Feminismen och jag

Feminismen och jag - långt
Skrivet av	Zast
Detta var från början tänkt som svar på sislas fråga om pappor på feministiskt föräldraskap här nedan (2005-09-27), men jag har varit lite långsam med att få ihop något, och jag trevar mig fram, så jag lyfter upp det hit. Vad som hindrar pappor på aff från att vara aktiva på feministiskt föräldraskap vet jag inte, men jag kan beskriva lite om hur mina tankar kring feminism har gått. Jag har ingen teoretisk kunskap att falla tillbaka på, utan beskriver allt ur ren, naiv lekmannasynvinkel. Den här definitionen på feminism kommer från susning.nu "Feminism är en rörelse kring kvinnans ställning i samhället. Syftet är att tillerkänna kvinnor de rättigheter män, men inte kvinnor, har." Denna definition gör att jag känner mig exkluderad från det väsentliga arbetet i feminismen, att det är kvinnorna som sätter agendan. De första självständiga tankarna jag hade kring feminism var en vag känsla av skuld. Som man tillhör jag ett kollektiv som är förtryckande, jag kände att jag på något sätt var ansvarig för detta förtryck inför i princip alla kvinnor jag mötte. Hmm...vad göra åt det?...en total pudel för tjejerna...fungerade väl sisådär. Det kändes fel att ta sig ansvaret för att andra burit sig illa åt. Efter ett tag kom en motreaktion där jag istället kände att eftersom jag aldrig förtryckt en kvinna i hela mitt liv, var feminism inget som angick mig utan bara de drabbade. Att jag bara var ansvarig för att det jag själv gjorde inte gick ut över någon. En period alltså när feminismen lika gärna kunde ha försiggått på Mars (eller kanske Venus, ha ha). Hela tiden var jag i och för sig medveten om att när man betraktar gruppen män ser man ett antal privilegier som inte tillkommer gruppen kvinnor. Det finns alltså någon drivkraft som resulterar i fler män än kvinnor till privilegierade platser. Men det finns även några områden, främst inom hem och familj, där kvinnor som grupp intar den starkare positionen. Det finns alltså snarare ett könsrolls-/könsmaktstänkande som förutbestämmer hur vi alla blir bemötta och hur vi bemöter andra. Detta hindrar oss att bli de vi skulle kunna vara. I och för sig trivs jag som jag är, men jag kan ju undra hur jag varit utan påverkan. Som förälder vill jag att mina barn skall kunna utvecklas utan att hindras av fördomar. Att mina döttrar skall kunna välja utbildning och yrke utan att känna att de är konstiga. Att min son skall kunna välja att vara med sina framtida barn utan att karriären hämmas, eller han får en knäpp på näsan för att han "gör på fel sätt" när han utvecklar sina egna rutiner i hushållet. Jag kan inte ändra samhället, men jag kan göra dem medvetna om att mönstren finns och påverkar oss, och förhoppningsvis kan de bli friare i sina val. Som make vill jag inte se min älskade vara självuppoffrande för att få bekräftelse som "riktig kvinna", utan kunna stå stark och rak. Hon måste få ha ett yrkesliv där hon känner glädjen i att bekräftas som professionell på egna meriter. Jag vill vara ett stöd för henne att inte våldföra sig på kroppen för att passa in i en allt snävare ram definierad av kommersiella intressen. För egen del vill jag inte bli betraktad som mindre vetande, med vidhängande glatt positiva hejarop över att jag "hjälper till", eller är duktig då jag utför något i hemmet. Jag vill inte att det skall vara en person som är VD i "företaget Familjen", som ger mig order eller beställer tjänster jag förväntas utföra. Jag vill få tid och acceptans för de rutiner jag utvecklar på mitt sätt. Professionellt vill jag att de jag jobbar med skall få vara så smarta som de egentligen är, utan att ha hämmats av föreställningen att de inte får ta plats. Informella nätverk måste innehålla de som är viktiga för jobbet, inte bara grabbarna - eller tjejerna. Namnet "feminism" som beteckning på dessa tankar tycker jag är ett dåligt namn, med dess association till feminint, bara för kvinnor. Jag vill ju i någon mån till och med avskaffa "feminint" - i dess förutfattade, tvingande form. Men eftersom jag tycker att feminismen innehåller uppfattningar jag delar vill jag ändå vara delaktig i den, på en självklar och jämlik nivå. Jag kan trots det ändå känna att det finns feminister som inte uppfattar män som likvärdiga deltagare i en feministisk process. I sådant fall föredrar jag att inte stå brevid och göra vågen, utan föredrar att verka i något annat forum. Oj, oj, detta blev långt, men om det är någon som orkat hänga med till slut är jag tacksam för kommentarer och tankar kring detta.
Svar på tråden: Feminismen och jag - långt

