Annons:
Krönika:

Krönika: "Där pappor dör"

Det finns en väldigt vacker dikt av Göran Tunström, ”När mammor dör,” som handlar om förlust. En av de allra vackraste raderna är ”När mammor dör, växer det sly överallt.” Och det är klart att när moderskeppet checkar ut är det någon monumentalt som förloras.

Det här med döendet och dödstädandet är något som blir mer och mer påtagligt desto äldre vi blir. Vi har ju en obegriplig förmåga att vägra inse att det kommer, vare sig vi vill det eller inte. Och i en värld, fri från tillkortakommanden, så kan vi ju inte gå omkring och prata om döden lite till mans, eller hur?

Jag ser ofta på dagarna hos min döende pappa som en ynnest. Det kanske låter konstigt men för en stund fick jag vara en del  av det största som händer en människa. Födelsen och döendet. Och jag tror och hoppas han kunde förnimma att vi var där med våra strykningar över orakad kind och baddade av torra läppar.

Min biologiska pappa dog på ett sjukhus i Dakkar. Jag vet inte av vad och jag vet inte hur det döendet såg ut alls. Det enda jag vet är att jag tänkte det sista året, att jag skulle ta tag i det där, relationen med oss. Att jag med åren själv kan se hur banden i en familj blir vackrare över tid och att jag lät tid komma emellan.

Livet väntar inte på rätt tillfälle. Det stannar inte upp och låter oss skjuta upp eller ”återkomma” eller ”jag ska bara”. Livet är det som pågår hela tiden, vare sig vi vill det eller inte. Kanske jag hade kunnat prata med min pappa om att planera för sin död, att ta hjälp av verktyg som sajten Whenever.

Samla all information på ett och samma ställe. Göra det lätt för oss alla. Istället stiger advokatkostnaderna i höjden och jag blir knappt ett dugg klokare.

Mitt sista mess, någon vecka innan pappa gick bort.

Dödsstäda. Det är nog bra om man gör medan man lever för sedan blir det så väldigt svårt att få till det. Helt omöjligt faktiskt

För egen del ska ingen behöva undra hur jag vill ha det. Det har jag redan styrt upp. Vita blommor och lättöl. Pepparkaksdeg och doftljus. Allt regisserat in i minsta detalj. The show must go on.


Av: Lotta Gray, "Vimmelmamman"

I samarbete med Whenever 

Annons