Planera barn

IVF - så går det till

IVF - så går det till

Ofrivillig barnlöshet kan ha många orsaker. Kvinnor kan ha skador på äggledaren, störningar i hormonproduktionen eller rubbningar i ägglossningen. Män kan ha svårt att skapa fungerande spermier, eller så kan kromosomavvikelser sätta stopp för fertiliteten. I vissa fall är det även efter en rutinundersökning omöjligt att hitta en orsak till varför ett specifikt par inte kan få barn på ”vanligt vis”.

Men det finns hjälp att få.

1978 var ett år som gav hopp åt alla ofrivilligt barnlösa par, då det första ”provrörsbarnet” någonsin föddes. Den metod som användes kom att kallas IVF, In Vitro Fertilisering. IVF fungerar genom att man enkelt sagt plockar ut och befruktar ett ägg med spermier utanför själva kroppen. Själva namnet ”In Vitro” kommer från latinets ”innanför glas” och syftar på de provrör eller petriskålar som själva befruktningen sker i.

En IVF-behandling är dock en utdragen och involverad process, som kräver en hel del av de inblandade. Förutom själva befruktningen innebär behandlingen en lång period då man behandlas med hormoner, allt för att skapa en så stor chans som möjligt att man ska lyckas med befruktningen.

Behandlingen börjar med att man sätter de naturligt förekommande hormonerna ur spel, framförallt för att dessa inte ska påverka den efterföljande hormonstimuleringen. Denna första hormonbehandling sker till största del genom att man dagligen använder en nässprej eller injicerar hormoner under huden. Ett annat syfte med behandlingen är att försäkra sig om att det inte förekommer någon naturlig ägglossning under behandlingstiden, som då skulle motverka den planerade uttagningen av äggen. Efter att man tryckt ner de naturligt förekommande hormonerna i ett par veckor så börjar man tillsätta tillväxthormoner genom injektioner. Dessa injektioner sker dagligen i cirka två veckor, och deras syfte är att stimulera tillväxten, både gällande storlek och antal, av äggblåsor och ägg.

36 timmar innan själva uttagningen av äggen ska ske så ger man kvinnan ännu en injektion, denna gång av ett hormon som sätter igång den slutgiltiga äggmognaden. Själva ägguttagningen sker under narkos genom att man för in en tunn nål i äggblåsorna och tömmer dessa på innehållet. Själva ingreppet tar inte mer än tio minuter, och det genomsnittliga resultatet är att man får ut runt tio ägg.

Under samma tid ska mannen lämna ett spermaprov, ur vilket man utvinner de bästa, eller vitalaste, spermierna genom en så kallad swim-up teknik.

De uttagna äggen placeras i droppar med näringslösning tillsammans med cirka 200,000 av de vitalaste spermierna. I vanliga fall resulterar detta i att ungefär 70 % av äggen befruktas, men allt beror på spermiernas och äggens kvalitet.

Är spermiernas mängd, rörlighet och utseende tillräckligt funktionsdugliga så placeras de tillsammans med äggen, och förhoppningsvis så befruktar de dem på det normala sättet. Skulle spermiernas kvalitet vara långt under det normala så använder man sig av en teknik som kallas ICSI. Denna fungerar genom att man helt enkelt injicerar en spermie i ägget.

Efter att äggen har odlats i ett par dygn i näringslösning är det dags att återinföra dem i livmodern. Man väljer ut ett eller två ägg och planterar in dem med en tunn kateter via livmoderhalskanalen. Efter själva återinförandet tar man under två veckors tid ytterligare hormoner, denna gång för att försäkra att äggstockarnas hormonproduktion sätts igång ordentligt. För att ytterligare öka chanserna att bli gravid finns möjligheten att frysa in de ägg som inte återinförs, så att man, om den första återinföringen misslyckas, inte behöver genomgå hormonbehandlingar en gång till.

Powered by Labrador CMS