Nu blir det ett negativt inlägg, jag vet

Nu blir det ett negativt inlägg, jag vet

  1. alima
    alima
    Nu blir det ett negativt inlägg, jag vet att man ska fokusera på det barnen kan och inte det som de inte kan, men det är svååårt ibland. Jag blir inte klok på Alice alltså, hon pratar inte så man förstår. Enstaka ord går att uppfatta, hon är sen motoriskt (kan inte hoppa, cykla, sparka boll), men motoriken har jag också haft problem med. Maken var sen med språket så det kommer väl därifrån. På dagis har de ritat upp olika former (cirklar, trianglar osv.) på golvet, sen har de lösa likadana former av papp så barnen kan lägga formarna på varandra. Det klarade Alice idag utan att tveka flera gånger om. Men lyda en uppmaning, det är ofta helt hopplöst, alltså om jag ber henne ge mig en sked så går det inte. Men hon verkar ju höra för om vi ska leta efter någon leksak så börjar hon leta. Ju längre tiden går känner jag mig mer och mer som ett frågetecken, hon känns som en liten bebis, men så är hon så "smart" ändå. Det blir svårt bemöta på rätt sätt. Och jag blir så rädd för det här ska sluta i någon diagnos samtidigt som jag ändå inte tycker det skulle vara så konstigt eftersom det finns några i släkten på makens som har eller borde ha diagnoser inom autismspektrat. Bara behövde skriva av mig lite...
  2. Glupp
    Glupp
    Jag förstår precis vad du menar detta med att man liksom borde fokusera på vad de kan och inte tvärtom... men ibland är det svårt... Å sen är våra små individer och som sådana ska man ju bemöta dem utifrån deras olikheter, vad de kan eller inte kan...

    Kan väl mest bara säga att Vera inte heller kan cykla... sen vad gäller det andra du nämner är det så att hon inte är motiverad att göra det eller att hon inte kan? Det är ju lite skillnad också...

    Att få en diagnos kan ju både vara en räddning och något läskigt, för är det något sådant som skulle vara avigt så kan du kanske få hjälp med precis det du skriver - hur du ska bemöta Alice. Vi har just nu en jättebebis här hemma hos oss, som regredierar så fort livet blir för tufft - å att bemöta det och veta var vi ska lägga nivån är ofantligt jobbigt, man får känna sig för varje dag... Så jag förstår vad du menar

    Visst gick ni på utredning med henne? Vad säger de som tittat på henne? Vad du kan göra annars är att be dem att remittera vidare henne till BUP, för du är ju orolig och just nu faller hon ju inte heller riktigt inom ramarna för det "normala" (ber hemskt mkt om ursäkt för det ordet - jag avskyr själv den benämningen men jag har inget bättre ord)
  3. alima
    alima
    De dagar jag känner mig positiv då tror jag bara att Alice kan sakerna, men inte har någon lust att göra det. Men de negativa dagarna då är det något fel. Alltså jag försöker ju se det positiva, men det är så svårt! Jag vill också ha en pratande dotter och som är som andra barn i hennes ålder som vi träffar. Men det är väl något jag får acceptera, Alice är inte sån.
    Vi har inte varit på någon direkt utredning, hon har varit och utrett gången och det gör ju att vi har en kontakt med sjukgymnast på hab. Logopeden verkade inte tycka det var konstigt, men vi ska ha kontakt i höst igen för se hur det går och gått med pratet. På BVC fick hon ju godkänt på 2,5 årskontrollen, de konstaterade väl mest att hon var sen motoriskt.
    Jag tror jag ska försöka samla ihop lite mod att prata med psykologen som jobbar på familjecentralen vi tillhör.
  4. Glupp
    Glupp
    Jag förstår såväl det du pratar om med positiva kontra negativa dagar... Alla vill väl ha ett barn som följer normerna, sen kommer ju alltid tanken smygandes om man har gjort något fel eller varför ens barn inte är som alla andra, men börjar man titta eller dvs om man hade mer inblick i andras liv så skulle man se att alla barn har sina svaga och starka sidor.. Är väl lite det jag varit nyfiken på när jag gjorde tex sista enkäten vad våra barn kunde just nu... det är ju en jättevariation... Sen är ju frågan det du skriver om att både det språkliga och det motoriska inte klickar - då kanske någon borde titta lite närmre på henne.. Om inte annat för att DU är orolig och att DU funderar väldigt mycket på det och just det där med bemötandet till barnet. Hur mycket krav kan jag ställa? Vad kan jag förvänta mig? Pressar jag barnet för hårt nu?

