Tillbaks igen ....suck

Tillbaks igen ....suck
Skrivet av	multimor
Jag är ledsen idag. Det känns som om det aldrig kommer att bli bra. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Visst ...lämna dom (min man med hans dotter) är det enklaste. Varför måste det vara så jobbigt med styvbarn. Är det verkligen så att jag och mina tonåringar ska ta allt skit som inte fungerar med styvdottern. Hon visar sig så asocial på alla tänkbara sätt. Vill aldrig delta i den nya familjen trots att hon valde själv att bo hos pappan. När pappan jobbar så passar hon alltid på att utnyttja situationen. När hon skulle vara barnvakt tillsammans med mina ungar till vår lilla minsting så passar hon på att gå ut med kompisar. Hon struntar i att städa eller äta tilsammans med oss när hennes pappa inte är hemma. Vi har som rutin att ungarna ska ta ansvar för deras åtaganden dvs i det här fallet matlagning. Då vägrar flickan att laga den mat som hon själv har bestämt att göra och jag hade handlat det. Det slutade med att jag gjorde maten och fick passa minstingen samtidigt. Tror ni inte hon kommer och äter då, jag blev så förbannad och tog mina tonåringar och gick ut och åt. Ska vi verkligen behöva tolerera detta. Dessutom är det något så ringer hon alltid till hennes pappa trots att det är jag som är hemma och fixar mat till dem. Dessutom går hon bakom ryggen ocg snackar skit till mina ungar till pappan fast det visar sig att det inte är sant. Jag går nämligen till attack då och vill ha ett rakt svar från både flickan och hennes pappa,vet ni vad de säger då.. Jag kommer inte ihåg!!! Jag avskyr när det tisslas o tasslas bakom ryggen....Jag säger åt pappan att nu får det vara nog. Då säger han att han ska prata med henne..(För femtioelfte gången). Jag märker också att hon inte heller bryr sig om lillpojken och han tyr sig inte heller till henne. Han är 2 år och har redan lärt sig att inte hälsa eller se åt hennes håll. Är det inte så att flickan som är 15 år, att hennes BÅDA föräldrar ska ta ett större ansvar för hur hon beter sig. Vad har jag för rättigheter kring detta. Jag har faktiskt bett pappan om att det är bättre om hon flyttar till sin mamma. Hon har sina två biologiska syskon boende där. De är mer eller mindre kidnappade av mamman.
Svar på tråden: Tillbaks igen ....suck

Låter som mitt hem...
Förstår dej precis, det verkar ibland vara ett för stort lass, detta med styvfamiljen... Jag har försökt att göra EN familj av mitt hem, vill att vi ska sätta upp gemensamma regler.. Det är nog en förutsättning, annars blir det ju två familjer....Det fungerar INTE... Det låter som ni oxå skulle behöva det... Förstår inte varför män har så väldans svårt att ta ansvar för sina barn...!!?? Förstår verkligen att du inte orkar, tonårsdotterns beteende är helt fruktansvärt.. Inte minst gentemot dej.. Du är värd respekt för allt du gör för henne, förstår inte att din man inte förstår det.. Var på en kurs en gång för gifta par.. Där ställdes frågan vad den andre gör som får mej att känna mej älskad... ALLA män svarade att dom känner sej älskade när kvinnan lagade fin mat o klädde upp sej för dom..!? ALLA kvinnor svarade att dom känner sej älskade när mannen ägnade tid åt barnen... Intressant tycker jag, männens svar handlade om dom, medans kvinnans svar handlade om barnen.. Jag tror din man behöver visa dej mer respekt o kärlek gemon att få sin dotter att respektera dej.. När hon valde att bo hos pappan visste hon väl att du o dina barn fanns där?? Försäk att prata med din man o försök att få honom att förstå hur ledsen du blir.. Lycka till o kram...
Skrivet av Es
Hur har ni nu?
Jag undrar lite.. hur länge försökte du att få det att gå ihop? Vilket stöd har du fått i den här situationen? Har ni separerat eller är ni särbo?
Skrivet av multimor

