AP som går överstyr

AP som går överstyr
Skrivet av	Kristina
Jag är själv ingen AP-förälder men tycker att mycket är klokt och låter mig gärna inspireras av det. Men jag har en vänsom är ganska så strikt AP-förälder. Enligt mig så tycker jag att det går överstyr, framförallt på mammans beskostnad. AP-mamman har en bebis på ca 2 månader och den ligger ALLTID i sin bärsjal, den sover aldrig någon annan stans. Detta gör att mamman knappt kan duscha, gå på toaletten osv och inte heller vara riktigt nära sin 6-åriga son. Själv tyckte jag att stunderna som jag och storasyster fick för oss själva när bebisen sov var oerhört viktiga, vi kunde gosa hur mycket vi ville, pyssla od och det var tydligt att fokus nu var på henne. Om bebisen är med i sjalen blir det ju inte riktigt på samma sätt. Kompisen samsover med sin bebis och mamman har svårt att slappna av och somna ordentligt vid sin bebis och det gör ju att hon är helt slut. Vi har pratat om det här och jag tycker att hon ibland kunde låta bebisen sova för sig själv, så länge den är nöjd och om nattsömnen blir så dålig för mamman så tycker jag faktiskt inte att samsovning är någon god idé och speciellt dagtid tycker jag att bebin kunde prova att sova själv. Hur skadligt kan det vara? Men mamman vågar inte lägga ifrån sig bebisen, hon är livrädd att han då inte ska knyta an, bli skrikig (som hennes första barn var) osv. Men så länge bebisen sover lugnt i sin säng så måste väl det vara ok också enligt AP, då kan väl inte bebin fara illa? Bebin är som sagt bara två månader men mamman utplånar sig totalt och jag undrar hur länge hon kommer att orka. Vad tycker ni kloka mammor? Finns det inget man kan råda om? Måste det var såhär jobbigt att vara AP-mamma?
Svar på tråden: AP som går överstyr

Kanske är det
inte AP som ställer till det utan ett barn som kräver extra mycket. När Torsten var bebis kunde jag inte gå på toaletten och det var inte AP utan hans behov som var extrema och även om jag \"offrade\" mig under den tiden har han vunnit på det i längden och det har gjort att han kan skapa någorlunda trygga relationer till andra nu. Det pratas ibland om \"high need children\" och ett sånt kan man lugnt påstå att min son är. Kanske din väninnas barn har behov som är utöver det vanliga...
Skrivet av tårtmamman
Balans
är en av de saker som är en hörnsten i AP och som alla bör sträva efter i sitt liv och det låter ju som om du tycker att den här familjen är ur balans. Jag tycker att det är OK att barnet sover ensamt en del stunder när det funkar, men tror nog att så små barn som en 2 månaders faktiskt hör hemma på en vuxen. Men givetvis får men inte utesluta ett syskon. Jag tyckte att den första tiden med två barn var knepig, just för den här balansens skull. Men faktum är att man har mycket tid med det stora barnet när det lilla sover även när det lilla är i sjalen. Men visst kan du väl fråga om hon hinner ta hand om sig själv, för det måste man ju få chansen till. och du kanske kan erbjuda dig att hålla den lilla eller uppmuntra henne att låta pappa eller annan familje medlem att ta sin tid med bebisen, för en så liten bebis bryr sig mer om att vara nära någon än att vara nära mamma just. Men annars, var respektfull, hon gör sina val och du ser nog inte hela hennes verklighet. Det är ju också så att den där mest intensiva bebis tiden bara är de första månaderna och sedan är den tiden förbi och hon hinner sova mer och hinner vara mer med det större barnet. Att var AP förälder innebär nog att investera rätt ordentligt i början och få nytta av det lite längre fram, men givetvis måste båda föräldrarna vara med i investeringen och båda föräldrarna måste hitta stunder för återhämntning och ett större syskon behöver få känna sig delaktigt.
Skrivet av Skorpan