Klokt inlägg! imt
f
Skrivet av Emma
ja
det var mkt =) Tycker inte din feminism skiljer sig från min särskilt mkt, just detta könsrolls-/könsmaktstänkande som styr våra liv så otroligt mkt. Mannen är norm/överordnad \"ute i samhället\", kvinnan är norm o överordnad när det gäller föräldraskapet. Skulle heller aldrig anse min sambo duktig för att han är föräldraledig, eller att han är barnvakt när han är ensam med Viktor nånstans. Kan förstå din invändning mot själva ordet feminism, men det är svårt att hitta ett annat ord. Jag har försökt nu ett tag, likhetism, jämställdhetsism, bryta-begränsande-könsstrukturer-ism... jag kommer tyvärr inte på ngt bra, men jag lovar att återkomma. Har du kommit på ngt bra? Jag hoppas iaf att feminister som anser män vara likvärdiga feminister är i majoritet mot dem som inte gör det. Tycker ditt inlägg var väldigt välformulerat o intressant, var tvungen att skriva en första reflektion nu, men jag komer säkerligen att fundera vidare kring din fundering. Kommer jag på ngt klokare/mer välformulerat så lovar jag att återkomma.
Skrivet av emelie

Tackar! :-) imt
.
Skrivet av Zast
Namn, visst har det betydelse
Ja, visst är det knepigt att hitta ett bra namn. Jag gillade jämställdhetism ;-) Annars kanske ekvivalism (efter franska équivaloir: vara av samma värde (slog jag just upp i ordboken)) kan vara något?
Skrivet av Zast
Jag håller med
om att målet med feminismen i viss mån är att radera alla förutfattade meningar kring kön och istället fokusera på individer. Innan vi kommer dit måste vi dock synliggöra den underordning/överordning som faktiskt finns idag, och då anser jag att feminism är ett oerhört relevant namn. Feminismen handlar ju om att man anser att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp och att det är något man vill förändra. Det är klart att det är lättare att prata om jämställdhet det låter mindre hotfullt. En sak som jag tycker är intressant är att det är så lätt att haka upp sig på på ordet feminism (att det hänvisar till kvinnor men ändå berör både män och kvinnor) medans andra ord, som människa, \"man\" i betydelsen man tycker man bör man gör etc och många andra ord anses gälla både män och kvinnor utan att man (S) blir upprörd över att ordet så tydligt har sitt urpsrung i män och inte kvinnor. Det är för mig ännu ett tecken på hur vi ser män som norm och kvinnor som en avvikelse. Kvinnor får lära sig tidigt att identifiera sig med män, medans män sällan behöver göra detsamma med kvinnor. Det är väl därför vi fortfarande pratar om fotboll och damfotboll tex. Feminism är inte heller relaterat just till ordet feminin som jag ser det (där handlar det väl snarare om att definiera om vad som är feminint- det borde vara att ha kvinnliga kromosomer, livmoder, vagina etc och inget annat som är feminint) utan till att det har sitt ursprung i en kvinnorörelse. Sen att det finns en massa positiva bieffekter även för män, ja...måste det rymmas i namnet? I slutänden är det ju ändå så att män kommer behöva avstå från en hel del för att kvinnor ska kunna bli jämställda.
Skrivet av Mustardseed

