivning är kanonbra bra... Tack ännu en gång alla supermammor här. Kram Tina
Skrivet av    Tina&My

Jag oroar mig mer när jag inte är tillsammans...

...med min tjej, då kommer tankarna lätt. När vi är tillsammans ser jag ju hur bra hon mår och hur underbar hon är. Jag tycker det går i vågor också.
Skrivet av    Tina

KRAM

Man måste tillåta sig att faktiskt vara ledsen ibland, precis som Nikki skrev. Och det är ju när man får litetid för sig själv som man hinner tänka massor och precis som du själv skriver...så när man är med dem och ser dem le... då smälter man. Sänder kramar och tankar!
Skrivet av    Annica

Artiklar från Familjeliv