Jag tror det är viktigt...
...att du visar den här mamman att du respekterar hennes val och att du känner tillit till hennes förmåga att vara förälder. Hon har ju själv valt att leva så här med sin bebis, och det har hon säkert gjort därför att hon tycker att det känns rätt för henne och hennes barn. Då är det viktigt att hon slipper känna sig ifrågasatt eller skuldbelagd, för det riskerar faktiskt att göra henne ledsen och osäker i sitt föräldraskap. Jag tycker det låter som om du ser på din väninna utifrån dina egna utgångspunkter, med dina egna glasögon. Men den här mamman har kanske helt andra utgångspunkter och helt andra glasögon :-) Har hon bett dig om råd? Om inte, så tror jag faktiskt att det är bäst att du avstår från att råda. Det är så lätt att man sårar, fast man menar väl. Med en så liten bebis som 2 månader är det ju faktiskt väldigt vanligt, och helt normalt, att man inte får så värst mycket sömn och att bebisen vill vara nära i stort sett dygnet runt. Jag tycker det är klokt av mamman att använda bärsjal, på det sättet ger hon ju sin bebis närhet samtidigt som hon blir rörlig och får händerna fria. Att kunna duscha i fred men en så liten bebis är det nog inte så många som kan räkna med - det har inte jag heller kunnat när mina barn var så små :-) tan jag fick antingen duscha innan maken gick till jobbet, eller efter att han kommit hem på kvällen, eller duscha tillsammans med bebis. Kanske den här mamman faktiskt VILL vara nära sin bebis? Tröttheten kan ju faktiskt ha andra orsaker, t ex så kanske pappan skulle kunna ta ett större ansvar, eller mamman kanske skulle behöva sänka kraven på sig själv och sortera bort ett antal \"måsten\" från sin vardag? Hur som helst så tycker jag du ska vara väldigt försiktig med att ifrågasätta hennes föräldraskap. Uppmuntra och bekräfta henne i stället, visa att du tycker hon är en bra mamma till sitt barn och erbjud dig gärna att hjälpa henne med t ex lite städning eller passning av det äldre barnet, det skulle hon säkert uppskatta stort!
Skrivet av Kattis
Ja,
jag är ju inte en äkta AP-mamma, men jag kanske får svara vad jag tycker ändå? För mig är den centrala meningen i ditt inlägg att du uppfattar det som att din vän är livrädd för att barnet inte ska bli anknutet. Jag hade en väninna för tjugo år sen som var just livrädd för att lämna sitt barn ensam. På den tiden fanns inte AP-tanken. Det handlade för henne dels om kontrollbehov. Att barnet kanske skulle dö. Och dels om att han skulle ta skada av att vakna ensam. Jag visste inte så mycket om det förrän hon berättade att hon var så arg på sin man som inte lagade mat åt henne så att hon kunde äta på dan. Hon fick inte utrymme att laga mat åt sig själv. Jag ställde upp på det där och tyckte han gott kunde laga luncher åt henne. Långt senare berättade hon att hon sökt psykologhjälp för att hon haft tvångstankar om att slänga ut barnet från fönstret och att lägga in det i frysen. För henne hade en kombination av den ångest som föräldraskap ger och hennes ambitioner att ge sitt barn en kärleksfull uppväxt som hon själv tyckte sig ha saknat lett till oerhörda krav. De kraven blev sen så pressande att hennes inre kom i gungning och hon fick de här plågsamma fantasierna om att döda sitt barn. Sen var det också så att psykologen hade sagt att detta var inte särskilt ovanligt. Idag är hennes son 17 och jag har haft en del kontakt med honom av olika anledningar. Det är en helmysig kille som inte tagit skada av sin mammas svajiga inre när han var liten. Jag tror att AP många gånger kan vara ett uttryck för just ångest. Harriet Goldher Lerner har skrivit en underbart dråplig bok om föräldraskap. Hon och hennes man var psykologer, dessutom framstående och kapabla. De hade stora nätverk och gedigen kunskap och ändå. När de blev föräldrar skenade ångesten av olika anledningar. Hon skriver om det här på ett så otroligt roligt sätt och hon skriver om \"blame the mother\"-traditionen och mycket annat. Min man och jag läste den högt när \"vi\" var gravida och vi hade våldsamt kul åt den. Ändå är det inget vaccin att veta. Gud vad jag kan oroa mig. Och då har jag ändå levt nästan ett halvt århundrade och har en erfarenhetsbank att luta mig mot, men detta att inte ha facit på hand det kan få mig helt ur slag. Jag kan oroa mig till tusen. Jag måste påminnas gång på gång, få stöd, läsa Lerner igen osv. Jag tror också ångesten beror på samhällssituationen. Lerner kommer från USA där trycket på individen är väldigt stort att klara sig. Här har trycket ökat genom nedmontering av trygghetssystem men framförallt med hela denna destruktiva arbetslöshet. Känslan av att solidaritet är ute och att det märks så påtagligt i relationer mellan människor om man jämför bakåt. Samhällsklimatet känns så fullt av cynism och misstro. Jag tror det sätter spår i oss. (och i barnen) Sen har vi den strida strömmen av olyckor och problem som vi matas med via media. Vi har ett helt annat säkerhetsmedvetande än för bara trettio år sen. Så jag satsar mina sekiner på att AP vuxit fram ur detta. Man vill skaffa garantier för att allt ska gå bra och barnet ska bli tryggt i en värld som nästan hetsar oss med att man måste ha sjävkänsla och vara flexibel. Kaospilot. Det blir som ett bankkapital som barnet ska kunna ta av trots att livet inte funkar så. Man investerar enorm tid och kraft för att \"uttrycka\" kärlek med en massa åtgärder. Men jag tror att detta att vara så ambitiös att man inte får tid att hämta andan leder fel. Med första barnet brukar man vara jätteambitiös, med nästa sänks ambitionsnivån och sen dalar det allteftersom och det brukar inte leda till att fjärde barnet blir otryggt medans det första blev jättetryggt. Kanske du kan sticka åt din kompis Harriet Goldher Lerners bok. Den är iallafall väldigt rolig om hon nu inte skulle behöva den som motgift. \"Hur barn förändrar ditt liv\" heter den.
Skrivet av Tove
Vilket bra svar!
Precis vad jag också kände, men inte skulle kunna få ner i ord.
Skrivet av Heathen

