Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Vad är låtsaskompisar?

Skrivet av Mona med L ilja
Är det skyddsänglar/guider till barnet?
Är det andras dito som barnen ser?
Är det helt enkelt ett prov på vissa barns fantastiska fantasi?
Är det olika för olika barn?
Kan det vara både fantasi och guider olika gånger för ett och samma barn?
Svar på tråden: Vad är låtsaskompisar?

Olika för olika barn, tror jag

Jag tror att man inte ska se änglar, guider och annat från en annan dimension hela tiden. jag vet att min dotters låtsaskompisar definitivt är just det och inget annat. Däremot så finns det annat som jag inte tror är på låtsas.
Skrivet av    Missmu

Dotterns låtsaskompisar...

...är just fantasiprodukter. Men en ängel/guide är väl inte mindre värd bara för att man skapat den själv :-)
Skrivet av    Vind

Hur vet man?

Här är det kanske en salig blandning tror jag.. Det finns en låtsaskompis till dottern som jag hör så mycket blaj om (ursäkta uttrycket) att det inte kan vara annat än fantasi. Men så kommer små väldigt intressanta funderingar. \"Anna och jag träffades i himlen innan jag kom till dig.\" \"Anna är inte född än, fast hon har varit född förut.\" Det kan förstås också vara fantasi det också, men nog börjar jag fundera oavsett vilket! :-)
Skrivet av    MsK

Wow!

Jag brukade läsa på ett ställe på nätet förut, ett s.k. reinkarnationsforum där föräldrar berättar om vad deras barn berättat om. Tyvärr funkar inte den sidan längre, så det är ingen idé jag delar med mig av länken. Kanske nån här som har någon länk till någon liknande sida?? Vad gäller just din dotters \"funderingar\" så tror jag de är sanna. Barn brukar ju inte vara särskilt insatta i reinkarnationsgrejen. Så för mig verkar det helt äkta! =)
Skrivet av    SharpMissy

Fast varför är det ena...

...mer blajigt än det andra?
Skrivet av    Vind

Lika sanna som allt annat...

...som barn inte är så insatta i tror jag! Jag gillar inte riktigt grejen med att man använder barn för att bekräfta sina egna föreställningar om verkligheten och dess skiftningar.
Skrivet av    Vind

Hon

berättar att Anna bor i uthuset, sen nästa dag bor hon i skogen, sen har Anna och hon varit & handlat.. Saker hon lär sig har Anna lärt henne. Jag har, tro det eller ej, aldrig pratat reinkarnation med tösen, men har mycket god lust ibland!
Skrivet av    MsK

Hmm

Mja, det där väljer man väl själv. Om man tror att det ligger nån sanning i vad barnet säger, så får man väl tro det. Man behöver ju inte prata om det med barnet i alla fall. Man får ju tro på vad man vill.
Skrivet av    SharpMissy

Jag tror

att det som barnen berättar är äkta vara i den bemärkelse att de berättar om något, förmedlar något om sig själva, som är sant. Det är ingen skillnad om de talar om låtsaskompisar eller gråter över att de har ont i foten. För mig är det sekundärt, och många gånger irrelevant, om barnet verkligen har ont i foten eller inte. Det är barnets känsla/upplevelse som skall bemötas, inte den onda foten. På samma sätt är det irrelevant om barnens låtsaskompisar är ”på riktigt” eller inte. Oavsett om de är symbolik, fantasi eller egna energier, så berättar barnet något om sig självt när de talar om sina låtsaskompisar. Som förälder skall jag bemöta mina barns känsloliv och inte låta deras känsloliv bli en plattform på vilken jag kan fascineras av mina egna trosuppfattningar.
Skrivet av    Lina

Underbara Lina!

Som så ofta lyckas du formulera exakt vad jag ville få fram...vad kan jag säga annat än att jag håller med :-)
Skrivet av    Vind

Håller med och inte

Visst ska man bekräfta barnen, absolut! Men när lär de sig skilja på lögn och sanning? Om lilla Ida påstår att lille Karl har slagit henne jättehårt utan anledning, ska jag då bara svälja det? IDA anser att Kalle varit dum, trots att det egentligen var hon som knuffade honom i backen först. Den lilla detaljen utelämnar hon för mamma naturligtvis. Ska man helt bekräfta IDAs känslor och påståenden då? Eller som min 8-åring sa, då jag snällt nickade och sa ja och amen, då 4-åringen pratade vitt och brett om vad hon och Anna haft för sig: \"Du får ju för fan på vad som helst!\"
Skrivet av    MsK

Ja, det ska man!