Hmm
Vet inte hur många gånger jag har börjat på ett inlägg som ditt, men aldrig tryckt på sänd-knappen... Varför är man man och feminist? På ett rent teoretiskt plan kan jag ju säga att jag är emot orättvisor och ser att könsrollerna begränsar både kvinnor och män. På ett rent personligt plan har jag aldrig känt mig hemma i den manliga könsrollen, men däremot alltid känt mig hemma i det manliga könet. Jag blev ofta under min uppväxt kompis med tjejer, men enligt normerna kan inte tjejer och killar vara kompisar. Genom detta såg jag tidigt att könsrollerna begränsade mitt val av kompisar. Som man så får jag en mängd fördelar i samhället som inte kvinnor får. Dessa fördelar är ingenting jag bett om. Här på forumet och bland feminister är sannolikheten minst att jag åtnjuter dessa fördelar. Här blir jag mer tagen för den människa jag är utan att det jag sägs filtreras genom könsnormer.
Skrivet av Pappa Po
Nu befinner vi oss på ...
...kollisionskurs, det var just din inställning till feminism som jag protesterade mot. Kollisioner är i och för sig intressanta, om de leder till nya insikter och förhållningsätt hos oss båda. Skall vi göra ett försök att kollidera konstruktivt? Så här tycker jag: Det finns en genom århundranden mödosamt ihopskrapad gödselstack av \"manlighet\" där vi sitter högst upp och bevakar som hökar att alla män ansluter sig, anpassar sig, och får en så smidig väg upp till toppen som möjligt. Nåde den kvinna som försöker ta sig upp här, det kan tolereras lite grann, men inte för många, inte för högt, och bara på manlighetens villkor. Det finns en likadan gödselstack \"kvinnlighet\", lika hårdbevakad, med lika höga krav till anpassning och anslutning. På samma sätt, nåde den man som vill hit. Min feminism går ut på att vi vänder våra respektive gödselstackar ryggen, och befriade från manlighetskrav och kvinnlighetskrav kan mötas och få vara dem vi egentligen är. I ljuset av det läser jag ditt inlägg som att du tycker att det viktigaste är att manligheten inte förtrycker kvinnor. Det är speciellt dina meningar \"Feminismen handlar ju om att man anser att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp och att det är något man vill förändra. Det är klart att det är lättare att prata om jämställdhet det låter mindre hotfullt.\" som jag uppfattar så. Varför tycker du så? Varför är det viktigt att fokusera på manlighetens förtryck av kvinnor, men lämna kvinnlighetens förtryck av män, manlighetens förtryck av män och kvinnlighetens förtryck av kvinnor därhän? Jag kan hålla med om att manlighetens förtryck av kvinnor är den största och tydligaste komponenten i könsmaktsordningen, men jag ser inte hur vi kan bekämpa den utan att bekämpa de andra.
Skrivet av Zast
Ja, så är det.
Det kan reta mig oerhört när folk antar att jag är på ett visst sätt, när det inte stämmer. Det är en stor förmån att få diskutera utifrån den jag är, inte den jag anses vara. \"På ett rent personligt plan har jag aldrig känt mig hemma i den manliga könsrollen, men däremot alltid känt mig hemma i det manliga könet.\" Bra uttryckt, precis så känner jag också.
Skrivet av Zast

Du uppfattar mig rätt
i att jag anser att feminismens viktigaste uppgift fortfarande är att bekämpa patriarkatet för att kvinnor ska bli jämställda män. Jag anser OCKSÅ att det är viktigt att arbeta för att sudda ut könsroller, men inte att det skulle vara berättigat att ändra namn på feminismen för det. Jag tycker jämställdhet är ett rätt mesig uttryck eftersom det antyder att män och kvinnor har lika mycket att förlora respektive vinna på att vi blir jämställda. I verkligheten tror jag att män som grupp faktiskt behöver avstå privilegier (såsom tillgång till makt, tolkningsföreträde etc) för att kvinnor ska kunna bli jämställda. Utgångspunkten i hur jag ser på feminism är att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp. Självklart kan inte kvinnor bli jämställda män om de i sin tur ska förtrycka män, men jag ser inte riktigt att kvinnors förtryck av män som grupp är ett problem i vårt samhälle idag. I och för sig skulle man kunna gå bakvägen: om vi utrotar könsrollerna så blir det svårare att diskriminera och förtrycka baserat på kön. Men jag tror ändå att man för att komma dit först måste åskådliggöra att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp idag.
Skrivet av Mustardseed
Nej
Jag håller inte med. Männen har generellt mest att förlora på att riva ner könsmaktsordningen. Många är beredda att försvara den med näbbar och klor (se tex skriverierna om FI och Tiina Rosenberg. \"Gödselstackarna\" är inte heller likadana, de existerar inte på samma villkor och de har inte samma historia. De båda \"gödselstackarna\" tror jag skulle försvinna i samma ögonblick som mannens generella överordning gentemot kvinnan försvann. Man kan inte likställa dem, bara för att de innehåller ett visst mått av förtryck. (Hoppas jag inte var för flummig nu...)
Skrivet av Pappa Po
Jag uttryckte
mig otydligt. Jag tycker inte att kvinnor och män är lika nedtryckta, utan det är uppenbart att män som grupp som besitter de klart största privilegierna och är den normerande, dikterande makten i vårt samhälle. Detta är fel och måste bekämpas, de förändringar som hänt är bra men går i frustrerande långsam takt. Det är gruppen män som måste avstå flest privilegier. Vilken grupp som har mest eller minst att vinna låter jag vara osagt, ett jämlikt samhälle tror jag är det bästa för alla i längden, så gruppen män har också mycket att vinna på att avstå för att bli jämställd med gruppen kvinnor. Vad jag menar är att det finns fler könsroller än dem som patriarkatet trycker på oss, och att dessa roller behöver synliggöras för att kampen mot patriarkatet (det största arbetet) skall bli effektivare. Det är kanske det du menar med att gå bakvägen. Men jag kan inte se att endast patriarkatets avskaffande leder till jämlikhet, om vi inte med \"patriarkat\" menar allt som tilldelar och befäster könsroller och könsmakt. Om jag får sammanfatta det jag uppfattar av våra synsätt, så vill du jobba där det mesta jobbet krävs medan jag vill jobba på bred front. Är det oförenliga metoder? Ja, jag kan förstå att du inte vill att feminismen skall urvattnas till något allmänt snömos av generiska inriktningar (av typen \"alla borde få vara glada, och fred på jorden\"). Mitt problem är bara att jag känner att utan ett totalt grepp om könsrollerna kan jag bara agera hejarklack till feminismen och inte deltagare, som jag vill.
Skrivet av Zast