Det här inlägget kunde min kompis skrivit
Jag skulle väl inte kalla mig själv strikt ap-förälder, men jag är helt klart inspirerad av ap. En av mina kompisar har varit mycekt orolig för oss. hur ska det gå när ni bär henne så mycket. ni kan ju inte få mycekt sömn med henne där. hon måste lära sig somna själv etc. det är bara det att vi inte tycket att vi har några problem. vi är mycetk nöjda med vårt liv och våra val. nu vet ju jag inte hur det är med din kompis, men för oss var(är?) det så att kompisen tycker att vi har det jobbigt, men vi gör inte det. kanske för att vårt föräldraskap är så långt bort från hur hon skulle vilja uppfostra sina barn? gääande råd till kompis: en av grunderna i Ap är ju balans och att göra det som känns rätt för barn OCH förälder. Känner hon att samsovning inte är något för dem så kommer hon säkert att hitta en annan lösning som passar dem bra. Och barn på 2 månader sover ju oftast inte särskilt bra. Det brukar ju innebära att förälern inte gör det heller.
Skrivet av Cina m Julia 0505
Nej jag vill
inte pådyvla henne mina åsikter. Jag tror att man blir bäst som förälder om man följer sitt eget hjärta. Så hon får gärna bära bebisen hela tiden och samsova (utan sömn för hennes del) om hon trivs med det. Problemet är att allt är så ångestfyllt, hon är så otroligt orolig att bebisen inte ska bli välanknuten att hon inte ens vågar prova att lägga ifrån sig bebisen en liten stund när den sover. Att följa goda råd är ofta ångesfyllt som förälder och däri hamnar ju också AP, det finns en mall för hur man ska göra och frångår man den så kan det bli ångestskapande. När den här amman födde sitt första barn så fick hon inte ha honom hos sig efter förlossningen eftersom hennes moderkaka inte ville komma ut och hon var därför tvungen att sövas och opereras. Detta hade hon oerhörd ångest över i år efteråt (ja, fortfarande) eftersom man hör om hur oerhört viktigt det är med de första timmarna för mamman och bebin. Men ibland så går det ju inte och bebin fick ju vara hos sin pappa, den var ju inte ensam. Men eftersom hon läst om hur oerhört viktiga dom här timmarna var så var det som om det var irreparabelt. Jag tror också att det mest är mer ångestskapande om jag också börjar tycka en massa saker (det finns en hel del andra som gör det). Men jag vill få henne att lita på sig själv som mamma och kanske också våga tänke lite, lite på sig själv. Just nu verkar hon faktiskt inte må så bra.
Skrivet av Kristina
Du
verkar ha fått ut någon slags mening av mitt svamliga inlägg :). Ja, det centrala är att hon är så rädd för att bebin inte ska bli välankuten. Om hon bara bar bebin dagarna i ända och var nöjd med det så får hon gärna göra det. Men allt är så ångestfyllt. Jag ska kolla efter boken.
Skrivet av Kristina

