Frustrerad 4-åring

Frustrerad 4-åring
Skrivet av	Lena
Min nästan-4-åring är så himla frustrerad just nu! Det verkar som om det kryper i kroppen på honom, han studsar, hoppar, klänger och grejar och är överallt, samtidigt vill han inte gå ut och gnäller och smågråter ute, säger att han inte orkar gå, orkar inte cykla, vill bara gå in. Hjälp, jag blir tokig på honom! Han har varit extra hängig i ett par veckor, jag har tänkt att det är järnbrist och har gett honom massor av leverpastejsmörgåsar och blodpudding och sånt, men det har inte hjälpt (än i allafall). Och så samtidigt verkar han absolut behöva gå ut och röra på sig. Hur ska man göra? Just nu känns det som om vi har en sån där trist ond cirkel när han är apjobbig och så skäller man på honom (sluta knuffa mig! inte dra i lillebror! kom vi ska gå ut, nej inte slå mig!), utan effekt alls utom att han blir ledsen och man själv känner sig som världes sämsta förälder. Igår grät han i en halvtimma efter att jag bestämt att vi skulle gå ut i det vackra vädret, och sen gick vi in för jag orkade bara inte. Nån som känner igen det? Ska man bara säga "jo nu ska vi gå ut" även fast han absolut inte vill? Jag och lillebror behöver ju gå ut, coh som sagt, han är absolut inte nöjd inne heller. Det känns som om han behöver aktiveras, men han vill inte något. Tips, råd?
Svar på tråden: Frustrerad 4-åring

Jag önskar
att jag hade bra råd. Men det är väl bara ett par saker jag tänker på. Det första är att han kanske känner sig osäker ännu på sin roll i familjen, nu när han blivit storebror. Det känns som om det tog 8-9 månader för min B att finna sig helt till rätta i familjen igen efter att lillasyster kom. Kanske behöver han bli ordentligt bekräftad och få hjälp att känna sig hemma i familjen som den ser ut. Lite guidning till vad som förväntas av honom och också försäkran om att han fortfarande är er kille som ni älskar. Kanske är han lite deppig mitt i det nya. I så fall vill han säkert vara hemma och göra ingenting, men behöver verkligen komma ut och röra på sig. Försök göra något han verkligen älskar. Det andra är att du kanske kan fråga honom i en lugn stund hur han känner sig, fråga om hur han tänker om familjen, om han har roligt, vad som är roligt och inte roligt, om han undrar eller oroar sig över något. Det skadar ju aldrig att luska lite i hur de ser på sitt liv och sin dag. Sedan. Du måste givetvis visa vad du vill och vad som behöver göras. Berätta att du vill ha honom med och behöver hans hjälp/sälskap, men var tydlig med att du verkligen tänker vara ute. Han vill antagligen vara med er, så visa att han är välkommen. Försök använda kroppsspråket. De hajar ännu talat språk bara sisådär (det gäller förresten vuxna också, kroppsspåråk är oftast tydligare) Bjud in honom med kroppen, öppna armar leenden och utstråla värme. Samma sak när han gör fel, visa att det är fel med kroppen. Tänk dig att du ska förmedla saker till honom med munnen förtejpad. Att ta tydligt avstånd vid oönskat beteende kräver givetvis att man marinerat barnet i kärlek innan och efter och att det är supertydligt att det är handlingen och inte barnet man tar avstånd från. Jag vet inte om mina tankar är till hjälp, du får säkert fler svar och kan plocka godbitarna.
Skrivet av Skorpan
4 åringar är lite speciella
...åtminstone var då mina det. Precis som bebisar har utvecklingsperioder så har de det någonstans vid fyra år. Då handlar det ju inte om att lära sig gå eller krypa utan att det händer saker i huvudet - saker som de kanske inte själva riktigt är medvetna om men som tar energi från dem. Jag tycker det låter som om han är inne i en period då han testar att tänja på gamla gränser. När det gäller det där att gå ut så är det ju något som ni alla tre behöver - frisk luft och motion är bra för alla (inte minst fyraåringar). Finns det någonstans som han tycker om att vara och som du kan locka med? Någon lekplats? Titta på djur/bilar/skogen? Jag tycker du kan säga \"Jo, vi går ut och... därför att...\" om han inte har någon annan (bra) anledning till att inte gå ut än \"Jag orkar inte\". Samtidigt som det är viktigt att vara lyhörd för hans vilja så är det viktigt att visa att man menar allvar med de gränser man sätter upp. Jag verkligen avskyr Nannyakuten i alla dess varianter men jag inbillar mig att i många av fallen så handlar det om att föräldrarna varit rädda för att leda barnen och istället låtit barnen få vara de som leder föräldrarna. Samtidigt tror jag inte att man ödelägger framtiden för att man inte orkar varje dag. En fyraåring som har en jobbig period (med sig själv och för föräldrarna) kan ha det i ett halvår och ingen människa orkar vara konsekvent varje dag så länge. Det är här jag tror det är viktigt att \"välja sina strider\" - vad är viktigt och vad kan man anpassa efter situation och humör? Det kanske inte är viktigt att gå ut varje dag men två dagar av tre? Om du vet att han inte är på humör när du tänkt gå ut kanske du kan vänta en stund tills han fått leka klart/ätit mellis/eller tills du vet att det går lättare att få med honom. Ibland är det bara jättejobbigt med fyraåringar och man sätts verkligen på prov samtidigt tycker jag att jag själv växt efter en sådan period när vi båda kommit ut helskinnade med en lugn och harmonisk fyra-femåring.
Skrivet av Mumselimums

