Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Ibland förundras man

Skrivet av Ika
Sedan äldste sonen fick sin diagnos (asperger)har han betett sig som om han har förträngt det hela. Den första reaktionen var "jaha, ok" och inte mer, men sedan har han inte sagt något mer. Vi har funderat lite på hur vi ska ta upp det hela. Imorse pratade han om en kompis i skolan:
"-De andra säger att R kommer att få gå om 1:an"
Jag sa då att jag har pratat med R:s mamma och att det kan vara så att han har något som kallas ADHD, och det betyder inte att man måste gå om 1:an. Och sonen säger, som om det var den naturligaste saken i världen:
"-Aha, men det är inte samma sak som jag har, jag har ju samma som C"
Sedan fortsatte han att äta frukost.
Alla problem som indirekt har orsakats av vår sons diagnos har gett mig sådan ångest och massor av hälsoproblem, senast galloperande magkatarr med krampande magsäck. Men hjälp vad jag älskar honom!!!!
Svar på tråden: Ibland förundras man

värför..

tror du våra barn ska bryr sig om vad andra säger de har? De är sig själva och så länge de inte störs av det så är det ingen problem. Joshua har aldrig haft problem med att vi säger han har autism. Han har haft problem när han inte blir behandlad med respekt eller när kraven är högre än vad han klarar av.Självklart har han sagt att han hellre skulle ville vara som sina syskon men han förstår inte vad detta innebär. Han tänker då bara på att han har mer restriktioner än vad de har. Vi jobbar med tilllit. Eftersom vi inte kan lita på Joshua och hans kapasitiet att klara av visa situationer får han inte lika mycket frihet som sina syskon. Det är våra förutfattade meningar som gör hela diagnos proceduren så smärtsamt. Om vi kunde var lite mer sakligt och oroa oss mindre så kanke det skulle gå lättare med att ge barnen en benämning för sina svårigheter. För joshuas del så är problemen oftas hos oss ,inte hos honom.Att vi \"normalstörda\" inte kan anpassa oss. Några tankar fran mig. Andas djup
Skrivet av    MammaDonna

Min son är glad över diagnosen

Min pojke har haft stora problem med den sociala biten och impullskontrollen. När han väl fick sin AS-diagnos så var han faktiskt både lättad och glad. \"Mamma, nu har jag ett namn på mitt handikapp\", (nu vet jag varför jag är dum, sa han ifs också...) Han har alltid kännt sig så fel, vart han än kommit så har det blivit bråk och han har pekats ut som en jävulsunge. Ingen har sett min goe pojk som funnits under ytan hela tiden, men nu efter diagnos så märker jag stor skillnad. Livet har blivit lite mer (just nu iaf) på J:s vilkor, omgivningen visar mer förståelse och större hänsyn till hans svårigheter. J har fått det lättare i skolan och vi har fått det bättre hemma, mycket beror för min del på att det är lättare att ta problemen som uppstår nu när jag har en förklaring till dem.
Skrivet av    /E

Helt rätt

Och jag menade inte att han bryr sig om vad andra säger på det viset, men han tar alltid saker som gäller honom själv väldigt hårt, därför har vi varit lite oroliga. Sen har vi väl varit lite för stressade på sista tiden för att kunna tänka ordentligt.
Skrivet av    Ika

Jag tror att det kan komma

Det är så nytt ännu, men jag tror att han kommer att vara väldigt glad över att ha fått sin diagnos så tidigt (en del säger att det är sent, andra tidigt, han är 7 år). Vi har ju mycket större möjligheter att hjälpa honom nu.
Skrivet av    Ika

Du är...

...klok och uppfriskande!
Skrivet av    Lejonmamma

Hej Ika!

Jag vet inte om det hade så mycket med din tråd att göra men jag kom att reflektera över känslighet. Det är faktiskt lite signifikant för As att vara kritikkänslig och känslig på sin egen integritet. Att vara känslig på det området. Och det är inte alltid det blir uppfattat av omgivningen (utanför familjen) pga andra attitydbeteenden. Ja, att de är tysta betyder ju inte att det inte försigår någonting där uppe!!(Liknar min pojk.) Min uppfattning är att man blir stolt när man umgås med likasinnade. För min son har det varit ett lyft att gå i skola och umgås med andra med autism. Som ju är helt vanliga och fantastiska människor. Då blir man stolt över sig själv och kan acceptera att man fått en diagnos.
Skrivet av    Lejonmamma