Stötta henne bara
Jag kan känna igen mig själv lite grand i din kompis. Man VILL samsova, bära och amma hela tiden, men man blir jättetrött och känner säkert dåligt samvete för att man inte får egen tid med det stora barnet. Min man reagerar då som du, han föreslår att jag låter lillen ligga själv lite, vi kanske ska vänja honom vid egen säng, du kan väl inte amma hela tiden? Och det blir sååååå fel, jag känner mig missförstådd, och istället för att känna stöd från min man känner jag mig ännu mer utsatt. Jag är trött och sliten och ska dessutom försvara mina val! Det är helt frukvansvärt jobbigt. Det man behöver i det läget är någon som säger \"åh vad jobbigt, men du, snart är bebisen större och då kommer du inte alls vara så trött och då känns allt lättare\". (Min man har numera förstått detta, och stöttar mig istället, jag tvekar inte kring mina val, utan vill bara ha lite pepp!) Hennes bebis är ju bara två månader, som nybliven mamma är man ju fortfarande helt upp och ned, jag bara grät ibland av alla hormoner och allt nytt (även som tvåbarnsmamma!). Nu i efterhand är jag så himla glad att jag fortsatte bära och samsova och amma jämt, det var en jättekort tid och nu funkar allt kalasbra (bebis är ju 7 månader). Storebror blev heller inte åsidosatt, när bebis sover i sjalen kan man måla med storebror, eller köra med bilar, eller läsa bok, funkar jättebra!
Skrivet av Lena
OK
OK, jag skrev mitt svar nedan innan jag läste ditt inlägg här. Det låter ju inget vidare om hon är ångestfylld och orolig för att inte göra \"nog\". Om du är väldigt försiktig och lyhörd kan du kanske stötta din väninna att våga lägga ner bebisen ibland, om hon själv ger uttryck för att vilja, men att hon inte vågar av oro för att missa anknytningen. Du kanske kan ge positiva kommentarer ibland som att \"vad trygg din lilla kommer bli som är hos dig så mycket\", att det liksom räcker, barnet far ju inte illa av att ligga och sova någon gång ensam. Om hon ger uttryck för att det är jobbigt kanske du kan föreslå att en gång under dagen kan bebis sova ensam, alltså en sån liten bebis sover ju middag en 4-5 gånger per dag, om hon är i sjalen resten av gångerna får ju barnet enormt mycket närhet ändå!
Skrivet av Lena
Nej
jag vill verkligen inte vara där och frälsa henne med mina idéer. Jag respekterar AP föräldrar fullt ut och tycker att det mesta låter jättebra och jag skulle faktiskt inte drömma om att tycka något om det om hon verkade trivas. Jag tycker dock att AP föräldrar många gånger kan vara intoleranta. Jag har blivit utskälld ett antal gånger av AP flera AP föräldrar eftersom jag inte samsover med min son. Vi sov tillsammans från det han var nyfödd tills han var 10-11 månader, sen visade han tydligt att han ville ligga ifred och numera vägrar han att ligga i vår säng. Jag tycker att han själv har valt detta och han verkar trivas utmärkt med det. Men sådana argument biter inte på vissa AP föräldrar, man SKA samsova i all evighet. Man ska inte ens ha en egen säng till barnet som ett alternativ, när jag möter sådana typer blir jag faktiskt lite matt.
Skrivet av Kristina

