Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

En sorg stor och tung, som skapat problem i livet

Skrivet av Carpe Diem
Har suttit en stund nu och funderat. Vilket forum hör mina känslor in på? Ser exakt likadant ut i mitt liv; vart hör mina känslor hemma?

Ska göra en lång historia något kortare genom att dra mina problem:

När jag var 9 skildes mina föräldrar. Jag har inte haft någon kontakt med min pappa sedan dess, fick ett "lycka till i livet" skrivet på sista underhållsutbetalningen jag fick som 18-åring. Min mamma dog när jag var 13,ingen hjälp efteråt och fick fosterföräldrar som det sket sig hos. (de hade allvarliga problem och jag blev antastad). Jag fick eget boende som 16-åring, med hjälp från soc. Träffade min exman som 17-åring, flyttade till honom och hans familj som 18-åring, för att sedan flytta tillsammans med honom. Vi fick 3 barn på två år, tvillingar sista gången. De är idag 8 och 6 år gamla. Vi har flyttat många gånger under vårt äktenskap, i o m jobb osv. Har fått tagit barnen långa perioder ensam. Sista flytten innebar nytt arbete för mig, i samma område som vi flyttade in. Jag började smått må dåligt över dåligt självförtroende, kände mig inte uppskattad varken på min arbetsplats eller hemma. Detta ledde till att jag blev förälskad i en kollega, en mycket yngre man. för ett halvår separerade jag med min man, försökte ordna upp mitt liv. Jag fick ta mycket skit på jobbet, kollegor och kunder som ansåg att de kunde lägga sig i mig och min kärestas privatliv. Fick strida dag ut och dag in för vår kärlek, samtidigt som jag låg i tvist med min exmake. Fick höra att jag skötte mitt jobb, att "det skulle vara bra om jag slutade, för då blev det lugn och ro på den här arbetsplatsen" men försökte klamra mig fast, jag behövde jobbet både ekonomiskt och för att inte falla ihop.

Jag bröt ihop igår. Kände tendenser av det i helgen, då jag och min nye kärlek återigen haft en tvist om min "sorgsenhet" och min känsla av övergivenhet så fort han går ifrån mig. Jag har så mycket att bearbeta så det svämmar över!!!!! Ringde psyk i helgen, en terapeut ska höra av sig nu i dagarna. Tror att alla mina problem grundar sig i att jag hade en jobbig uppväxt, känslor som trygghet och övergivenhet har blivit så uppenbara nu, samtidigt som jag kämpat så länge med allt.

Går som i ett töcken...Igår tog min exman hand om mig, vi pratade i helgen om han kunde ta barnen om det blev för jobbigt för mig. Han bjöd mig på grillning med barnen, och jag fick för en stund känna andrum.

Hur jag än gör så rinner tårarna, hur mycket jag vilar är jag trött. Jag är less på att inte vara glad!!!

Eller som de sa på psyk i helgen: det kräver styrka och mod för att lämna allt som är tryggt för en, för att försöka skapa sig ett bättre liv.....när man har känslor av övergivenhet och otrygghet så starkt vid sin sida.

Sorgen bär jag alltid med mig. Trodde aldrig den kunde poppa upp såhär orkanartat mitt i livet!!
Svar på tråden: En sorg stor och tung, som skapat problem i livet

Ursäkta

men jga förstod inte vad de sa pâ psyk... Lite trög kanske! har du lust att skicka mig ett meddelande, har inte lust att gâ in pâ mer här om det är ok för dig.
Skrivet av    JFR

Jo, så är det nog

att saker och ting poppar upp lite när som helst. Jag miste min pappa när jag var tre och trots att jag tyckte att jag bearbetat det många gånger om, sök nya känslor upp när jag själv fick barn och det var bara att börja om igen. Och du verkar ju ha haft en orimligt jobbig uppväxt. Visst passar du här, men kanske skulle du också känna dig hemma på sidan Föräldrar med dysfunktionella uppväxt som ligger under Känsliga snack. Känns på något sätt som om jag känner dig. Titta gärna in på mitt info och kolla om det ringer någon klocka hos dig.
Skrivet av    Kristina

Kristina....

det ringer en klocka....=) stor kram!
Skrivet av    Carpe Diem

Då kramar jag tillbaka

och lovar dig att jag betraktar det du skrivit här som något som sagts i största förtroende. Om du orkar och vill, gör jag gärna vad jag kan för att hjälpa dig. Hoppas jag snart får se dig på plats igen!
Skrivet av    Kristina

tack...

vet att jag kan lita på dig.. och tack för att du bryr dig!... ..vi får se-det kan nog dröja innan jag är tillbaka igen, om jag nu bestämmer mig för det. tills dess-krama och hälsa de dina!
Skrivet av    Carpe Diem

Det gläder mig

att du känner så om mig. Måste bara säga att ditt inlägg gjort mig både bestört och upprörd. Så pass att jag har svårt att jobba. (Inte bra.) Vi håller på dig! Tveka inte att höra av dig om du tror att jag kan göra något. Du vet var jag finns. Vår gemensamma lilla vän saknar dig mycket!
Skrivet av    Kristina

Artiklar från Familjeliv