Känner att jag måste svara..........
Jag skriver aldrig här, men läser ibland. När jag läser om den 15-åriga tjejen, så blir jag så ledsen, för jag känner så väl igen mig i henne. Om jag utgår från min egen situation, så var det så att jag fick inte vara med i min styvmammas och hennes barns gemenskap. När min pappa inte var hemma, så var jag så ensam. Min styvmamma brydde sig inte ett dugg om jag åt eller inte. Hon dukade inte ens till mig, när pappa var borta. Sen när du skriver att du tog dina barn och åt på restaurang.........åh, mitt hjärta gråter för tjejen. Jag vet inte hur ni har det, och hur det fungerar hos er, men kanske kan man försöka se det ur tjejens perspektiv? Känner hon sig delaktig i familjen och så? Känner hon gemenskap med övriga familjen? Jag menar inte att klanka ner på dig, och jag pratar bara om mina egna erfarenheter, men som sagt, man kanske kan se det från tjejens håll, och kanske börja där, och försöka reda ut saker och ting. Lycka till!
Skrivet av A
Visst bryr jag mig
Jodå jag har verkligen lagt manken till.. Jag köpte inredning till hennesw rum ,köpte nya gardiner och massor med andra saker till henne som en överraskning. Jag fick inte ens glatt tack eller så. Jag har gett henne morgonrock solglasögon för att vara snäll och visa att jag bryr mig om henne.Jag hjälpte henne att snygga till håret och tonade bort en misslyckad toning som hennes mamma gjorde. Så jag har inte legat på latsidan att försöka nå henne. Det första hon gör är att gå raka vägen upp till sitt rum utan att bjuda till på ngt sätt. Hon sitter på sitt precis hela tiden. Hon försöker att få uppmärksamhet på ett tokigt sätt och jag försöker att få henne att inte ha så otroligt stor självömkan. Det är hon själv som far illa av det. Det är väl ändå inte jag som ska ta det ansvaret att stämma av hur flickan mår...Det är hennes föräldrars ansvar.
Skrivet av multimor
ja
självklart är det hennes föräldrar som ska ta ansvar för hur flickan mår. Jag säger bara att det är svårt att komma in i någon annans gemenskap, som i din och dina barns gemenskap. Jag ville bara visa hur det kan vara, och hur det kan kännas att vara i hennes situation. Men självklart är det hennes föräldrar som måste se till att hon har det bra. Ja, jag vet inte vad jag ska skriva, men lycka till i alla fall! Hoppas att det ordnar sig på bästa sätt, för alla inblandade!
Skrivet av A