Jag tror...
...att det hon främst behöver nu är någon som lyssnar på ett stödjande sätt, någon som bekräftar hennes känslor och hennes oro utan att förstora upp den. I och med att hon hade en negativ förlossningsupplevelse med första barnet så är det ju naturligt att hon nu gör allt vad hon kan för att reparera och \"kompensera\" för det som hände förra gången. Visst finns risken att hon överkompenserar och tror att minsta lilla separation kan störa anknytningen, och då kan hon behöva höra att en trygg anknytning saboteras inte så lätt. Men jag tror tyvärr att om den här mamman känner sig ifrågasatt och angripen av sin omgivning, om hon känner att de som finns runt henne tycker att hon gör \"fel\" och borde göra annorlunda, så är risken att hon blir ännu mer orolig och ångestfylld än hon redan är. Jag tror det skulle kunna hjälpa henne om du pekar på hur fin hennes bebis är, hur trygg han är, hur bara han mår. Ju tryggare hon känner sig i sitt föräldraskap, desto lättare får hon förhoppningsvis att våga lita på att sonen ÄR så tryggt anknuten att hon kan våga sig på att lägga ifrån sig honom ibland om det är vad hon vill. Men att en mamma vill \"sitta ihop\" med en tvåmånaders behöver ju inte betyda att hon har ångest för anknytningen, utan många mammor har helt enkelt inget behov av egentid så pass kort efter förlossningen. Alla är vi ju olika, vissa mår jättesåligt av att ha bebisen \"klistrad\" mot sig dygnet runt medan andra älskar det...
Skrivet av Kattis
Det är ju det som är svårt
med föräldraskap. Alla gör på olika sätt och alla tycker att sitt sätt är det bästa - det är ju därför man gör så. Intoleranta människor är alltis trist tycker jag, oavsett om jag håller med dem eller inte. försök prata med din kompis och visa att du inte dömer henne. jag insåg själv att jag automatiskt försvarade din kompis, just för att jag ibland får höra dömande kommentarer om mina val. Lycka till!
Skrivet av Cina m Julia 0505
Vet inget om denna situation, svarar allmänt
Det är nog inte AP-filosofin som går överstyr, man kan ju ha andra problem. Ibland behöver mammor stöd i att lugna ner sig. Det här situationen skulle kunna inträffa med vilken föräldraskapsfilosofi som helst. Om man har svårt att slappna av när man samsover behöver det inte vara själva samsovningen som är problemet, utan att man är orolig i största allmänhet. Då vet jag inte om man sover bättre genom att låta barnet sova i en egen säng. Jag tror man i första hand behöver ta itu med sin oro. Som du säger är det ju inte bra att försumma sitt andra barn genom att inte våga släppa sin bebis. Hon kanske behöver hjälp med att se och utnyttja de möjligheter som spontant kommer upp under dagen, för att få balans i livet. Jag tycker det gränsar till scheman och regler när man binder sig så hårt vid en föreställning om vad som är bäst för ens barn, och det man behöver då är hjälp med att befria sig ifrån dem.
Skrivet av -Amelie-

Tack för
goda råd ifrån både Lena och Kattis. Som ni skriver är nog det bästa att uppmuntra. Jag vill absolut inte komma dit och säga saker som \"ska du amma igen\". Saken är att gossen verkar oerhört trygg och nöjd och som sagt så får hon gärna bära runt honom jämt jag vill bara att hon ska kunna njuta av att han verkar må så bra och verkar så trygg. Att det INTE finns något att oroa sig för den här gången. Så det bästa är väl att påpeka det och så kanske ångesten släpper så småningom. Tack för hjälpen med goda råd.
Skrivet av Kristina
Förresten, duscha är inget problem
Det kan man ju göra tillsammans med bebisen! Har hon badkar? I så fall är det enkelt att bada med bebisen. Duschar man kan man lägga bebisen bredvid sig, eller det finns ju sådana här vattensjalar som hon kan använda. Jag upplevde när min dotter var bebis att hon var minst i vägen när hon hängde på mig. Hon var en del av mig, och jag kunde gå omkring med henne på samma sätt som när hon låg i magen. Det bidrog inte till någon oro, tvärtom kunde jag släppa tankarna på henne på ett bättre sätt än när hon låg bredvid mig. Som sagt, jag tror det är oron och inte AP-föräldraskapet som är problemet. Överdrivet klistrande till barnet är symptomet, oron är problemet, och då bör man jobba med att minska oron, inte med att minska symptomet.
Skrivet av -Amelie-
Håller...
Jag håller med om att man kan bli svajig oavsett vilken filosofi man har. Men AP är ju till sin natur oerhört krävande. Det kan mycket väl springa ur just ångest att anamma så kravfulla tankegångar. Fokus är definitivt inte på samspel och balans skulle jag vilja påstå när jag läser här opå sidan utan på uppoffring som ska leda till något gott. Nu är väl allt föräldraskap präglat av just uppoffring som ska leda till något gott. Men det handlar om grad och på att man ju också skulle kunna fokusera också på att mamman och pappan har vissa behov för att kunna fungera bra i sin föräldraroll. Jag tycker Jesper Juul är så tydlig med samspelsaspekten av föräldraskap men så är han ju också familjeterapeut. Han viker inte från någons sida tycker jag. Jag tycker inte det är riktigt sunt, om jag får vara så ärlig, att skapa ett AP-klimat som fokuserar kring formerna för föräldraskap så att de överskuggar hur atmosfären är, hur det känns inombords, hur kvaliteten är i relationen. Det som inte behöver kämpas fram utan som bara uppstår utan att man frågat efter det. Det som ger sig själv för att förutsättningarna är sådana. Jag menar att barn och föräldrar knyter an till varandra även om mamman inte följer AP:s påbud: amning, samsovning, schalbärande. Säg att det finns en AP-anhängare som har väldigt giltiga begripliga anledningar att inte kunna genomföra något av dessa tre. Om hon då är nojig över att detta inte fungerar så är det till mer skada för hennes relation till sitt barn än om hon var helt lugn och trygg för att hon aldrig kommit i kontakt med några AP-idéer. Det skulle vara kul att diskutera det med alla kloka kvinnor härinne.
Skrivet av Tove