För vad är sanning och lögn, egentligen? Det är sant att Ida blivit knuffad. Det är sant att Ida känner sig fasligt kränkt över detta. Att det sedan finns fler aspekter av sanningen som Ida utelämnar, inte har kapacitet eller kanske ens VILL se att se gör som jag ser det inte Idas två första sanningar till lögner. Däremot utgör det en viktig grund för vidare samtal med Ida och Kalle. Jag tycker det är fullkomligt ovesäntligt vem som _börjat_ när två barn bråkar, det som är relevant är att jag framför mig har två barn med varsinna sanna upplevelser som ska bekräftas -kanske väldigt OLIKA upplevelser, men den ene är inte mindre sann än den andre för det. Utifrån barnens mognad kan man då sammanfoga dessa båda sanningar till ett händelseförlopp där var och en får ta ansvar för sitt egna agerande och sina egna reaktioner.
Skrivet av    Vind

Ida vet!

När Ida kommer till mig och är upprörd så har jag ingen aning om varför hon är det. Oavsett vad hon säger kan jag aldrig veta om det är sant. Däremot kan jag se att hon är upprörd och utifrån vad hon förmedlar så kan jag bekräfta det. \"Ja, det gör ont att bli knuffad. Man kan göra sig väldigt illa. Ja, man blir arg när man inte blir respekterad. Jag förstår att du blir ledsen när Kalle knuffar dig.\" Jag kan också bekräfta de normer som gäller i vår familj. \"I vår familj knuffas vi inte. När vi är arga på varandra måste vi hitta andra lösningar.\" Precis som Vind säger kan jag inte veta vad som är sant eller falskt. Min roll som förälder är inte heller att göra en bedömning om den saken. Det är barnets ansvar. Om jag som förälder tar på mig rollen som \"förmedlare\", \"rättskipare\" eller \"fixare\" så förhindrar jag barnet att ta det ansvaret. Genom att bemöta Ida utan att dra in Kalle så hjälper jag Ida att ta makten, ansvaret, för sitt eget liv. Hon vet vilka normer som gäller i familjen och hon vet hur det känns när de bryts. Huruvida det var hon som började eller inte spelar ingen roll. Ida _vet_ vad som gäller. Genom att bemöta Ida utan att dra in Kalle hjälper jag henne också att stå känslomässigt fri i relationen till honom. Hon kan vara hur arg, putt, ledsen, sur eller vad som helst på Kalle, men det påverkar inte min (och internaliserat sett inte hennes) bekräftelse av att hon är okay. Min acceptans av henne är inte villkorad. Hon är accepterad för att hon är upprörd, inte för att hon är bättre än, eller har mer rätt än, sin bror. Genom att bemöta Ida utan att dra in Kalle slösar jag heller inte mina egna energier på någonting som inte är mitt. Mitt ansvar som förälder är att skapa förutsättningarna för en god relation mellan mina barn, men det är inte jag som har ansvaret för själva relationen. Om Ida och Kalle inte kan komma överens, så är det de som skall hitta en lösning. Min uppgift är att ge dem verktygen och betro dem med ansvaret. Om jag skulle börja fixa i deras relation skulle jag också börja kontrollera den. Då skulle jag inte syssla med föräldraskap utan maktutövning. Om Ida säger att Kalle har slagit henne jättehårt utan anledning, så behöver jag inte bekymra mig om sanningshalten i det. Ida _vet_ om hon ljuger eller inte. Det är ingenting jag behöver lära henne. När min femåring säger till mig att fyraåringens troll och monster inte är på riktigt, att de bara finns i fantasin, så svarar jag att så kanske det är, men fantasin är stor och finns de i fantasin, så finns de ju. ;)
Skrivet av    Lina