Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Är det fler.....?

Skrivet av bokstavsvuxen
Är det fler här som själv har ADHD och som har barn inom autismspektrumstörning?
Min son har HFA
Svar på tråden: Är det fler.....?

Ja,

eller nja, eller vet inte. Min dotter står i kö för utredning av autism. Det finns en stor risk att hon kommer att få en sådan diagnos men allt tar sån tid. Du vet säkert hur köerna är?!
Skrivet av    ~Prisilla~

jäpp!

En sak har jag fått lära mig .....Det går i sniiiiigelfaaaart
Skrivet av    bokstavsvuxen

Ja exakt

och hur tror de att någon med adhd skulle kunna klara av det? Det finns inget värre än att vänta, fort ska det gå!
Skrivet av    ~Prisilla~

Kanske...

Vare sig min son eller jag är ordentligt utredda, men sonen är jag helt säker på att han har \"ett par bokstäver\" (troligast AS + adhd), och psykologer och kunnig förskolepersional delar denna uppfattning. Den enda utredning jag gjort själv rörde enbart min sömnstörning, så den är diagnosticerad. Själv hade jag som liten många drag som identifierades av min psykologistuderande mamma som \"klart autistiska\", så att det finns något stråk av autism inom mig har jag kännt till länge (fastän jag inte funderat så noga över det innan sonens AS blev uppenbar). Men nu, när jag blivt mer kunnig om npf, ser jag att flera av mina egenheter snarare hör hemma inom adhd/damp-sfären. Oförmågan att prioritera och \"ta mig i kragen\" vad det gäller vissa saker, den usla tidsuppfattningen, min sömnstörning (heter idiopatisk hypersomni och yttrar sig som hypo-aktivitet in absurdum, är jag passiv somnar jag)... En hel massa små och stora saker som gör mig till den jag är, och som kanske skulle kunna berättiga til en diagnos som \"adhd (utan hyperaktivitet) med autistiska drag\". Eller också är de för nära det normala för att berättiga till diagnos. Eftersom jag har haft tur som en tok och har en familj som snarast sett mitt annorlunda sätrt att tänka som en tillgång och från 11-årsåldern haft vänner som tyckt om mig som jag är (och varit lite lika mig...) har jag aldrig känt mig utanför. Jag har också lätt för att lära mig saker, så skolan har inte varit något problem - utom att jag sovit på lektionerna och kommit försent. Jag vet alltså inte riktigt vad jag ska göra av min insikt om att det är ganska troligt att jag har något npf. Utredas, kanske, men jag vill inte ta köplats från någon som kan behöva den så mycket bättre. Kanske en privat utredning för att få bättre självkänedom? Om det skulle leda till en diagnos tror jag att den kan vara nyttig för att visa min son att det går att klara sig bra här i livet även om man har npf. Frågan om medicinering vågar jag inte ens fundera över, eftersom jag a) antar att jag klarar mig för bra i nuläger för att kunna komma i fråga b) är lite skrämd över tanken på att det kan finnas något som förenklar många av de saker jag i dag upplever som svåra... Och om jag inte vore så disträ så kanske jag inte känner mig hemma i min egen hjärna längre, en hjärna jag lärt mig gilla att leva med... Så än så länge ligger tankarna och mognar. Jag läser med stor nyfikenhet hur andra vuxna som gått från misstanke om npf till diagnos känner det, så fortsätt för all del att skriva här! Mitt eget npf brukade jag annars skriva mer om på ett annat forum, www.nevro.info, men just nu har jag tagit en liten time-out från de tunga grubblerierna kring detta... Sonens problematik är betydligt mer uttalad och kräver mer energi!
Skrivet av    Mammuten

kaos mm

Ja man ska väl inte utredas om man inte själv vill. Jag har också en bra familj samt vänner som tycker om mig som jag är. Och det är ju jätteviktigt. \"Och om jag inte vore så disträ så kanske jag inte känner mig hemma i min egen hjärna längre, en hjärna jag lärt mig gilla att leva med...\" Jag beundrar dig för att du kan känna så, det gör inte jag. Jag hatar att aldrig veta vart jag har mina grejer samt alltid få betala en massa för glömda läkarbesök försent återlämnade böcker och videofilmer mm mm Mina problem blev alldeles för stora när jag blev mamma så jag har sökt all hjälp jag har kunnat få, milda makter vilket kaos jag har haft. Kaos är det väl fortfarande på ett sätt men jag har fått bra mycket hjälp. Och nu hoppas jag att medicineringen ska hjälpa till ytterligare. det kommer mera hej hopp!
Skrivet av    bokstavsvuxen

Visst, det _är_ jobbigt

Att min sambo har vissa \"Mona Sahlin-tendenser\" (=öppnar aldrig ett fönsterkuvert) gör det ju inte lättare, men han har bättre tidssinne än jag och det hjälper en hel del i vardagen, t ex att inse att om man ska hinna äta innan Bolibompa så måste man sitta till bords klockan si och så, och då måste man börja laga maten då och då - sånt är jag värdelös på att koppla... Det är inte bara jobbigt att vara disträ, utan även dyrt. Alla VAB-papper som ligger och lagras i en hög. Elräkningar vi aldrig insåg att vi inte fick under ett helt år eftersom vi inte har någon överblick över ekonomin (men hyfsade löner, så det uppstår aldrig akutlägen), taxiresor för att någon plötsligt ställer om mina klockor från \"gott om tid\" till \"alldeles försent\". Borttappade mössor och vantar. Föräldramöten och sådant som missas. Sen är dessutom vissa av mina drag rent olämpliga i kombination med min sons behov av struktur och rutiner. Och mina (i och för sig lätta) pragmatiska svårigheter (att jag kan byta ämnen eller hamna på stickspår i de flesta resonemang - vilket på detta forum märks av alla parenteser som uppstår) är inte så bra i kombination med sonens behov av rak kommunikation. Så, okej, jag är väl inte helt ärlig när jag försöker intala mig att en diagnos inte behövs. Att vara en slarvmaja kanske var bohemiskt charmigt när jag var 23 och inte hade ansvar för något annat än mig och mina studier (som inte funkade så värst bra, främst p g a sömnstörningen, men även för att jag har igångsättningssvårigheter). Jag ska göra slag i saken och ställa mig i kö för utredning! WOW! Vad skrev jag egentligen? Utredning? Moi?!?
Skrivet av    mammuten

Känner igen!