Just duscha....
var något som jag vägrade \"tulla\" på. Det är jätteviktigt för mig att få duscha på morgonen. Jag hade en mani att jag var tvungen att vara duschad och påklädd innan kl 10 varje morgon. Redan på BB.... :-) Det löste jag med ett färgglatt duschdraperi och en babysitter. Jag lekte tittut med dottern och sjöng samtidigt som jag duschade. Ibland skrek hon, men det behöver inte ta många minuter att duscha. Även om hon inte var i min famn under den korta tiden, var jag iaf hos henne. KAnske ointressant läsning, men ändå... :-)
Skrivet av Christel med Amanda
Jag har heller aldrig...
... haft problem med att hinna duscha. Men det kan ju bero på att jag duschar på typ 1,5 minut inklusive hårtvätt, bebis eller inte. Babysitter i badrummet funkade utmärkt den yttepyttelilla stunden.
Skrivet av Betula
Visst kan vi diskutera :-)
Så klok vet jag inte om jag är, men ändå! :-) Det här är mina tankar, många håller nog inte med, men det är roligt om någon läser om kommenterar: Jag tror det har mycket med att göra vilken ambitionsnivå man har. Många som kallar sig AP- föräldrar är ju väldigt pålästa och kan mycket, och ställer därför höga krav på sig själva. Men jag tror inte AP-filosofin i sig är mer krävande än andra filosofier. Krånglar man till AP, så är det ens egen benägenhet att krångla till och intellektualisera som är krävande. Det ligger hos den föräldern, inte hos AP-tankarna. Det enda som är krävande med AP-är att tänka om så man i tankarna flyttar fokus från engagemang i barnet till närhet och närvaro. Med fysisk närhet (vilket kan innebära allt från ständigt sjalbärande till att linda barnet på en planka som man kör på en skottkärra, bara man har barnet med sig och ger fysisk beröring varje gång tilläflle ges), och kravlös kommunikation, kommer engagemanget automatiskt, och mycket mer smärtfritt än om man skall anstränga sig för att vara en närvarande, engagerad förälder, med eller utan skottkärra och sjal. För ser man barnet som en integritetskrävande individ som skall ges trygghet, närhet, respekt, intellektuell stimulans, beskydd, mat, sömn, utrymme att växa o s v, då blir det komplicerat, men ser man barnet som bara \"barnet\" så kommer så mycket automatiskt. Och det är det jag tycker är AP, att bara glida med, och fokusera på \"barnet\", inte på allt som kan upplevas komma runtomkring. Jag tycker att AP-föräldraskap går ut på att just skapa förutsättningar för en bra relation som inte behöver kämpas fram. Låser man sig vid formerna, oavsett om det är samsovning eller sova hela natten, så har man en spärr mellan sig och barnet som förhindrar kommunikationen.
Skrivet av -Amelie-