Utvecklingspsykologin..
...slår ju fast vissa åldrar som är stora utvecklingsmässiga kliv i barnets liv - där de, liksom under spädbarnstiden, tar extra stora skutt i utvecklingen. Typiskt för alla dessa åldrar är att barnet då har det lite extra besvärligt, med sina känslor, med rädslor, med känslighet, med ilska eller det man kallar \"trots\" - de har små livskriser helt enkelt. Dessa åldrar är individuella till viss del, men för de flesta sker de omkring 2, 4, 6 och 9-års ålder. Att vara fyra år och ha det lite jobbigt och vara känslig är m.a.o. helt naturligt....ler varmt
Skrivet av Erindriel
Svarar här till alla...
Hm, tack för era svar alla tre, har fått lite att tänka på. IDag hade vi en otroligt kass dag igen, jag tappade fattningen och skrek åt honom (han hoppade upp på lillebror, tror han delvis snubblade och \"bara\" skulle trycka till honom lite men det var så hemskt att se!), sen blev jag rädd för hur arg jag blev så jag började störtgråta och sedan blev jag arg igen. Efter att vi lugnat oss allihopa satt jag och maken och pratade om att han kanske kommit lite i skymundan såhär som ganska nybliven storebror. I början var vi så himla noggranna att ge honom uppmärksamhet men nu när det gått så lång tid har man glömt sig och, särskilt jag, låter storebror klara sig själv i rätt stor utsträckning. Och jag gnäller/tjatar lite mycket på honom, det skapar nog en dålig stämning och gör att han blir grinig osv. Jag tog också till mig vad Skorpan skrev att man kanske kan göra något han verkligen gillar. Ofta blir dagarna hemma lite trista, jag brukar inte riktigt orka göra något speciellt utan vi är mest hemma, går en liten promenad och så, det är nog lite trist för honom. Han älskar att kolla på bilar, och det finns en särskild kulle han går med dagis och kollar på bilar ibland, funderar på om man skulle ta en utflykt dit på måndag med matsäck, det tror jag han skulle gilla! OCh kanske generellt ha fler utflykter som är extra roliga, så det är lite kul hemma. Typ gå upp i skogen efter dagis och äta mellis istället för att komma hem och äta mellis som vi alltid gör. Sen tyckte min man också att det är på tiden att jag och storebror gör saker själva, ofta blir det ju så att jag är med lillebror och så tar pappa och storebror och gör saker ihop. Dags att bonda lite igen kanske? Så imorgon ska jag och storebror åka en liten utflykt, en timma kan jag vara borta mellan amningarna iallafall :). Skönt att ventilera här, jag har känt mig som århundradets sämsta mamma de här sista dagarna, det är skönt att mötas av lite förståelse och fina tips!
Skrivet av Lena
Jag känner igen...
..mig lite i en del av dina känslor. Vår äldsta hade sin 2-årsutvecklingskris för fullt när hon blev storasyster och det behövdes lite extra uppmärksamhet och lyhördhet för att hjälpa henne in i full trygghet med den nya familjesammanställningen. Jag påminde mig dock ofta just om att HON krisar och att HON har en utvecklingsfas, och det hjälpte mig att inte känna mig alltför usel varje sekund. varma sympatier
Skrivet av Erindriel

Frustrerad 4-åring

Jag önskar

4 åringar är lite speciella

Utvecklingspsykologin..

Svarar här till alla...

Jag känner igen...

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information