Mitt hjärta blöder också för flickan
Kanske för att jag också har varit styvbarn. Menar du att när hon kom och skulle sätta sig och äta så tog du de två andra barnen och gick ut på restaurang? Har 2-åringen lärt sig att inte hälsa och ens se åt flickans håll? Vad är det för sätt??? Har du lärt din dotter detta???? Det känns som att du glömmer att det är du som är vuxen i den här situationen. Det är okej för dig att demonstrativt lämna en flicka vid matbordet och gå ut, men hon ska agera vuxet och ta upp problemen med dig när det är något? Blev riktigt illa berörd när jag läste ditt inlägg.
Skrivet av Fd styvbarn
Håller nog inte riktigt med övriga
förstår din markering när ni gick ut och åt. Hon bröt ett avtal och du fick göra ngt som inte ingick i planeringen den dagen. Men jag känner samtidigt att det dels är sambons fel, man viskar inte ihop med varandra bakom ryggen på övriga familjemedlemmar. Vill hon säga något privat till pappa så är det givetvis tillåtet men inte genom viskningar. Då kan man säga det öppet -Behöver prata med dig pappa! själv! Betr minsingen så får _jag_ intrycket att det är han som inte tyr sig till henne, inte så konstigt om man inte får nån respons. Vad händer om ni backar lite? Ni har uppenbarligen en vilt protesterande tonåring i huset man kanske ska ta bort \"hjälpa till\" regeln? Visst det blir mera att göra för er vuxna (se till att pappan också får SIN beskärda del av mer arbetet)men det blir mindre att bråka om och det ÄR lättare att planera när man vet vad man har att göra. Ett litet familjeråd? med bara det mest självklara kraven, mat tar bort sin egen tallrik från borde etc. Om ett år eller två är hon förmodligen mera kontaktbar :-) Sen var det biten med din önskan att hon ska flytta hem till sin mamma igen. Det lyser utan tvekan igenom och gör att hon får uppfattningen att pappa måste välja. Och för henne är valet inte så självklart som det _borde_ vara. När en vuxen ställer den sortens ultimatum så är det bara den vuxne som _ska_ kunna förlora. Kan du försöka få dig själv att ändra inställning? Litegrann, har man tagi f*n i båten... ro den iland Lycka till
Skrivet av marib
Lugnt hemma
Det är inte lätt att hantera sådan här problem. Det vet vi alla som har den här situationen. Men åter igen... Jag har försökt att få kontakt med den biologiska mamman med hon hotar med att ringa polisen om jag ringer henne. Dels så behandlar bio-mamman barnen otroligt sjukt. Flickan som bor hos oss får inte mammans telefonnr men det har de andra syskonen. Vad ger det för signaler till flickan. Mamman är väldigt knepig och vill absolut inte ha något med pappan att göra. Vi får heller inte ngt telenr så pappan kan ringa till barnen. Det här med att ändra inställning...jaaa...vad ska jag säga..mina bio-barn klagade förut på att jag la ner mer tid på de nya barnen. Så jag vet inte ri ktigt vad som menas med att ändra inställning.. Jag har varit i kontakt med föräldrarådg.,familjepsykolog och de säger till mig att jag ska lägga krutet på mina egna i första hand och DET ÄR bio-föräldrarna som ska ta hand om problemen som barnen har. Om jag har förstått det rätt så har många styvbarn farit illa och det är VERKLIGEN synd men åter jag undrar är det inte så att de barnen mår dåligt av att det inte fungerar mellan bio-föräldrarna. Det är ju ändå en grundtrygghet som saknas för dem. Varför har t ex inte mina barn blivit så..Av mina tre så bor en (en flicka på 13)hos sin pappa och det funkar.Vi bio-föräldrar har en bra dialog kring barnen.
Skrivet av multimor

Då har jag ju faktiskt större förståelse för
tjejens agerande. Mamman har valt bort henne. Alltså KAN föräldrar välja bort. Du ser helst att pappa gör likadant för du orkar inte med henne. Vad jag syftar på när det gäller ändra inställning är att i princip bita ihop! JAG ska fixa det här! var hur sur och otrevlig du vill! jag bryr mig _inte_! och fortsätt att försöka behandla henne som en av övriga barn i huset. Trots frånvaron av respons. Det GÅR. Jag har ett sk bokstavsbarn som ibland bara blir för mkt (ofta).Skulle då på fullaste allvar kunna lämna honom i en förvaringsbox. MEN lyser det igenom så blir han ännu mera säker på att även jag kommer att svika och det ÄR de vuxna som de faktiskt litar på och bryr sig i som får ta de här smällarna. Det är de som ska testas.
Skrivet av marib
Tonårsproblem
Jag tycker synd om både dig och flickan när jag läser ditt inlägg. Det låter som om hon är inne i en besvärlig tonårsperiod och mycket av det du berättar om stämmer in på mina biotonåringar. Min 15 åring är inte heller speciellt intresserad av att passa vår 2 åring utan har numera en kompis till henne som hjälper till, en tjej som är jätteavis för hon vill ha en brorsa:). Jag tror att tjejen känner sig utanför, även om du gör ditt allra bästa. Ett familjeråd där alla får göra sin röst hörd vore nog väldigt bra. Kan tjejen känna sig bortvald av sin mamma även om hon har valt pappa själv? Vet att jag funderade när jag var liten (tonåring), att om mina föräldrar skulle skiljas, då skulle jag ta på mig oket och flytta till pappa så att det inte blev synd om honom.............
Skrivet av ~Trixie~
Har haft en likartad situation
hemma hos oss för ett antal år sedan. Skillnaden hos oss var att vi hade en bra biomor som tog tonåringen till BUP ett antal ggr. Jag försökte härda ut men maken betedde sig minst sagt underligt och lät tonåringen agera ut på alla sätt. Det är en stor tagg för mig nu och jag är livrädd att han ska agera likadant när våra blir tonåringar. Flickan ifråga är nämligen 23 år nu och jättefin!
Skrivet av bettis