Ja
Jag försöker förstå om vi tänker lika eller ej. Först. Jag pratar inte om intellektet. Inte heller att kunna sin Liedloff och Sears och Ljungberg. Jag pratar om ångesten över att barnet farit illa av att små episoder som avviker. Vanligt här på sidan. Och den vånda kvinnor har när de tar sina behov på allvar. Också vanligt här på sidan. Det är i högsta grad praktiskt fysiskt själsligt och inte ett dugg fjärran intellektuellt. Bärschal är ju praktisk och mysig men det är inte så mysigt längre när det gör ont i kroppen eller du ruttnat av något annat skäl. Och samsovning är rena himmelriket ända tills det inte är rena himmelriket längre. Amning undviker jag den här gången för då drar det iväg. Den där plankan där barnet är lindat känns helt oacceptabel för mig. Skottkärra är ju bara ett fortskaffningsmedel men en hård planka som barnet är fastsurrad mot känns för mig som grund för min anmälan till sociala myndigheter om man så säger. Hur kom du på den idén. Är det något naturfolk som gör så eller ville du bara hitta på det värsta för att belysa det viktiga? Resten av det du skriver om att glida med tycker jag känns så skönt och avspänt som om vi tyckte lika. Men jag är ändå rätt osäker på om det är riktigt. Ett barn i ett stort gäng av människor och djur och gungande lövverk får så mycket mer stimuli än den som ligger i mammas famn när hon ligger och läser i en tyst lägenhet. Fast nu är vi på spekulationsnivå.
Skrivet av Tove
Även om jag inte kan tala för andra...
så tror jag att både ångesten över att avvika och att man uppoffrar sig själv för mycket kan bero på att man ställer för höga krav på sig själv. Lägger man sig på ambitionsnivån under bryr man sig kanske inte så mycket om det blir fel någon gång, och då har man också tid att ta sina egna känslor på allvar. Jag tror det gäller vare sig man kallar sig AP eller ej. Anledningen till att AP-föräldrar ser ut att vara mer ångestfyllda tror jag man kan koppla till att det finns fler överambitiösa föräldrar bland dem än genomsnittet av alla föräldrar. Det handlar alltså mer om vilken grupp av människor som väljer att följa den filosofin än om filosofin själv. Plankan var ett exempel på det värsta för att belysa det viktiga, ja! Och ja, det är ett \"naturfolk\", närmare bestämt chippewaindianerna i Minnesota och möjligen några till, men jag tycker det låter helt groteskt och jag menade det inte bokstavligt! :-) Ja, ett barn får nog mer stimuli ute bland folk och löv än inne hos mamman, men jag tror närheten till mamman är central i det här fallet. Jag tror att mamman (eller vem som nu barnet är bra anknutet till) lugnar och ger barnet trygghet i en stimulerande situation, och ger det möjlighet att bemöta stimulansen positivt, så det inte blir överstimulerat. Jag tror och hoppas att en förälder som har en bra relation till sitt barn kan läsa av barnet så att det får lagom mycket stimulans. Jag tror inte heller att det är så stor risk att ett barn idag blir understimulerat, inte många nutida föräldrar skulle stå ut med att ligga hemma i soffan så mycket.
Skrivet av -Amelie-
Jättebra svarat, Kattis!
Jag kan bara hålla med! Personligen tror jag visst att alla former av \"så här tror jag\" kan gå överstyr och bli en ortodox lära, så även med AP, men i detta fall tycker jag att mycket låter som jag haft det när barnen varit så små. Jag valde att ha dem nära och att ge dem precis hela min tid och ork de första månaderna/halvåret innan jag ens tänkte på mig själv - och det har känts rätt och bra för mig och oss. Trots att jag hade ett superstöd i en lika engagerad pappa så var jag i en dimma större delen av min andra dotters första 3-4 månader. Hon ville inte ligga någon annanstans än PÅ någon, så jag satt med henne i famnen i soffan de första 2 månaderna - antingen ammade jag, eller så höll jag i en sovande bäbis - ofta med storasyster på andra sidan och en bok balanserande därtill, eller en tallrik med mat. ler (Jag är ju fysiskt sjuk och kan inte bära) Pappan bar henne dock mycket i sjalen också och då fick storasyster all mammas uppmärksamhet och jag duschade m.m. Första dottern ammade precis hela tiden - en gång i halvtimmen första veckorna (dygnet runt) och en gång i timmen ytterligare ett bra tag. Jag blev snabbt suverän på att äta med barnet vid tutten och att balansera tallrikar, kan jag säga! :) Och att sänka kraven på hur ofta jag skulle duscha och tvätta håret första tiden iaf. Visst har detta haft sitt pris i trötthet och lite/ingen tid för mig och mina behov - men för mig har det varit en självklarhet och en ynnest och resulterat i en god och stabil anknytning till båda döttrarna för både mig och min make - skulle inte ändra något av det om jag fick chansen! :)
Skrivet av Erindriel

Vet du, Tove...
...jag har ALDRIG en sekund sett mitt föräldraskap som en \"uppoffring\", utan en fantastisk gåva och ynnest....:) Och en stor del av mina \"behov\" handlar just om att få bli och vara förälder och på detta sätt få komplexitet och tillfredställelse på ett plan som ger en helhet och balans till mig som människa...... ....sedan är det alltid viktigt att vara lyhörd på vad jag som individ behöver, men mina behov som \"krockar\" med barnens är inget jag inte kan göra sedan, om några år - jag har inte förlorat något på att bli mamma och att vara så nära och lyhörd jag kan - tvärtom går jag varje dag i en skola där mina barn är mina ledsagare och lärare....och jag lär mig så mycket om mig själv och kommer så långt i min inre resa, tack vare mina barn! ler varmt
Skrivet av Erindriel
Håller med om...
...överambitiösa mammor - att detta är oavsett AP elelr inte. JAG är en sådan och har enormt höga krav på mig som mamma och vill inte att mina barn ska fara illa p.g.a. min okunnighet eller lathet.....detta är något jag jobbar med och som jag faktiskt hittat så mycket hjälp med just INOM AP......budskap om att slappna av, lita på sig själv m.m. Jag är nog en betydligt mindre \"överspänd\" mamma sedan jag hittade AP-tänket (som jag f.ö. använt mig av i hela mitt föräldraskap innan, utan att ha ett namn på) och fick just denna släpp-taget-och-var-bara-mamma-till-ditt-barn-feedbacken. :) Många andra föräldrar har andra former av hysteriska måsten kring sitt föräldraskap - som att ge barnet prylar och \"materiellt välstånd\" t.ex. :)
Skrivet av Erindriel
AP-verktygen är bara bra om
de verkligen leder till ett närmande mellan föräldrarna och barnen och om de främjar förståelse och en nära och trygg atmosfär. Jag kan gott tänka mig föräldrar som inte klarar att samsova, bära och amma. Det kan ju för allt i världen räcka med att man har ordentliga ryggproblem tex för att inte klara någon av de sakerna på ett bra sätt. Det betyder ju inte att mamman och pappan inte kommer att få en nära och trygg relation till barnet, eller att barnet skulle vara utlämnat och få en otrygg anknytning. Det handlar ju bara om att den föräldern måste hitta andra sätt att vara med barnet och bygga relationen. Det är inte formen och vägen dit som är det viktigaste, utan att barnet och familjen mår bra och att barnet får växa upp utan att i onödan förtryckas eller förnekas sin mänsklighet. Föräldrar som stressas av en eller flera av \"påbuden\" blir ju inte en bättre förälder vare sig av att ändå följa det eller genom att låta bli, men låta sig plågas av dåligt samvete. Det är bekymmersamt om någon avhändar sig makten att själv avgöra vad som ger ett fungerande liv för familjen. Att blint följa ett mönster, en grupp, en ledare utan att aktivt reflektera och inte minst klänna efter och lyssna på sina kännslor är sorgligt oavsett namn på den eller det man följer.
Skrivet av Skorpan

Och jag blir så ofta...
...pikad, påhoppad m.m. av \"mainstrem\"-föräldrar och curlingföräldrar och AW-föräldrar m.fl. för _mitt_ sätt att sköta mina barn. Det sticker alltid i ögonen på den \"stora massan\" när någon ställer sig upp och säger \"Den här _alternativa_ vägen tror jag på\" - detta uppfattas alltid av många som ett hot mot deras val och deras livsstil... Nej, hur man uppfattar \"intolerans\" ligger nog mycket i betraktarens ögon och hur hotad man själv känner sig av någons idéer eller sitt eget samvete. :)
Skrivet av Erindriel
Jag kan inte bära alls...
..och detta har jag skrivit om här ibland. Måste säga att jag i de allra flesta fall mött en stor förståelse och inte alls några intoleranta regler om att jag måste bära annars blir barnet otryggt. Tvärtom har jag ofta här fått busakapet \"det är kärnan, lyhördheten och grundinställningen som är viktig - vilka verktyg man kan och väljer att använda varierar och att inte kunna bära kan alltid vägas upp av andra sätt\". Allting, även de bästa av tankar, går att göra till ett slaveri....men jag uppfattar inte så ofta detta slags slaveri härinne...:)
Skrivet av Erindriel

AP som går överstyr

Kanske är det

Balans

Jag tror det är viktigt...

Ja,

Vilket bra svar!

Det här inlägget kunde min kompis skrivit

Nej jag vill

Du

Stötta henne bara

OK

Nej

Jag tror...

Det är ju det som är svårt

Vet inget om denna situation, svarar allmänt

Tack för

Förresten, duscha är inget problem

Håller...

Just duscha....

Jag har heller aldrig...

Visst kan vi diskutera :-)

Ja

Även om jag inte kan tala för andra...

Jättebra svarat, Kattis!

Vet du, Tove...

Håller med om...

AP-verktygen är bara bra om

Och jag blir så ofta...

Jag kan inte bära alls...

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information