Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Hur länge står man ut?

Skrivet av Mamma på gränsen till nervsammanbrott
Hej!
Finns det något sätt att förkorta trotsperioderna...??? Känner att mitt tålamod är helt slut och har ständig magkatarr. Nu räcker det att min solstråle tittar på mig för att jag skall bli irriterad! Han är 2,5 år och har trotsat i drygt ett halvår. Han trotsar ALLT och ALLA, men naturligtvis speciellt mig eftersom jag är hemma med honom och hans lillasyster. Han är jätteglad och får inga vredesutbrott som många av er andra berättar om. Däremot måste han göra allt själv och gör om allt jag gjort för att göra det själv. Är vi ute bland andra barn testar han numer gärna om övriga barn är lika tuffa som han har blivit, i affärer kan han vara omöjlig (inte att han vill ha saker med genom att försöka springa bort eller göra som han vill). Dock händer detta endast om någon mer än jag är med i affärer, är vi ensamma i affärerna är han exemplarisk. Hemma river han ut saker, förstör, gör tvärtemot vad jag har sagt att man får, bråkar med lillasyster, gnäller och är en allmänt normal trotsig två och ett halvtåring...

Mat är ett jobbigt ämne, trots att han är hungrig äter han inte och en normal måltid tar nästan 2 timmar. Toalettbesök trotsar han med så att han till slut börjar kissa i kalsongerna.... Han vägrade bajsa tills jag började belöna bajs med klistermärken i samma anda som nedanstående inlägg. Numer har han satt bajsandet i system och springer och bajsar så fort han kan...

Tack om du orkade läsa hela vägen hit, jag vet att denna trots är fullt norma, behövde bara skriva av mig lite. Tålamodet är slut och jag vet inte hur jag skall orka fortsätta. Finns det någonting man kan göra för att förbättra situationen?
Svar på tråden: Hur länge står man ut?

Man står ut för att man måste...

..mitt bästa tips är att välja sina fajter. Låt honom testa själv det som går, och när det inte går bestämmer du åt honom. Sänk kraven och var konsekvent. Står ut gör man, min dotter har trotsat dagligen sen hon var 10 månader och hon är 3,5 år idag. Jag tror vi har haft 4 veckor totalt under den perioden då det inte varit en kamp. Men att lägga sig ner och ge upp är en möjlighet man inte har.
Skrivet av    Wondergirl

Precis som...

Wondergirl skriver - välj dina fighter. Vet att det är svårt men lättare i längden. Tex skulle jag inte accepera att en måltid tog 2 timmar. Inget tjat och trugande men jag skulle påminna ett par gånger och efter kanske typ en halvtimme plocka bort maten och säga att då väntar vi till nästa mål om du inte vill äta nu. Men, som sagt, jag förstår precis din frustation :o)
Skrivet av    Pepparkakan med 3 grabbar

haha, känner igen mig :)

jau, vad säger man, been there, done that :D När min son hamnade i 2 års trotsen vågade man knappt gå ut utanför dörren. vid 2½ och man trodde att det skulle börja ta slut, då fick han typ nå \"efterskalv\" vilket skulle vara vanligt har jag hört och trotsar typ ännu mera, efter det fick han tänder längstbak och då blev han som en gnällspik och efter det blev han 3 år och hamnade i den underbara 3års trotsen. Nu är han 4 år och det är först nu han börjat bli resonlig :D tips och råd vet jag inte men lägg upp klara regler och STRAFF! Äter man inte medans middagen är framme, då dukas allt av när alla är klara. Man kan ha en klocka där man får äta i ca: 40min. har man inte ätit klart då dukas allt av, klar eller inte. Uppför man sig inte vid affären får man gå till bilen, punkt slut. uppför sig man inte i lekparken får man gå hem osv. Klara regler, gör man si får man straff så och så får det vara tills han lär sig. Så var för för min son och det tog ett tag och det fanns naturligtvis stunder då man började på att adoptera bort han :D men man får stå ut, inte mycket mer man kan göra. mitt tips är iaf att lägg ut klara regler och bryter man mot dessa straffas man också enligt det. De värsta straffen är något som han tycker om, ex, se på tv. då får han inte se på tv om han ex. slagit lillasyster eller dig. När det blir bollibompa slår du dig ned i soffan och sätter på tvn med ganska hög volym så han hör att det är bollibompa på tv:n och när han kommer och vill titta så säger du blankt NEJ, du har inte uppfört dig och förklarar varför. Då kommer det att bli ett grinande utan dess like men det är bara att stå ut. Ta bort lördagsgodis men köp själv och ät så han ser vad det är han går miste om när man inte uppför sig osv. det är dessa straff som funkar bäst men de används bara vid tillfällen då han uppfört sig jättedåligt. vanligt gnäll som vill inte ta på sig kläderna eller annat fjant, då är det bara att visa auktoriteten och genomföra det hela, med eller utan samtycke :) lycka till jonas
Skrivet av    padre

vet inte

kanske svarta marknaden...nä skämt å sido. det är överjävligt ibland men det går. min son kom i trotsåldern vid 1,5 å är snart 12 å det har varit i ett. man fär välja sina fighter å vara konsekvent, att båda föräldrarna kör samma linje. turas om att ta fighterna om det nu går. prova att lägg ig tex själv på golvet å skrik om ditt barn gör det, det kan bli en flip eller flop. en mamma i samhället gjorde det när hennes pojk var 6 å skulle ha en massa godis i affären hon blev så less så hon la sig i affären å bankade å skrek att hon ville ha en porsche, jag vill, jag vill. pojken den stackarn reste sig gick ut ur affären sa inte ord. det tog väldigt många månader innan han började gnälla i butiker. vet inte gör det som känns bäst för eran familj å lite styrkekramar kommer här.
Skrivet av    niknik

Börja på dagis!

Det jag tänker på när jag läser ditt inlägg är hur mycket bättre allt sånt blev för oss när vår treåring började dagis. Hon lärde sig leka med lillebror istället för att bara sno grejjer av honom, hon slutade kissa ner sig och hon skärpte sig och utvecklades. Dagisfröknarna är bra på att styra barnens energi till sånt som är kreativt. Det generella AW tipset är väl att sätta honom i arbete, så han får känna sig delaktig, hjälpa till osv. Kanske inte så enkelt som det låter. Men jag håller med, man blir så frustrerad så man blir knäckt. Tur man är två föräldrar.
Skrivet av    karin med Skruttan och Parvel

Artiklar från Familjeliv