    Du skriver ju iaf att hon pratar även om du inte förstår och det är ju positivt i sig. Men jag funderar på om man har kollat hörseln på henne tex? Eller synen? Sånt kan ju höra ihop med att talet inte riktigt fungerar. En annan aspekt är ju att det kan finnas fel på innerörat så hon inte hör ordentligt och att det samtidigt ger problem med balansen. Sen finns ju andra aspekter också som du nämnde med autismspektrum, cp-skador mm...

    Något annat jag funderat på är, OM jag inte missminner mig, hade du en knölig förlossning med Alice? Att hon kan ha fått en lite jobbigare start och att hennes startsträcka för saker är längre?

    Ibland är ju själva oroandet och funderandet tyngre när man inte vet vad man har att brottas med. Om du har förtroende för BVC-psykologen så ta kontakt med denne, skriv annars ner dina funderingar och frågor och ring BUP direkt - de har oftast en helt annan helhetssyn på hela barnet..

    Om du inte läst denna text om Resan till Holland så länkar jag till den här:
    http://www.alltforforaldrar.se/forum...es/231/3275653

    Den handlar iofs om att ha ett funktionshindrat barn, men jag tror att texten även kan vara tillämplig när det handlar om att jämföra barn och att man ibland har en idé om vad man borde förvänta sig och det nu inte blir så.

    Alice är Alice på gott och ont - men ni behöver hjälp att bemöta henne där hon är just nu - på gott och ont..

    Peppa på dig och se till att någon lyssnar på dig!
  5. alima
    alima
    Har en hektisk vecka bakom mig med dop, sjukdomar och trytande ork. Men jag har faktiskt bett BVC om hjälp vilket ledde till att vi ska få en tid hos BVC-psykologen. Sen vart det leder - det får vi se. När jag pratade med mamma blev jag ju påminnd om att Alice blivit storasyster för inte så länge sen och det är ju sant förvisso. Men jag vet inte. Hela jag känns som en miljard frågetecken ungefär.
    Hörseln är utredd och den är det inget fel på, den ska kollas i höst igen för att audionomen vill vara helt superdupersäker.
    Och det du skrev om förlossningen har fått mig att fundera i de banorna också, för med Alice, graviditeten var jobbig, förlossningen var jobbig, första tiden var jobbig och jag har jämt varit orolig för henne, förvisso är hon ju första barnet också. Allt det hänger säkert ihop på något sätt. För jag märker ju skillnad nu med Maria, det var förvisso en jobbig graviditet, men inte alls på samma sätt. Allt känns så naturligt och bra med allt. Sen kanske det är så med andra barnet också, man blir tryggare på något sätt.
    Tack för peppningen! Det behövdes verkligen!
  6. Glupp
    Glupp
    Jo det är ju lite annorlunda med andra barnet :-) Vet inte om det är så att man har mer förtroende för sig själv, att man faktiskt ska kunna ta hand om den här lilla varelsen eller om det är så att man lär sig att inte lyssna så mycket på omgivningen?

    Hade en lätt grav med min 1:a men det var megastökigt runtomkring så mådde skit, och det satte liksom sina spår i starten när hon var nyfödd - hon sov i princip ingenting... Sen var hon megatidig med att röra på sig och utforska så jag hade full häck att hålla ordning på henne.. Å sen alla kommentarer då från omgivningen - säkert väldigt välmenande .. men man går ju liksom under då man ska försöka testa allt eller så vänder man ut och in på sig själv och slår knut till slut då man utvärderar om man gör rätt eller inte...

    Känner inte dig och vet inte om du tänker lika samma, men min stora tjej var väldigt sen med talet, eller nja eg inte hon hade ett helt eget språk - hon liksom vände på ord, något jag länge trodde var mitt fel att jag inte stimulerade henne eller att hon var hemma för länge med mig (fick massa liknande kommentarer från dagis) - å det är väl sånt som blir enklare tänker jag om man redan har ett barn - att SÅLLA - man lär sig hitta sina "husgudar" vad gäller barnuppfostran mm och dem lyssnar man på - resten blir bakgrundsbrus (även om jag fortfarande blir oerhört provocerad av min svägerska)...

    Men när man går omkring å känner sig otillräcklig eller man inte "förstår" sitt barn så blir det ju så oerhört tungt. Läste ju på FB att ni börjat med tecken och det är ju jättestort... Ska bli spännande (missförstå mig rätt nu) att få höra hur det blir i fortsättningen hos er!
Visar resultat 1 till 6 av 6
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar