Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Jag blir så glad!

Skrivet av milla
Har läst alla inlägg på frågan "Varför?" här nedan och jag ser att det är fler än jag som har ett ljuvligt barn och jag blir glad. Där jag bor och i min umgängeskrets är jag ensam om det och ibland känns det trist att inte kunna gnälla ikapp om hur svårt det är att hinna med barnen och allt. Jag vågar aldrig lägga mej i såna diskussioner för jag har ju "bara ett" och det är ju hur smidigt som helst.
Svar på tråden: Jag blir så glad!

Ja smidigt är det !

Att kunna fokusera på 1 barn är en av många anledningar till att jag valt 1 barn. Förresten har allla de ensambarn (stora barn och vuxna) jag har frågat om de någon gång har saknat syskon svarat att de aldrig har det. Finns det något ensambarn här som saknat syskon under sin uppväxt och nu i vuxen ålder ? Jag hade bröder men under min uppväxt hade jag önskat mig en lillasyster.....
Skrivet av    Smilan

Fel signatur

Cajsa var det
Skrivet av    Cajsa

Till smillan

Jag saknar syskon väldigt mycket nu i vuxen ålder. Har ingen att dela min uppväxt med. När jag växte upp längtade jag inte särskilt efter syskon - var nöjd som det var. Vid något enstaka tillfälle undrade jag varför vännerna hade syskon och inte jag. Maken har 3 syskon och de kommer alltid före vänner oavsett hur de beteer sig...
Skrivet av    bettis

Jag

Jag saknade inte syskon så mycket som barn, då finner man sig i livet som det är. Men sen jag blev större saknar jag jättemycket! Sanning att säga är det skillnad på blodsband och vänner, särskilt ju äldre man blir. Ibland hör jag folk säga tex \"jag har ändå aldrig haft någon glädje av min bror/syster\" men de vet inte hur de upplevt att växa upp som ensamt barn med vuxna. De är ju inte det att man har en lekkamrat utan själva känslan av att vara en del i ett större sammanhang. Jag läste om en studie om ensambarn, där stod bland annat att ensambarn ofta känner sig annorlunda gentemot sina kamrater. Man tycker inte man tänker likadant utan sticker av, ja är annorlunda helt enkelt. Där stod en massa mer, och jag kände mig väldigt träffad. Sen kan man ju sakna syskon tex för att dela oro och irritation om föräldrarna med någon. Jag hade helt enkelt gärna haft ett syskon, en familjemedlem som finns i samma generation som jag hade varit jätte häftigt!
Skrivet av    Lotta

Jag kunde inte...

sagt det bättre själv! Jag saknade inte syskon så mycket när jag växte upp direkt. Det skulle vara att man inte hade nån att leka med om bästa kompisen var bortrest eller så. För ingen av de vuxna i min närhet var särskilt intresserade av att leka med en eller spela spel osv. Men som vuxen så saknar jag en familjemedlem i samma generation. Har fortfarande föräldrar som är pigga, men hur blir det om 10-15 år? Man är ensam om att ta itu med allt som blir för eller senare. Och som ensambarn är man van att klara sig själv, vara sitt eget sällskap. Jag mår bara bra av att få vara ensam ibland, har inga problem alls med det. Maken däremot tycker att det är såååå tråkigt när jag är borta. Och ja, jag kan ibland känna mig annorlunda än andra, kan dock inte definiera hur! Och själv har jag \"bara\" ett barn...
Skrivet av    73

Det är olika

Jag känner mig helt olikt mina bröder. Jag var inte bjuden till min ena brors bröllop och faktiskt är jag inte besviken över det alls. Det låter kanske märkligt? Vi var en helt nomal familj och vår barndom var väldigt bra. Men mina bröder och jag är är så otroligt olika. Vi är varandras ytterligheter. Vi tycker definitivt inte illa om varandra men det finns inga känslomässig bindning, den fanns dock fram till vuxen ålder. Däremot är jag väldigt fäst vid mina föräldrar och jag har vänner som jag skulle göra nästan allt för. Mitt barn framför allt och min man och mina föräldrar står mig närmast sedan kommer några vänner, 3-4 st. Mina bröder efter det. Däremot känner jag stark samhörighet till min ena broders son. Det är så olika, jag delar bara med mig om mina upleveser. Har du någon annan släkting som kan kompensera din saknad efter syskon, någon faster,moster, morbror? Själv är jag förtjust i en morbror.
Skrivet av    Cajsa

Jodå

jag är ensambarn och saknade syskon mycket.Så alla är olika.Jag säger inte att det är fel att ha ett barn,men visst kan en del sakna.Själv har jag (snart) 6 barn.
Skrivet av    En som tittade förbi

Artiklar från Familjeliv