HALLÅ!
Ursäkta en aningslös pappa, men var är kraven på biopappan i alla råd? Är de flesta karlar så klena att man inte ens kan ställa krav på dem? Jag hoppas inte det. I det här fallet tycker jag att det verkar klockrent, det är HANS problem och HAN ska lösa det. Har HAN varit på föräldrarådgivningen och hos familjepsykologen? Varför inte? Det är ju hans barn som beter sig oacceptabelt. Och till er fd styvbarn: Visst finns det förklaringar till varför dottern beter sig som hon gör, men det är ändå ett oacceptabelt beteende. Och det kommer aldrig att bli bättre om inte PAPPAN sätter gränserna. Ställ honom mot väggen, helt enkelt. Inte genom ett ultimatum att välja dig eller dottern, utan genom att fråga honom om HAN inte tycker att det är ett problem. Och i så fall, vad tänker HAN göra åt det? Om han inte ser det som ett problem är det nog dags att släpa med honom till familjerådgivningen också - för att prata om ER relation först. Vi karlar kommer så lätt undan, ända från födseln, tack vare alla \"goda\" kvinnor, som sopar upp både framför och bakom oss. Vi måste ta ansvar själva för vårt beteende, men det är mycket svårare att se sitt felaktiga beteende om kvinnorna runt omkring oss accepterar och undviker att ställa krav. Är han inte man nog att ta det är det han som förlorar på det.
Skrivet av 2much med Teo + bf 0604
Sorry, fel nick. Bf i annat snack... imt
...
Skrivet av 2much
Njaa..
Du kan ha vissa poäng i vad du säger.. För det det är så jag kan känna ibland.. att...F-n ska det verkligen vara jag som ska ta tag i det här.? Och varför har jag gjort det då? jo för att tillvaron för de andra i familjen ska inte behöva drabbas av detta. Jag kan hålla med dig om att det finns en del män som inte orkar eller har \"rätt vertyg\" att hantera sina egna barns problem. Jag HAR varit på min man SÅÅÅÅ många gånger om hur situationen är och att han måste ta tag i det. Det är mycket snack och det händer ingenting.Sedan lovar han att ska ta tag i det..säger han. Vi har varit på familjerådg.o familjepsykolog och diskuterat det här. Det har framgått att föräldrarna till flickan har o är egotrippade och har focuserat på sina liv i första hand.I synnerhet mamman, Hon har i alla barnens närvaro sagt att hon ska göra livet surt för pappan och se till att han blir av med huset som vi bodde förut. Hon har fått hjälp av sin syster dessutom. Vad tror ni att det ger för vibbar?????
Skrivet av multimor

Trist
Nog vore det bra om du och din sambo kunde börja med o enas om vad för regler som gäller. Sen sätter ni er båda ner med henne och förklarar. Jag har själv en dottr i den åldern. Och jag kan säga att det är inte kul ens som bioförälder. Min tidigare omtänksamme, snälla dotter förvandlas dagligen till ett monster. Svängningarna är hastiga kan jag säga. Egoistisk som attan. Så det är nog en jobbig tid för även din biodotter. Däremot tycker jag att alieringen mellan far o dotter gentemot dig borde genast upphöra om du och han ska kunna leva ihop.
Skrivet av Bio- och styvmamma

Tillbaks igen ....suck

Låter som mitt hem...

Hur har ni nu?

Känner att jag måste svara..........

Visst bryr jag mig

ja

Mitt hjärta blöder också för flickan

Håller nog inte riktigt med övriga

Lugnt hemma

Då har jag ju faktiskt större förståelse för

Tonårsproblem

Har haft en likartad situation

HALLÅ!

Sorry, fel nick. Bf i annat snack... imt

Njaa..

Trist

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information