\"Sen är dessutom vissa av mina drag rent olämpliga i kombination med min sons behov av struktur och rutiner. Och mina (i och för sig lätta) pragmatiska svårigheter (att jag kan byta ämnen eller hamna på stickspår i de flesta resonemang - vilket på detta forum märks av alla parenteser som uppstår) är inte så bra i kombination med sonens behov av rak kommunikation\" Det där känner jag igen!!!! jag har fått lära mig (i alla fall blivit liiiiiiite bätre på) att inte \"tänka högt\" Förut så kunde jag åka förbi en pizzeria varvid jag högt utbrast\" Där är det en pizzeria, det skulle vara gott\" varvid min son börjar skrika eftersom han tror att vi ska käka pizza. Och tänk alla gånger som jag har sagt och lovat en massa utan att tänka efter om jag kan genomföra det på direkten eller överhuvudtaget. Vet du vad....jag har anmälningspapper till a-kassan som måste iväg typ för en månad sedan....det är nåra sketna papper som ska fyllas i och en kopia som ska tas....men tror du att det blir av!!!!????? Jag fattar ingenting.... Jag är en intilligent människa med IQ över medel men vissa saker.....suck... Och det där med klockan....min klocka går alldeles för fort eller vad det är....nåt mysko är det... sov gott! Ha dé
Skrivet av    bokstavsvuxen

Tagit första steget!

Nu har jag ringt en psykiater som har erfarenhet av npf hos vuxna kvinnor! Jag har ju funderat på att genomgå en utredning i drygt ett år och när jag börjar tänka på alla saker som är lite väl omständliga i mitt liv (t ex alla gånger jag glömmer byta tunnelbana och hamnar fel) inser jag att det faktiskt finns anledning att kolla upp _om_ jag har npf eller inte.
Skrivet av    Mammuten

Bra

Brabrabra vovovo vobravobra ovabra! Det är ju inte farligt! Bara man får nån som begriper sig på... Skulle vara kul att skriva om alla knäppsaker man gjort.....en av mina knäppaste: En gång (i vuxen ålder) så var jag tvungen att gå på toa(tyckte väl egentligen inte att jag hade tid med det) Vet du vad jag gjorde? Jag drog ner byxorna men glömde trosorna så jag satte mig och kissade med dem på.......som tur är så har jag humor så jag började att asgarva. Har många fler knäppa episoder i bakfickan!! Skulle kunna skriva en bok......
Skrivet av    Bokstavsvuxen

Fniss...

Jo tack! Fast mina knas-saker handlar ofta om att gå vilse eller planera helt fel, samt att tappa bort grejer. Och då känner jag att det är rätt opraktiskt mjed min skalle - samtidigt som livet blir lite oförutsägbarn när man hamnar på fel buss och så. Fast när man gör samma typ av misstag flera gånger i rad är det inte fråågan om spänning längre, då är det rutin även i oredan. På tal om toaletter har jag spolat bort en mobiltelefon. Och fiskat upp den. De torkar, men blir inte riktigt pålitliga efter en sådan historia...
Skrivet av    Mammuten

virrighet

hihi Spolat bort en mobiltelefon!!!??? Hur kunde du fiska upp den när den var bortspolad? Vet du vad jag har gjort då! Inte en utan Tre gånger har detta hänt mig:jag har gått till matvaruaffären och handlat, sedan har jag betalat och gått ut utan att ta med mig varorna eller ens packa i dem i kassarna. Efter en stund så har jag undrat: varför går jag här!! Javisst ja maten ....hjälp!! Jag är inte knäpp jag lovar! Vad har jag hunnit med idag då? Idag så kom jag på vid lunchtid. Javisstja, hjälp min femåriga tjej skulle ta kort på dagis idag!!! Vad satte jag på henne för kläder??jo men de var ok. Fröken hade förbarmat sig över henne och satt i två hårspännen i håret på henne.... Och så har jag varit till biblioteket och lånat sagoböcker och två filmer. När jag sedan plockade upp böckerna så var inte filmerna med. JAg har inte en aning om vart de är men antar att de blev kvar på disken i biblioteket.
Skrivet av    Bokstavsvuxen

Jag tappade bort...

...Fabians helt nya vinterstövlar i morse. De skulle tillbaka till affären. Någonstans på bussen eller tunnelbanan finns nu en påse med stövlar strl 32. Kanske dyker de upp på hittegodsavd, annars hoppas jag att någon fattig förälder lägger beslag på påsen. Annars kan jag inte komma i håg att jag glömt något i dag :-) Har tappat bort en barnvagn också en gång, dock utan barn i vagnen. Där ligger jag alltså i lä. Mammas moster har glömt en dotter på t-banan enligt en envis släktskröna... Mobiltelefonen gled aldrig bakom kröken av spolningen, så det var inga problem att fiska upp den. Tur att det löste sig med tjejens fotografering!
Skrivet av    Mammuten

Artiklar från Familjeliv