Nej då,
det var jag som uttryckte mig otydligt. Visst är det gruppen män som är den klart överordnade, besitter den största makten och är normen i de flesta sammanhang. Visst är det gruppen män som måste ner från flest och högst höga hästar (öh, det var nog inte svenska, men jag hoppas du förstår). Jag skulle skrivit \"liknande\" istället för \"likadan\" när jag försökte mej på bilden av \"gödselstackarna\". Sedan skrev jag iof att den manliga bevakas noga så att inga kvinnor kommer upp. Men jag tycker att vi är så djupt indoktrinerade av detta kulturella synsätt av könsroller, att jag inte kan inte se att det räcker med att mannens generella överordning gentemot kvinnan försvinner för att alla könsroller skall försvinna. Vad händer t ex med den kvävande traditionella mansrollen? Den innehåller inte bara kvinnoförtryckande utan även mansförtryckande element. Jag vill helt enkelt klämma åt könsrollerna överallt där de sticker upp sina fula trynen.
Skrivet av Zast
Fast jag upplever att många
inom feminismen arbetar väldigt aktivt just mot könsrollerna som du är ute efter. Däremot är det väl inte en del av feminismens grunddefinition. Jag ser ingen motsättning och vill absolut jobba aktivt på att motverka könsroller, men för mig är det viktigt att inte glömma bort könsmaktsperspektivet heller. Men queerfeminismen tex, är väl mycket inriktad på att lyfta bort det heternormativa och könrollerna? Mera queer alltså!
Skrivet av Mustardseed
Jag tycker det låter
som att du är ute efter en särksild gren av feminismen helt enkelt! Jag ser inget av det du skriver som står i motsatsförhållande till feminism. Många härinne kallar sig tex lite halvt på skoj irrelevansfeminister, vilket innebär att de anser att de eventuella biologiska skillnader som kan ligga till grund för skillnader i beteende hos kvinnor och män är irrelevanta i jämförelse med de skillnader som finns mellan individer inom könen. Dvs att könsroller är konstruerade och onödiga. Är det inte vad du också är ute efter?
Skrivet av Mustardseed

