Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Rädd..

Skrivet av Rödluvan (formerly known as Bubban)
Jag lever i styvfamilj och det upptar en stor del av min tankeverksamhet. Irriterar mig på styvbarnens mamma, känner skuld när vi inte har barnen tillräckligt ofta, tror att vi betalar för lite, inbillar mig en massa saker som jag inte vet om de är sanna eller inte. Ungarna är stora 11-16 år och de vill ju bara var hemma hos mamman eftersom kompisarna finns där.
Detta är en av orsakerna till att jag börjat med the Work som jag berättat om förut- jag vill frigöra all denna energi som jag ägnar åt att tro en massa saker.

Men när jag sätter mig ner och ska jobba igenom detta så fylls jag av en fruktansvärd rastlöshet.. Jag känner en sån motvilja, det är liksom för mycket tankar och känslor runt detta så att det nästan skriker i mig.
Det har runnit så mkt vatten under broarna under flera år och både jag och maken har naturligtvis del av skuld till att det är som det är. Tanken på att vi eller jag snarare skulle behöva ta ansvar för min del känns fullständigt omöjlig. Att behöva se sina misstag och kanske behöva stå till svars för dem är så skrämmande..
Frågan är ska jag tvinga mig igenom processen eller ge mig själv lite slack och helt enkelt använda mig av Byron Katies teknik dina-mina-guds angelägenheter och helt sätta styvfamiljen på min mans konto dvs. hans gamla familj är hans angelägenhet inte min? Smiter jag då eller? Denna känsla av panik, är det mitt ego?

Usch vad snurrigt det blev =(
Svar på tråden: Rädd..

försök till svar

Jag ser the Work som något som jag gör för mig själv, för att jag är plågad av mina tankar, inte för någon annan. Själv upplever jag inte att jag genom the Work ser mina misstag, som du skriver, utan jag får hjälp med att tänka på ett annat sätt. Även den där delen med att behöva stå till svars för misstagen - det gäller bara om du själv vill! Om du inte vill, behöver du inte berätta för någon vad du har kommit fram till genom att göra the Work. Jag har också tidvis känt ett stort motstånd mot att göra the Work. Själv gillar jag inte att bli tvingad - inte ens av mig själv. Om jag ändå vill göra det (och ordet vill är väsentligt), har jag bett någon som kan the Work om hjälp, att göra det med mig. Det underlättar. Sedan har du rätt i att din mans gamla familj är hans angelägenhet och inte din, men det låter inte på dig som om det räcker att säga så till dig själv. Och din känsla av panik kan mycket väl vara att du föreställer dig att det kommer att bli långtgående konsekvenser för dig av att göra the Work, sådant som du inte alls vill. Men så måste det inte alls vara. Du kan mycket väl ena stunden göra the Work kring biomamman och nästa stund säga till biomamman på skarpen eftersom hon går över dina gränser. Hoppas att det blev lite klarare för dig...
Skrivet av    Animisha

PS Ett sätt...

... att handskas med din rädsla är att du undersöker dessa paniktankar. Vad tror du kommer att hända om du gör the Work? \"Om jag gör the Work, då ....\" Skriv ner meningen och ställ frågorna. \"Är det sant?\" osv. En annan intressant tanke att undersöka är kanske: \"Jag får inte smita.\" Är det sant?
Skrivet av    Animisha

Det är svårt

att förstå din unika situation och ge råd, men jag reagerade starkt på en sak som du skrev: \"...inbillar mig en massa saker som jag inte vet om de är sanna eller inte.\" Det är jätteviktigt att du tar itu med din tendens att TRO att folk har negativa åsikter om dig när du inte riktigt VET med säkerhet. Om du VET att någon har negativa åsikter om dig kan du bemöta personen för att få klarhet och bättre förstå åsikten, kanske be om förlåtelse, försvara dig, förklara varför du gjorde si eller sade så... men om du bara inbillar dig en massa negativa åsikter är du ganska så hjälplös. Det är svårt att släppa de negativa tankarna och du kan inte ens bemöta dem när du inte vet att de är sanna eller inte. Du pendlar hela tiden mellan förtvivlan och förträngning. Först och främst tycker jag att du måste våga prata med personerna som berör dig mest för att få klarhet.
Skrivet av    drömtydaren

Varför så bråttom?

Du har altså byggt upp dessa spänningar inom dig under flera års tid, tycker du det känns realistiskt att du genom en snabbkur av \"the work\" ska frigöra trollspöet inom dig som på ett litet kick bringar ordning och reda i ditt känslokaos? Låt det ta den tid det tar säger jag, blir det för mycket känslor på en gång så ta det i mindre portioner. Känner du en intensiv motvilja så känn på motviljan ett tag... Du bestämmer själv om dina misstag är sådana att du ska behöva stå till svars för dem, kanske det räcker med att se dem och konstatera att \"jaha, det där var ju inte så bra!\". Det är klart att din mans familj är hans angelägenhet, deras inbördes relation är ju deras och dessa ska du såklart låta bli. Men eftersom han är din man och ni delar ett liv så är det ju ofrånkomligt att även du har personliga relationer med de personer som hör till hans familj, dessa de relationer som faktisk är dina är också din angelägenhet.
Skrivet av    Vind

Du förstod

vad jag menade trots att mitt inlägg var luddigt! Märks att du varit där. Skönt, det lugnade och jag tycker att dina råd var bra.
Skrivet av    Rödluvan

Mina skuggor

Det the work handlar om är att se vad man projicerar på andra- inbillningarna och \"tron\" blir nyckeln till sig själv. Det finns ingen anledning att dra in berörda i detta läge men en förlängning av the Work och också andra \"läror\" är att mötas och förlåta. Man ska dock ha klart för sig att motparten kanske inte alls är intresserad av eller ens förstår vad ett \"utredande\" ska vara bra för. Återigen handlar det om mina skuggor. Det var det jag fick panik för. Men det beror på att jag inte är mogen ännu.
Skrivet av    Rödluvan

Yes,

yes, yes. Kortfattat. På kornet. Tack!
Skrivet av    Rödluvan