Avslutar
Nåväl, att tillhöra en gren av feminismen kan jag leva med :-). Jag kan också köpa att det finns en poäng i att ha kvar feminism som beteckning, för att känna sina rötter. Jag kommer att grunna lite mer på hur jag personligen ska förhålla mig till den beteckningen. Tack så mycket för en god diskussion!
Skrivet av Zast
Vi tillhör nog samma falang ;o) (också långt)
Jag började på den radikalare feministiska kanten och blev en kvinnoidentifierad kvinna. Dvs jag bestämde mig för att jag skulle sluta identifiera mig med de gängse uppfattningarna om hur jag förväntades vara och istället identifiera mig med de positiva kvinnliga förebilder jag hade. En spännande men samtidigt smärtsam process, och väldigt nyttig för mig. Jag var väldigt arg över allt elände jag såg kvinnor bli utsatta för varje dag runt omkring mig. Den ilskan gick inte att skärma av, den jäste hela tiden. Särskilt sematinken, språket, och dess manliga dominans, störde mig oerhört. (Jag återkommer till det.) I och med att jag blev mamma förändrades fokus en del, och både jag och min man (som alltid delat föräldraskapet med mig) märkte vilka olika förutsättning och reaktioner vi fick från omgivningen på vårt föräldraskap. Men jag funderade också mycket över de krav jag själv släpade med mig in i föräldraskapet, själva mammarollen med allt det dåliga samvete som den innebär. Dessutom fick vi en dotter, med allt vad det innebär av omgivningens förväntningar på rosa ludd och gullegull, med en unge som tappert trotsade alla föreställningar om en gullig liten söt flicka (har nästan aldrig träffat en söt gullig lite flicka IRL, fö). Jag blev kroniskt irriterad och min man blev allergisk mot rosa. Efter tuffa år med försök till studier och efter det jobb som avbröts av en graviditet med grotesk foglossning, och sen ett barn som föddes i december, så har jag inte ägnat mig åt feminismen så mycket på senare tid. Det har mera känts som att det har kommit i bakvattnet av att leva med ett funktionshinder (foglossningen) och klara av vardagen med två barn och allt vad det innebär av ojämn rollfördelning hemma som man inte kan göra något åt. Men feminismen blir mer och mer en tanke som mognar hos mig, och som innefattar fler och fler perspektiv. Roligt nog är det på den mer radikala kanten jag hittade försöken att förena många perspektiv först. Numera kommer tankarna mer och mer, hur klass, etnicitet/ras, sexualitet, funktionshinder, religion och andra faktorer samverkar och skiljer oss åt. Så då återkommer jag till slut till det språkliga, till varför feminismen är ett bra ord. Feminism är för mig ett motstånd mot patriarkatet. Feminismen stammar från kvinnors kamp för att förändra samhället till en bättre värld för alla människor. Jämställdhet, däremot, är ett påfund från det svenska samhället för att kvantifiera och mäta andelen kvinnor och män i olika sektorer i arbetsliv och i hemmet utan vidare krav på analys av skeenden, eller medel för att upplösa denna hierarki. Att vara feminist är för mig att arbeta för att minska avståndet mellan människor. Att jobba för att motverka de indelningar i grupper där kvinnor och män splittras upp i grupper och subgrupper och spelas ut mot varandra för att upprätthålla den manliga maktdominansen i toppen av samhället. För att göra detta måste man ju dock först synliggöra vilken betydelse de faktiskt har, och här kommer detta med tolkningsföreträde in. Vi som befinner oss längre upp måste avstå vårt tolkningsföreträde (dvs \"rätten\" att tolka andras verklighet, precis som män länge ansett sig kunna avgöra kvinnors behov eller i-länder länge ansett sig kunna avgöra u-länders behov) till de som befinner sig längre ned. Konsekvent tillämpad kan den tekniken göra att människor kan få föra sin egen talan och inte bli beroende av att andra gör det åt dem. Vilket i sin tur gör att avstånden minskar och människor kan närma sig mer i ömsesidig respekt istället för i ömsesidig misstro. Ja, det var väl det. Hojta gärna till om jag varit otydlig eller om du inte håller med!
Skrivet av politisk vilde
Klokt
och det du skriver är så himla bra! :) Jag kan förstå att många män som erkänner sig till den ideologi som heter feminism kan uppleva det på det vis du skriver. Ibland vill jag försvara mig (då jag hört argumentet förut) genom att tilldela slaget tillbaka, människa eller andra ord som exkluderar mig som kvinna. Nu handlar det ju inte om att slå tillbaka, det handlar ju om att dela något som man tror på, tyvärr är feministiska ideologin något splittrad. Och i framtiden är det kanske möjligt att det (eller de) som splittrar försvunnit in i någon annan -ism? Jag vet inte men jag förstår helt och fullt ditt resonemang.
Skrivet av Sol

Feminismen och jag - långt

Klokt inlägg! imt

ja

Tackar! :-) imt

Namn, visst har det betydelse

Jag håller med

Hmm

Nu befinner vi oss på ...

Ja, så är det.

Du uppfattar mig rätt

Nej

Jag uttryckte

Nej då,

Fast jag upplever att många

Jag tycker det låter

Avslutar

Vi tillhör nog samma falang ;o) (också långt)

Klokt

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information